Visar inlägg med etikett Litteratur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Litteratur. Visa alla inlägg

fredag 11 juni 2010

Har du det som krävs för att ha en åsikt?

Är det bara jag som blivit lite perflex av den svenska försvarsmaktens nuvarande reklam-, eller jag kanske skall säga upplysnings-, kampanj? Sloganen "har du det som krävs för att ha en åsikt" ger mig associationer som jag tror och sannerligen inte hoppas var avsikten.

Kommer osökt att tänka på Robert Heinleins gamla SF-roman Stjärnsoldater - eller Starship Troopers, som den hette på engelska och troligen är mer känd som efter en mer ironisk filmatisering för ett antal år sedan. En bok utan någon direkt berättelse som utan större ansträngning kan tolkas som propagerande för militarism och måhända även fascism. I framtidsstaten är det den som är villig att offra sig och göra den insats som krävs för militärtjänst som har rätt till medborgarskap, medbestämmanderätt och deltagande i det politiska livet.

Detta inlägg är även inspirerat av svensk filmproduktions höjdpunkt och zenit, Repmånad, som gick på TV igår:
"Minns Ådalen, Wickman. Vi är de besuttnas redskap. Eller hur, Jonas."


Sedan kommer jag också att tänka på Turkiet och andra länder där militären, i alla fall historiskt, stått som garant för staten, dess idé och stabilitet genom att gå in och, så att säga, styra upp situationen när politikerna avviker från den rätta vägen. Är det detta som den nya, numera frivilliga försvarsmakten vill förmedla (just att det numera är frivilligt underlättar kopplingen till Heinleins bok och idéer där värnplikt inte betraktas med blida ögon).

Så jag går in på försvarsmaktens hemsida och gör testet som skall avgöra min framtid som fri medborgare i den svenska militärstaten. Vilken besvikelse det blir när det visar sig att testet endast består av allmänt tyckande i arton olika frågor. Dessutom är testet ihopkopplat med Facebook.

Med tanke på att sådär nittio procent av ungdomarna som är i vad som förut var värnpliktsåldern har Facebook så känns det onekligen långt ifrån den känsla meritokrati som jag kanske hoppades på. Här får man uppenbarligen ha en åsikt hur som helst; allmänt, löst tyckande premieras. Ja, säkerligen är det så att om det finns någon brist bland dagens unga vuxna så är det oreflekterat tyckande och ej underbyggda argument!

måndag 1 mars 2010

Bokrea för alla

Bokrean har i stort sett gott mig förbi. Nej, egentligen har den inte gått mig förbi utan lämnat mig oberörd. I fredags gick jag en sväng i småstadens centrum och gick runt i några bokaffärer utan att få någon lust att köpa något. När jag var liten (och fortfarande var glasögonorm), var bokrean en stor händelse för en unge med begränsad budget. Var ofta på plats vid midnatt när bokrean öppnade.

På vissa sätt är utvecklingen bra. Att bokrean var en så stor händelse hängde troligen delvis samman med att Sverige och småstaden under mina uppväxtår långsamt men ännu ej helt lyckat stappla sig ur sitt skal som Öststat och komma fram i det kapitalistiska ljuset. Idag går det att köpa billiga böcker året runt.

På andra sätt är utvecklingen dålig. Utbudet av reaböcker tycks mig allt mer skralt och likriktat för varje år som går. Det är i stort sett samma böcker som säljs vid kassan på stormarknaden som säljs på rean. Gick en sväng på den sköna nya "akademi"-bokhandeln och suckade över att ungefär hälften av böckerna om historia har namnet Hitler i titeln.

DN skriver på sin ledare om bokbranschen som en bransch i kris och vad som behövs för att rädda utbudet. Rubriken på ledaren är En bok för alla. En av mina absoluta favoritböcker alla kategorier kom från det bokförlaget, som med statligt stöd skulle ge ut kvalitetslitteratur. Karel Capeks Salamanderkriget köpte jag på Konsum Håstenshallen för nästan 20 år sedan. Så egentligen kanske det inte är fel med reaböcker på stormarknaden; litterär spis.

---
Nu när jag ändå är igång och beklagar mig över ett skralt utbud så skall jag också passa på att nämna gatumusik. Det var två musikanter igång när jag gick igenom småstaden och tittade på böcker. Den ena spelade ledmotivet från Gudfadern-filmerna och på ett annat ställe spelade två personer When the Saints go Marching in. Samma låtar när jag gick tillbaka samma väg.

