Visar inlägg med etikett forskning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett forskning. Visa alla inlägg

fredag 3 september 2010

Hallstahammar tur och retur del II

Fortsättning från Hallstahammar tur och retur del I - en ekonomisk-historisk bildningsresa, nu med bilder (bilderna är snodda från internet, då min kamera krånglade)!

Så jag ringer upp den "arga gubben i Hallstahammar" och förklarar varför jag, den förmodade telefonförsäljaren, har ringt till honom. Det visar sig mycket riktigt att han varit bortrest och det är förvånansvärt enkelt att fixa ihop en tid - tisdag nästa vecka utanför en rörmokare, sjuttio meter öster om spåret klockan tio. Han undrar om det kommer att ta långt tid och jag tvekar någon sekund innan jag vräker ut mig att det kan jag inte veta, men det tar säkert inte någon lång tid, jag vill bara titta på det.

När jag kollar upp tiderna för att ta mig med buss till Hallstahammar, via Västerås, märker jag att jag inte har något optimal resval, antingen kommer jag för tidigt eller på håret. Med tanke på att det finns en viss risk för att missa bytet i Västerås väljer jag att åka redan kvart över sju på morgonen. Jag vågar ju inte ringa "den sura gubben i Hallstahammar" och ändra på tiden!

Asea och busshållplatsen i Västerås

Så jag sätter mig till bussen och åker till Västerås på tisdagens morgon. Resan går hyfsat snabbt och smärtfritt. Även bytet är smärtfritt. När jag hoppar på bussen och häver fram en femtiolapp säger dock busschauffören att "de inte tar emot kontanter". "Aha", säger jag och hinner givetvis på bråkdelen av en sekund tänka på att jag måste springa bort till någon kiosk och köpa biljett, vilket bussen inte kan vänta på och jag får vänste på nästa buss en timme senare. Ytterligare en sekund senare fyller han på med "men vi tar kort!" och vrider runt en kortläsare med möjlighet att slå in pinkod och allt, inte vad jag väntade mig på en skranglig landsortbuss. "Nä, ser man på. Västerås ligger i framkant säger jag" vilket mannen replikerar med att "ja, något måste vi ju vara i framkanten på" svarar han, vilket efter ömsesidigt leende avslutar denna korta vardagskonversation i vad som i det närmaste bokstavligt talat var i skuggan av Aseas torn.

När jag sedan stiger av vid Hallstahammars busstation tror jag för ett ögonblick att somnat till ordentlig på bussen och jag blivit körd hela vägen till Angereds, inte Hallstas, centrum. Endast bristen på spårvagnar säger min blick något annat än att detta är ett förortcentrum från 1960-talet. Ja, lite som Tuve centrum helt enkelt!
Hallstahammars gågata, teatern skymtas på avstånd

Innan resan hade jag sökt efter fik på internet och hittat två i hela Hallstahammar, varav ett vi gågatan i förortscentrumet i rött tegel. Givetvis visar det sig att fiket håller på och renoveras (och har bytt namn) och inte slår upp portarna för nypremiär fören på fredagen. Jag tittar mig runt och ser till min förnöjsamhet att en av matvaruaffärerna i centrum gör reklam för Grana Padano med texten "en smak av Italien", då italienska arbetskraftsinvandrare är vad som tagit mig till platsen. Som ett äkta förortscentrum (och som Tuve centrum) finns två dominerande matvarukedjor i centrumet, samtidigt som Lidl - denna nykomling på den av kommunen planerade oliogopolmarknadsplatsen - har sitt serietillverkade fulbygge vid rondellen i utkanten av centrum. Centralt placerad, vid torgbildningen, finns givetvis en stor mutter och bortom den en rätt söt teater, gissningsvis 1940- eller tidigt 1950-tal med tidstypisk neonskylt och allt!
Gamla stationsbyggnaden känns lite snyggare än den moderna väntkuren på perrongen.

