Fotbollens framtid XVI - Ekonomiskt motiverad damp

Detta är inte en pinfärsk nyhet, har någon veckan på nacken. Läste i alla fall på FD att den nya bossen för SEF, Elfsborgsordförande Bosse Johansson (mannen som säger sig ha svårt att välja mellan Leeds United och Elfsborg i skarpt läge) redan tänker tanken att mixtra och trixa med upplägget för svensk elitfotboll.

"Inför säsongen 2008 utökades Allsvenskan från 14 till 16 lag. Allt för att få större spridning på lagen och på sikt fler skickliga elitspelare. Men snart kan en minskning vara ett faktum för att få till fler matcher (!) Dagens 30 omgångar skulle bli 33 med tre inbördes möten per lag. - Med en dansk modell med tolv lag där alla möter varandra tre gånger skulle det bli 33 omgångar och en vassare elit, säger Bosse Johansson."

Citat från FD

Att driva igenom ökningen från 14 till 16 lag var inte helt okontroversiellt när beslutet fattades. Håkan Mild var en av de som hetsade upp sig. Elitens bredd anses inte vara tillräckligt stor för sexton lag. Samtidigt är Allsvenskan en av Europas jämnaste serier. Även om några storstadslag dominerar i det stora hela kan fortfarande duktiga klubbar med mindre muskler men måhända mer hjärna och hjärta hela tiden utmana om guldet, såsom Halmstads BK och Kalmar FF. Den viktigaste frågan är givetvis vem som tjänar på Johanssons upplägg, för givetvis handlar det om pengar:

"En utökning till 33 omgångar skulle samtidigt innebära fler derbymatcher och större inkomster till berörda föreningar."

Citat från FD

Vilka föreningar är det som skall ha derbymatcher? ja, inte är det HBK och KFF i alla fall. För att maximera omsättningen tycks det vara i SEF:s intressen att ett antal storlag möts flera gånger för att på så sätt dra in mer pengar. Den sportsliga aspekten av det hela hamnar givetvis i skymundan - ni vet det där spelet med 22 man och en boll. Måhända skulle någon klubb klara av spel i Europa bättre genom detta men för oss som även följer svenska lag även när de inte spelar i Europacupen* är det i det stora hela rätt ointressant att främja en sådan utveckling.

Sedan kanske man kan tycka att det finns en del lärdomar att lära av fotbollshistorien. Hattandet med slutspel, mästerskapsserien och kvalsvenskan var näppeligen något som var positivt för svensk elitfotboll. måhända föreligger inget orsaksamband, men fotbollens senaste storhetsperiod präglades inte av någon sådan organisatiorisk orolighet. Danmarks storhet visavi Sverige ligger i tveksamma skatteregler än deras historielöshet.

För all del kan jag acceptera en återgång till 14 lag på några års sikt, men att överge ett rättvist system med hemma- och bortamatcher för 33 omgångar och fler derbyn är ett steg i den moras som är Hockey-tänk. Snart skall vi la sitta där med 8 lag i 32 omgångar (28 vanliga omgångar samt 4 extra derbymatcher) och stängd serie. Föreningarna (som då kanske ombildats till bolag) kanske tjänar pengar, men det blir med tiden allt mer ointressant ur ett sportsligt perspektiv.

Även: Aftonbladet

---
* Kom att tänka på en händelse för en himla massa år sedan, då jag var ung och vacker. Hösten 1999 satt jag med några polare på en studentpub i Umeå och bellade på Arsenal på AIK. Kilkenny flödade och medan några Solnaråttor satt längst fram nära storbildsskärmen höll vi oss längre bak. Detta var på den tid då AIK hade riktigt dåligt rykte och var mäkta impopulära. med Arsenal var pop-laget framför andra. När förre HBK-spelaren Fredrik Ljungberg avslutade på en briljant passning från Dennis Berkamp kunde jag inte låta bli och ge ifrån mig ett gôtt i kombination med en knuten näve emot taket (jag hade la dessutom precis läst ut Fever Pitch för andra gången). Detta uppmärksammades av en aussie (ständigt dessa australiensare!) som blev mäkta förvånad över att en svensk uttyckte glädje över att det engelska laget gjorde mål. En förvirrad och lätt aggressiv konversation följde där jag försökte förklara att bara för att jag hade ett svenskt pass så höll jag på det svenska laget; klubbtillhörighet trumfar (i många fall) ut nationalitet (speciellt om man inte är nazist). Aussiens mantra var att "there's something wrong with your values, mate!".