Nu har jag tidigare uttalat mig positivt om gatumusikanter men man får la ändå undra varför de måste spela samma låt om och om igen? Även om detta givetvis kan antas vara kassakor så undrar man lite varför de inte kan spela två-tre olika låtar. Det måste vara förbannat trist för gatumusikanterna också. Varför skall man ge pengar till musikanter som inte har ork nog att lära sig mer än en låt?

---
Såg dock att Arkadij Babtjenkos självbiografiska skildring Krigets färger finns på bokrean. Rekommenderas!

onsdag 4 november 2009

[Bok] De gnostiska evangelierna

Även om jag själv är ateist tycker jag ändå att det kan vara intressant och upplysande att ta del av litteratur kring religion. Som individ i ett samhälle är det emellanåt bra att få lite mer kunskap om de religiösa tankar som på ett eller annat sätt bidragit till att forma den omgivning jag lever i.

Problemen med skrifter kring religion kan dock vara att de emellanåt gräver ner sig i detaljer som är tämligen ointressant för ateisten. Även om jag anser mig vara en hyfsat allmänbildad person med ett minne som fungerar hyfsat tycks jag aldrig kunna lära mig vad som skiljer olika protestantiska inriktningarna åt. Skillnaderna tycks för mig vara så obetydliga och irrelevanta i det stora hela.

Boken De Gnostiska evangelierna, som jag varit och tummat på några gånger, är dock en rätt kort pocket som jag tänkte att jag borde orka med. Med tanke på att jag vid tidigare tillfällen hävdat att jag själv är med i en profan gnostisk sekt är det la samtidigt vara en skyldighet att sätta mig in i vad jag påstår.

Kortfattat var gnosticismen en religiös strömning som existerade i den hellenistiska världen under kristendomens tidiga historia. Den gnostiska inriktningen av kristendomen förlorade den ideologiska kampen mot vad som blev den allmänna, katolska, kyrkan och försvann. Först under senare tid har en del gamla evangelier och texter hittats vilket gett forskare en möjlighet att i högre utsträckning förstå vad gnosticismen gick ut på.

Forskaren Elaine Pages går inom några teman igenom vad som skilde de olika inriktningarna åt men framlägger också en hypotes om varför den gnostiska inriktningen förlorade. För även om de gnostiska evangelierna innehåller budskap som en modern, frihetlig ateist som jag har lättare att ta till mig och acceptera i jämförelse med mer etablerade kyrkliga dogmer - såsom attityden mot kvinnor - innehöll dess budskap också, enligt Pages, fröna till rörelsens undergång.

Gnostikerna förkastade den andliga hierarkin, prästerskapets tolkningsföreträde och satta personlig, inre insikt före den ortodoxa kyrkans gemenskap. Genom att trycka på behovet av en inre resa som vägen till insikt blev rörelsen samtidigt esoterisk och lätt elitistisk utvaldhet och hade svårt att nå ut till de bredare lagren i samhället. Pages försöker helt enkelt sätta in rörelsens texter i sitt sociopolitiska sammanhang och konstaterar att ortodoxin med sin organisation och struktur var bättre lämpad som massrörelse som betonade gemenskap före individualitet och religiös solipsism.

I det stora hela en intressant och läsvärd bok om tidig kristendom för oss som tenderar och somna till olika amerikanska TV-produktioner under julhelgen (eller kanske i första hand byta kanal).

söndag 20 september 2009

[Bok] Why England Lose

Efter att ha läst och uppskattat Inverting the Pyramid, en bok om fotbollstaktikens historia, tänkte jag fortsätta med lite mer "seriös" fotbollslitteratur och beställde även Simon Kupers och Stefan Szymanskis Why England Lose & Other Curious Football Phenomena Explained.

Simon Kuper är en väl ansedd skribent och Stefan Szymanski är en ledande sport-ekonom. Jag hoppades givetvis att det i denna kombinationen skulle finnas en helgjuten produktion bakom den lite fjantiga titeln. Tyvärr visade det sig att i flera avseenden så är boken inte bättre än titeln. Det saknas en röd tråd och kvalitén på kapitlena varierar rätt kraftigt.