Då jag faktiskt har gott om tid så traskar jag runt en del i det utmärkta vädret och hinner dessutom hitta platsen där mötet med den "sura gubben från Hallstahammar" skall äga rum, innan jag traskar tillbaka mot centrum. På vägen hinner jag dessutom få en skymt av den gamla tågstationen, som av någon märklig anledning känns tämligen avskärmat från centrum med en grönområde ett litet radhusområde i senmodernistisk stil (sent 1980-tal gissar jag). När Hallstas centrum planerades var troligen bilen, och inte tåget framtiden. När Hallstahammar fick en station i och med att linjen Kolbäck - Ramnnäs blev klart för trafik 1899, vilket bidrog till ortens tillväxt och etablering, var det säkerligen annorlunda.

Tillslut beställer in en kaffe och en dammsugare på en smörgåsbutik (annars finns det gott om pizzerior) som jag hittar på andra sidan centrumet i ett påfallande nytt och urbant byggt hus. Det i grunden anspråkslösa etablissemanget med sina platsstolar är frapperande fräscht och ljust. Väggdekorationerna består av manga-strippar där texten i pratbubblorna är på franska. Globaliseringen har tagit några kliv sedan det blev möjligt att åka till Ramnäs.

I nästa nummer: mötet med "den sure gubben från Hallstahammar"!

tisdag 31 augusti 2010

Hallstahammar tur och retur del I

Då denna historia är lite långrandig för en blogg - människor har ju inte tid för längre berättelser nuförtiden - så skall jag dela upp den i mer än en del. Som bakgrundsinformation kan det vara värt att veta att jag i min forskning intresserar mig för företagsarkiv som källor för att ta reda på hur svenska industriföretag rekryterade utländsk arbetskraft under efterkrigstiden.

På tisdagen åkte jag tur och retur till Hallstahammar. En på flera sätt intressant resa med en kul förhistoria. Det hela börjar med en önskan att åka dit för att kolla på Bultfabriks AB:s - i vardagligt tal Bultens - arkiv. Detta finns inte hos någon arkivinstitution utan ligger kvar i källaren i de som förr var Bultenkoncernens huvudbyggnad, numera ett företagshotell, i utkanten av den västmanländska orten.

Bulten, som finns på sätt och viss finns kvar än i dag, och så även dotterbolaget Kanthal, som senare fusionerades ihop som Bulten-Kanthal, var ett företag som efter kriget blev ett stort på att levererade skruvar, muttrar och andra fästelement till svensk och utländsk verkstadsindustri.

Tillsammans med det från dessa företag fristående Hallstahammar AB kom denna industrikoncern att fullständigt dominera orten, och expanderade kraftigt under den minst sagt drivne och framgångsrike disponenten Hans von Kantzow. Denn industriledare hade patent på legeringen Kanthal - sammansättning av hans namn och Hallstahammar - som han upptäckt av ett misstag (Serendipity som det heter, med ett svåröversatt engelskt begrepp) när han arbetade vid Degerfors Järnbruk (där han som nyinflyttad ingenjör var den drivande kraften bakom bildandet av Degerfors IF 1907). Om man skall tro hälften av av det som står i en biografi som skrevs av en anställd i samband med hans 40:e år som disponent för koncernen var denne man, med rötter i skeppsbroadeln, en kombination av snille-industrialist, den schumpeterska entrepenören, förkroppsligande av Hegels världsande och Fantomen.

Enligt min ena handledare, vars mor arbetade som sekreterare för Bultens personalchef en gång i tiden, var det en pensionär som har ansvar för detta arkiv. Arkivet är intressant, då företaget var tidigt med att anställa italienare (fick en tilldelning vid en genom statens försorg kollektiv rekrytering under 1947) och gjorde också så vid ett flertal tillfällen under 1950- och 1960-talet. Det var la bara att ringa honom tänkte jag. Förra tisdagen ringde jag två gånger, på för- och eftermiddagen. På onsdagen ringde jag en gång. Inte svar någon gång och jag tänkte att han är la bortrest och tänkte att jag ringer näste vecka istället.