Som gaisare har svenskt deltagande i europaspel under snart tjugo år för min del nästan enbart handlat om att taktikhålla på olika storlag för att dessa skall tvåla till och slå ut lag som jag tycker sämre om (dock skall det erkännas att även jag tyckte det var häftigt när Helsingborg slog ut Inter). SEF:s mål att få ut lag i Europa kommer troligen även i fortsättningen vara av mycket litet intresse för min del. GAIS kommer ramla ut och sedan slå i något glastak som SEF kommer att upprätta för att skydda det etablerade lagens intressen, kanske en ny kvalsvenska?

Våld, dålig journalistik och ståplats

I Italien har fotbollen återigen krävt ett dödsoffer. Denna gång en Lazioanhängare som sköts till döds av en polisman som påstår sig ha skjutit varningsskott i samband med bråk mellan Lazio-Juventusanhängare. Händelsen ledde till än mer bråk mellan polis och fotbollssupportar i Italien. Nu diskuteras vad som bör göras för att kontrollera det fotbollsrelaterade våldet i landet.

Av en slump (?) hade även svensk elitfotboll (SEF) ett möte i måndags som framförallt tog upp frågan om huliganism i Sverige. Det diskuterades bland annat hur den så kallade huliganen, snarare än klubben skulle behöva stå för bötesbelopp och andra straffpåföljder. Låter la i och för sig bra, jag är inte den som jublar av glädje när någon bränner av en bengal och kostar klubben pengar. Inte för att jag har något emot bengaler i sig; snarare det motsatta, när de bränns av på ett snyggt och organiserat sätt. Men i och med att de numera bara bränns av en och en och dessutom är dåligt kontrollerade, ger de mig inte mycket mer än rök i ögonen och stora, grå mjällflagor på kläderna.


Vad jag starkt betvivlar är tyvärr fotbollförbundet och polisens förmåga att göra vettiga prioriteringar. Just bengaler är kanske ett typexempel på det. Jag upplever verkligen risken att bli nedslagen av Wisemen eller polisen - trots att jag i första hand är en kategori A-supporter - som ett större hot mot min säkerhet än en bengal eller två på läktaren. Och som ett brev på posten kommer även diskussionen om ståplatsläktarna.

Sanningen att säga har jag oftast känt mig säkrare på genuina ståplatsläktare än sittplatsläktare. dessutom är det oftast lättare att förflytta sig till och från pissoarerna och andra faciliteter. Om polis, vakter eller publikvärdar inte kan stoppa införsel och nyttjande av bengaler, räknar jag inte med att de kan stoppa folk från att stå upp på fotboll. Tro det eller ej, de flesta av oss gör det inte för att utgöra ett hot mot vare sig polis eller andra. Vi råkar bara tycka om en klubb och vill göra vårt för att aktivt stötta laget under pågående match. Men istället för att betraktas som trogna kunder till Svensk fotboll behandlas vi ofta som pöbel, trots att en ståplatspublik - i alla fall i Sverige - ofta består av en heterogen grupp av individer. Det är inte så att våldsamt beteende logiskt följer av intensivt fotbollsintresse.

Senast ett dödsfall skedde i Italiensk fotboll, i februari dödas en polisman i Palermo, skrev Mats Härd, så kallad sportjournalist för Gepe, en krönika där han agiterade för förbjudandet av ståplats. Enligt Härd var det ståplatsläktares ett apberg med skränfockar. Väldigt uppskattat från min del, som aldrig lyft en hand mot någon i samband med en fotbollsmatch. Dessutom visar tilltaget på den brist på logik som styr analysen. Polisen dödades utanför arenan som dessutom saknar ståplatsläktare!

Tyvärr är svensk fotbollsjournalistisk - med undantag för Offside - ofta löjeväckande. Journalisternas kunskaper räcker oftast inte till för att analysera fotboll och när det kommer till vidare frågor som berör samhället i stort och människans psykologi är deras okunskap ofta skrämmande. För andra gången på lika många dagar tycks det som jag måste påpeka att det ibland finns skillnader mellan Sverige och Italien, läs till exempel vad Robert Lindberg (författare till mästerverket "Förbannade GAIS" som kom ut förra året) skriver.

Vad jag verkligen irriteras är hur engagerade fotbollssupportar nästan konsekvent likställs med huliganer. Som det noteras på Gårdakvarnens hemsida, är det inte allt för sällan som polisen ser bortafans som hot och mål snarare än individer som de faktiskt i många fall skall skydda. Hur mycket jag än tycker illa om huliganer som sådana, har jag överlag känt mig mer direkt hotad av poliser i samband med fotboll.

*****

En relaterad nyhet är att idag har rättegången börjat mot tio aik-huliganer som var inblandade i stormingen på gamla ullevi 2005. Hur skall huliganism eller våld överhuvudtaget bekämpas om det tar mer än två år tills dess att saken utreds i en rättsal? Det saknas inte precis bevis och vittnen. Vem som helst kan se fjantarna på youtube. Förbannade töntar som springer omkring i sina fåniga burberry-kepsar.