När de ger sig på att förklara fenomen det inte finns tillräckligt med data för så känner tydligen Simon Kuper ett behov att överkompensera för Szymanskis sparka-in-öppna-dörrar-i-en-C-uppsats-undersökningar med emellanåt fyndig men ibland rätt platt humor som tydligt riktar sig till en engelsk publik som aldrig ser på icke-engelsk fotboll och rätt sällan insidan på ett bibliotek. Som titeln anspelar på används en stor del av början av boken åt att visa att Englands landslag faktiskt inte underpresterar sett till sina resurser.

Däremot inte sagt att boken har sina guldkorn och innehåller såväl en del träffsäkra observationer och intressanta resultat. Såsom vanliga misstag på transfermarknaden och Competitive Balance som jag själv skrivit tidigare om.

Sammantaget är det dock ett spretigt och slarvigt verk som jag inte kan säga att jag är vidare nöjd med. Ett försök att presentera det "seriösa" på ett "folkligt" sätt som troligen inte riktigt gör någon av kundkategorierna nöjd. Bättre än någon samlad bok med sportgrodor eller den spökskrivna dussinbiografin men inte heller så värst mycket mer.

torsdag 17 september 2009

[Bok] The End of Mr. Y

Fortsätter att läsa en del så kallad Urban Fantasy. Det vill säga böcker som utspelar sig i samtiden men med fantastiska inslag. Inga klichéer med buttra dvärgar och ädla alver här inte. Nämnde exempelvis Neil Gaiman och hans American Gods, Anansi Boys och Neverwhere för för en tid sedan.

Scarlett Thomas roman handlar om en doktorand i litteraturvetenskap som håller på och skriver en avhandling om hur vetenskapliga och filosofiska teorier om varande och existens används i skönlitteratur under historien. Vad hon är speciellt nyfiken på är en roman från det viktorianska 1800-talet av Thomas E. Lumas som endast skall finnas i ett exemplar i ett tyskt bankvalv. Alla som var involverade i boken - författare förläggare, tryckare och så vidare - dog alla strax efter att boken publicerades i några få hundra exemplar. Samma öde tycks ha drabbat alla som någon gång läst boken.

Samtida fantasy - i alla fall av det slag som inte slentrianmässigt använder sig av vampyrer och odöda - har goda förutsättningar att försöka utforska metafysiska frågor som inte är vidare lätt att hantera inom den sedvanliga köksbänksrealismen. Thomas roman berör genom sin huvudperson Ariel Manto - en ung, smart och kvick kvinna med ett dysfunktionell relation med det motsatta könet och till sex - flera frågor kring språket, tanken och existensen, inte minst genom att Ariel är väldigt förtjust i Derrida.

Slutet är måhända lite kryptiskt men kanske framför allt lite oväntat efter att hon plockat isär en massa grundläggande antaganden. Väckte dessutom återigen min hopplösa ambition att någon gång ge mig på Heideggers Varat och Tiden. Men tills dess så finns det ju i alla fall bra skönlitterära böcker som berör ämnet.

söndag 6 september 2009

[Bok] Inverting the Pyramid

Inverting the Pyramid - The History of Football Tactics av Jonathan Wilson.

Böcker om fotboll brukar fortfarande vara rätt enkla historier. En mer eller mindre avdankad stjärna låter en spökskrivare skriva en biografi, en klubb betalar en skribent för att få ihop en bok som lyfter upp klubbens ärorika historia.

Jonathan Wilsons bok faller inte inom dessa kategorier. Istället är det en bok där författaren, i den mån det överhuvudtaget är möjligt, försöker återskapa och gå igenom fotbollstaktikens historia.

Namnet på boken avser den första relativt utstuderade ("In beginning there was chaos, and football was without form") taktiska dispositionen 2-3-5. En disposition som i modern fotboll på många sätt inverterats när anfallare efter anfallare ramlat neråt i uppställningen för mer tillbakadragna roller.

Genom att följa med olika banbrytande taktiker över världen får läsaren följa med hur nya idéer om hur man skall spela fotboll skapas och sprids på olika platser i världen. Att följa enskilda tränares kringflackande kan ibland vara lite enformigt men var samtidigt det enda sättet som fotbollskunskaper spreds innan televisionens genombrott.