På fredag förmiddag ringer det så på kontoret. I mitt rum är det fyra personer som delar på samma telefonnummer (det rings rätt sällan, både till och från rummet) men alla har varsin telefon, telefoner som ringde simultant. Luren lyftes upp av en av mina kollegor, som inte är vidare rapp i käften i vanliga fall och inte mer så när han blir svarslös och stressad. Från min plats kunde jag betrakta hur min kollega försökte flika in någon monolog som tycktes utspela sig i luren, "ehhh..... nä.... det här är en institution..... nä.... Uppsala universitet.... vi ägnar åt oss forskning.... jag kanske skall fråg..... nä.... ok........... hej då."

Min kollega vände sig till oss andra i rummet och utbrast att "det var nog det konstigaste samtalet jag varit med om! Någon sur gubbe från Hallstahammar ringde och trodde att jag var en telefonförsäljare som ringde från detta nummer!". Efter att ha förklarat för mina kollegor att telefonförsäljaren var jag (som ringt hela tre gånger under en vecka!) så fick jag givetvis genast ringa upp igen, och tänkte att detta kunde ju ha börjat på ett bättre sätt...

To be continued...

onsdag 4 augusti 2010

Total sömnbrist

Sömn är en del av vardagen. Vardagen struktureras av livspusslet och för att ge oss lite vardagsångest producerar våra vetenskapsmän återkommande rapporter om hur många brödskivor vi skall äta, hur långt vi skall promenera och huruvida chips och bananer ger oss cancer. För en tid sedan fick vi också veta att vi skall sova sju timmar, både för mycket och för lite är tydligen skadligt enligt några amerikanska forskare (läs: smarta, drivna icke-amerikaner som rekryterats till amerikanska universitet?).

Det är nästan så att jag får lite ångest över att stapplade ur sängen trekvart efter att klockan ringde första gången. Men det var hårdare förr kan jag säga, 1964 till exempel, hade en del män som jag (mellan 20-64 år) det verkligen tufft. I alla fall om vi får tro Socialstyrelsens rapport Hemarbete och Servicekontakter, en tidsanvändingsstudie publicerad 1965. Jag citerar härfrån ekonomiske historiken Rodney Edvinssons artikel "Ekonomisk tillväxt, genusarbetsdelning och obetalt hemarbete i historisk belysning" från Historisk Tidskrift 129:1 (2009):

En del konstigheter förekommer dock, exempelvis att bara 95 procent av männen ägnade sig åt aktiviteten "vila/sömn". Man kan undra om det är rimligt att 5 procent av männen över huvud taget inte sov under dygnet. Jag har tolkat det som en felkodning och antagit att alla personer ägnade sig åt "vila/sömn" under ett dygn.




Ja, där har vi det svart på vitt; forskarna gör bara tolkningar av vad de tycker är rimligt och tvingar på sin förförståelse på materialet! Skandalöst är var det är. Nej, det är lika väl att stänga av datorn här i det akademiska elfenbenstornet och åka hem. Kan man hoppas på 95 procent chans till "Sömn/Vila"? Chansen för nederbörd är la i all fall lite närmare 100 procent.

fredag 11 september 2009

Biografins återkomst

Har som sagt lidit en del av SvD-abstinens under senare tid. Tog mig dock tid att besöka den fluga som är det världsomspännande nätet som kallas internet och läste nätupplagan.

Under strecket innehåller en intressant artikel kring biografins återkomst i historisk forskning. Att utforska det förflutna med hjälp av fokus på regentlängder och världsanden förkroppsligat har inte varit på modet under efterkrigstiden. Även om skolundervisningen släpat efter, under min karriär i småskolan var kungar fortfarande mycket viktiga element i historia-undervisningen och då gick jag inte ens i skola tillsammans med Hedenhös-barnen.