Ett faktum som på många sätt fördunklar våra kunskaper om tidig taktik, då det inte finns kvar så värst mycket bilder att tala om (som exempel fortsatte framförallt engelska lag och tidningar att numrera spelarna efter 2-3-5 långt efter att Chapmans WM, 3-2-2-3, blivit standard). Det är inte alltid lätt att veta vad den taktiska dispositionen på tavlan egentligen innebar ute på plan.


Fotbollstaktik är nämligen mer än en uppställning siffror. Med introduktion av koncept såsom fria roller, totalfotboll och press på bollhållaren kan en sifferkombination få helt olika innebörder beroende på vilket lag som spelar.

För någon vecka sedan låg jag i soffan och kollade på Premier League-premiären och noterade hur i den klassiska anfallaren i stort sett försvunnit ur ligans storlag. Med allt större krav på dessa har de allt mer ramlat ner till en roll i ett 4-6-0. Spelaren längst fram när laget går mot avslut är numera allt oftare en mittfältare. Spelet med en nominell anfallare med löpande mittfältare tycks dock oftast kunna låsa sig när spelet inte fungerar, än så länge.

Totalt sett en utmärkt bok som, utan att bli vare sig flamsig eller allt för akademisk, ökar läsarens kunskaper insikter i fotbollstaktik.

lördag 29 augusti 2009

Femton avgörande böcker

Såg häromdagen att en gammal kompis från förr (ja, som latin Kings-låten!), som har en välskriven blogg om serier jag nästan aldrig hört talas om och troligen aldrig kommer att läsa, har länkat vidare till mig i någon form av litterärt kedjebrev. Poängen är att på femton minuter komma på femton böcker som har lämnat ett bestående intryck.

Karel Capek, Salamanderkriget
George Orwell, 1984
Varlam Sjalamov, Skovelmästaren
Aleksandr Solzjenitsyn, En dag i Ivan Denisovitjs liv
Kurt Vonnegut, Slakthus 5
Nick Hornby, Fever Pitch
Arkadij Babtjenko, Krigets färger
Primo Levi, Är detta en människa?
Jaroslav Hasek, Soldaten Svejk
JM Coetzee, Pojkår
EM Remarque, På västfronten intet nytt
Albert Camus, Myten om Sisyfos
Jane Jacobs, Den amerikanska storstadens liv och förfall
Vilhelm Moberg, Sänkt sedebetyg
Väinö Linna, Okänd soldat

Rimligen inte en slutgiltig lista. Tanken är som sagt att det är de man kommer på under femton minuter. Som synes väldigt munter läsning i stora delar; krig, koncentrationsläget, dystropier och fotboll.

Jag misstänker att detta med femton böcker är någon trend som torde ha startad för länge sedan och nu har den börjat närma sig bloggvärldens bottenträsk när det kommer ner hit. Jag känner bara till en enda regelbunden läsare som har en egen blogg (är det ytterligare någon så får ni gärna tipsa om det) och som samtidigt kan förväntas läsa böcker, så jag får la sända vidare det till andra sidan.

fredag 17 juli 2009

Den avantgardistiska bokhyllan

Under en längre tid nu har min bättre hälft med oregelbundna intervaller framfört åsikten att vårt gemensamma hushåll behöver mer bokhyllor. Jag har givetvis snabbt bytt ämne eller på annat sätt försökt ignorera hennes propåer. Jag är nämligen vad man kan kalla en ekonomisk människa som förstår värdet av pengar - en underbar egenskap som min bättre hälft saknar. För henne är behöver bara en eufemism för habegär.

För några dagar sedan skulle sagda bättre hälft sätta in några av sommarens pocketböcker - hon är fast i den så kallade bokslukaråldern - i vårt angenäma korridors-bibliotek. Tydligen fick min kreativa bättre hälft plötslig inspiration - hon är en kreativ människa och är inte ens färgblind! - och bestämde sig för att med ett brak tänka utanför bokhyllornas givna ramar. Det minst sagt avantgardistiska tilltaget går att beskåda på bilden nedan.