Råkar man till exempel ha en magisterexamen i Ekonomisk historia bär det förstås lite emot att betrakta historien från individens perspektiv. Klart det känns mycket tryggare och bättre att sammanställa tidserier över spannmålspriser än att studera var Gustav II Adolf åt till frukost innan slaget vid Lützen (hans aggregerade semmel-intag sägs ju ibland ha varit av betydelse).

Samtidigt har jag en förståelse för biografins återkomst för denna har även medfört nya infallsvinklar till en sliten genre. Genom att belysa en period eller händelse med hjälp av biografiskt material så ökar vår förståelse för vad som hände och hur det tolkades av sin samtid.

Detta är speciellt fallet då biografikern väljer att fokusera på andra än huvudpersoner och hjältekonungar (socialhistorisk forskning brukar allt för ofta hamna på sockennivå och fallstudie-nivå av praktiska själ och närmar sig därmed biografin och anekdoter i vilket fall).

Utmärkta exempel på hur populärhistoriska verk använt en person för att skildra en tid är Barbara Tuchmans "En fjärran spegel" som presenterar det västeuropeiska 1400-talet genom att följa Enguerrand VII, herre av Coucy eller hur Peter Englund använder sig av Erik Dahlbergh för att skildra svensk stormaktstid i "Ofredsår" och "Den oövervinnerlige". I "Stridens skönhet och sorg" utvecklar Englund metoden ytterligare genom att presentera första världskriget med hjälp av dagboksanteckningar från en rad personer från olika länder och platser.

tisdag 7 april 2009

Barnsligt självgod kultist

Tidigare idag gick jag via en länk på ett rättroget forum in till en några dagar gammal artikel i GT:s kulturdel (att kvällsblaskorna fortfarande har kvar dem!) där fotbollsforskaren Torbjörn Andersson får svara på lite frågor om fotbollsstaden Göteborg och så (han håller på med något kulturgeografiskt forskningsprojekt - någon slags eufemism för att åka runt och dricka öl på sunkhak på samhällets bekostnad?).

Något i mitt innersta blir barnsligt förjust när han säger att GAIS "är den mest subkulturella klubb jag stött på!" Får mig att tänka tillbaka på ett bloggutslag av derbyfrossa där jag beskrev GAIS som en gnostisk sekt och den lilla satans anhängare som medlemmar i svenska kyrkan (det var också en respons på SOM-undersökningen som kan betecknas som en kvantitativ motsvarighet till Torbjörn Anderssons projekt - därmed helt utan sunkhak och därmed helt meningslös). Egentligen var jag kanske lite fel ute, flagellanter är måhända en bättre beskrivning.


Alltihop är givetvis infantilt men vem vill egentligen vara vuxen och redig hela tiden? I det gnostiska exempelt blev det extra kul eftersom jag via min besöksräknare på bloggen kunde se att det kom in folk från något forum för blåvita skinskallar (Ni vet, ett sånt där andningshåll för människor som är ett eller två steg från samhällets botten i det moderna tjänstesamhället och måste försöka upprätthålla sin sista uns av värde genom att hacka ner mot faktumförsäljare och flyktningar). Deras interna respons var att jag var en typiskt gays-fjant, vilket la säger en del om deras argumentativa förmågor.

Nu kan jag i alla fall underbygga min ståndpunkt med hänvisning till Torbjörn Andersson. När jag sitter där på en av avenyns uteserveringar och en blåvitt anhängare börjar fråga hur man kan vara så dum att man håller på ett lag som aldrig vinner när det finns goa glada blåvitt med 18 SM-guld, Ingvar Oldsberg, Pontus Wernblom, Håkan Mild och thailändska pojkar kan jag lugnt tugga och svälja min plankstek och skölja ner den med lite blaskig Pripps Blä innan jag svarar att forskning har visat att vi är mest subkulturella!

Hur kan man ens försöka toppa något sådant?

---
Nej, det är klart att jag aldrig i hela mitt liv har ätit en plankstek på avenyn. Jag är dock så sällan i någon kranskommun så jag vet inte någon annan plats där jag skulle råka stöta på någon som håller på blåvitt. Jag är för subkulturell för att ha någon koll på det.

måndag 2 mars 2009

Debatt kring vetenskaplighet och Trumpet-anslag

För några dagar sedan fick matematikern Tanja Bergkvist utrymme på SvD:s Brännpunkt för att angripa vad hon betecknar som genusvansinnet nya höjder. Målet för hennes angrepp är en genusvetenskaplig undersökning av trumpeten som fått en halv miljon under tre år från Vetenskapsrådet. För att försöka bevisa hur dumt detta är gör hon en likartad ansökan för ett genusperpektiv inom matematiken kring hur x är manligt och y kvinnligt.

Inlagan har lett till en ofantlig mängd kommentarer och blogglänkar (i skrivande stund 506 kommentarer och 46 bloggar). Jag har verkligen inte förmåga att ta mig till allt som tycks och tänks.* Det roliga är dock att en hel del av kommentarerna håller en hyfsat hög nivå. Det finns nämligen två viktiga frågor i detta. För det första huruvida det är försvarbart att ge en halv miljon av offentliga medel till forskning om trumpetens genus. För det andra huruvida detta överhuvudtaget är vetenskap.

Är detta en penisförlängare?

Den första frågan är skenbart enkel. En halv miljon kronor för något så obskyrt som genusforskning om trumpeter låter förstås urfånigt när det kan tyckas finnas mer akuta behov i samhället som behöver pengar. Med ett sådant perspektiv blir dock nio tiondelar av all forskning ohållbar och onödig** och det skulle inte enbart drabba humanvetenskapliga forskningsprojekt - ungefär 240 miljoner kronor till CERN ifrån Sverige år till exempel. Visst, CERN har i efterhand lyckats visa sig ha ett värde, genom World Wide Web till exempel, men går det säga att genusvetenskap inte haft och har något värde på sikt?

Bedömningen av svaret på den första frågan hänger i mångt och mycket ihop med den andra frågan; är det vetenskap? I det avseendet blir jämförelsen mellan matematik och genusvetenskap lätt löjlig. Det förra är en abstrakt vetenskap som till och med är så abstrakt att den enligt en snävare definition inte är att betrakta som vetenskap, då den bygger på axiom istället för empririskt prövbara hypoteser, medan det senare är nödvändigtvis kontextuell , tvärvetenskaplig och värdeberoende.

Jag är inte alls främmande för att själv beklaga mig över genusvetenskapens pseudokaraktär där syftet och resultatet inte blir något annat än ett nollsummespel med värden. Att mycket som kommer ut som ett resultat från genusvetenskapliga arbeten inte är falsiferingsbart är dock inte begränsat till enbart genusperspektivet. Tyvärr har många tvingats inse problemen på sin egna bakgård och fördrivits ut i mörkret från den logiska positivismens upplysta bubbla.

Människor som inte läser annat än manualer och instruktionsböcker blir upprörda över genusvetarnas flum mellan övriga gäspar lite förstrött över Bergkvists insparkande av öppna dörr. Ett intressantare forskningsprojekt ur ett entologiskt genusperspektiv kanske skulle vara att gömma sig i en låda på SvD:s ledarredaktion och försöka utröna varför de finner något större värde och allmänintresse för Bergkvists påpekanden på Brännpunkt.

Jag har dock aldrig tänkt på trumpeter som ett manligt instrument. Är det inte lite omanligt att vara musikalisk överhuvudtaget?


*
Min - helt ovetenskapliga - uppfattning är att inget väcker sådana reaktioner som inlägg kring invandring och integration samt genusfrågor, vilket förstås är intressant i sig då det säger något om brännpunkterna (sic!) i dagens samhälle.
** En hel del utvecklingsländer har i sin iver att hinna ifatt västvärlden enbart satsat resurser på "hårda värden" och oreflekterat efterapande i teknokratisk, inte sällan med tämligen mediokra resultat.