Avantgardistisk bokhylla

När jag nu tittar på bilden jag tagit och försöker förstå konstverkets essens, vad det försöker berätta för mig som betraktare, undrar jag inte om min bättre hälft faktiskt försöker säga mig något med detta verk?

måndag 15 juni 2009

[Bok] Pattern Recognition

Som del av min sommarläsning plockade jag upp en av William Gibsons senaste verk bland de böcker som min bokslukande bättre hälft släng omkring sig likt godispapper på golvet vid hennes sida av sängen

Pattern Recoginition utspelar sig i några av världens storstäder och i nutid, vilket skiljer ut den från de äldre Gibson-böcker jag läst. En viktig bakgrundsdetalj är att det hela utspelar sig några år efter 11/9 2001 - undrar hur många amerikanska (och andra) romaner som på något sätt inkorporerar detta (inter)nationella trauma egentligen? Huvudkaraktären, Cacye* Pollard förlorade nämligen sin far i samband med denna händelse.

Cacye är inte riktigt som oss andra. Även om de flesta av oss som lever i den moderna, globaliserade verkligen har vant oss vid att känna igen subtila symboler i vår hyperdesignade och samtid är hennes förmåga utöver det vanliga. Cacye kan nämligen på ett ögonblick avgöra om en ny logotyp kommer att fungera eller inte. Denna förmåga har dock sina avigsidor - hon har nämligen en allergi mot flera varumärken. Speciellt Michelin-gubben får henne illa till mods och i ett tidigt kapitel får hon en allergichock av Tommy Hilfiger i centrala London och börjar kräkas. Som en följd av denna allergi måste hon bland annat ta bort alla märken på sina egna, noga utvalda, kläder.

Nåja, jag vet inte om man måste vara trendmedveten för att utveckla en allergi mot varumärken. Försöker själv i möjligaste mån undvika kläder med tydliga märken och det är inte för att jag vill verka subtil och cool utanför därfär att jag inte vill gå runt som någon reklampelare för något till vansinne igenomtänkt varumärke som skall signalera livsstil och värderingar fast det egentligen bara handlar om att kränga varor. Det är i denna miljö som boken utspelar sig. I den globala ekonomin där allt är genomtänkt och utstuderat raderas det unika.

Yta är pengar och snart dras Cacye, genom ett specifikt intresse som hon delar med flera andra via ett internetforum - nä, klart det inte kan vara William Gibson utan cyberspace! - dras hon in i en värld av intriger och industrispionage.

Överhuvudtaget en bra bok med ett intressant och genomtänkt språk, även om själva intrigen aldrig riktigt lyckas engagera mig så finns det en del annat att intressera sig för.

---
Det var verkligen intressant att åter bekanta sig med William Gibson. Hans böcker i den så kallade Sprawl-trilogin var en bidragande orsak - tillsammans med pulp fantasy - till att mitt engelska-netyg steg från en svag två till en stark fyra på en termin någon gång på högstadiet.

Cyberpunk - främst känt genom visuellt starka filmen Bladerunner - som framtidsvision där politiskt totalitära utopier och dystropier ersatts av en smutsig värld med mulinationella företag och gigantiska informationssystem,** ihopmixat med starka influenser av hårdkokt noir var förstås otroligt häftigt på den tiden för en liten snorunge som spelade rollspel (alltså den gamla hederliga sorten med papper och tärningar) som Mutant och Neotech*** på fritiden.

Nu när jag läser William Gibson idag och tänker tillbaka på hur svårt jag hade att traggla mig ingenom böckerna undrar jag om jag nog inte skulle ha hållt mig till pulp fantasy från TSR. Det senare skulle rimligen bara irritera mig idag men jag undrar om det inte finns anledning för mig att återigen göra ett besök i William Gibsons första triologi mer än tio år senare, med lite bättre engelskakunskaper och bättre utblick i världen än som finnig tonåring.


---
* Jämför Case som namn på huvudkaraktären i banbrytande Neuromancer.
** Matrix-triologin har visuellt och tankemässigt mycket gemensamt med Cyberpunk, notervärt är att Keanu Reeves spelar titelrollen i en B-film baserad på en Gibson-novell; Johhny Mnemonic.
**Det är dock svårt att sia om framtiden. Kollade i gamla regelböcker hos morsan och såg att i Neotechs framtidskildring för 2059 som skrevs någon gång under mitten av 1990-talet förespåddes det att det i framtiden skulle finnas CD-skivor som kunde lagra flera hundra megabite av data!!!

lördag 2 maj 2009

Biofobi och "ett dåligt år" [bok]

P.C. Jersild skriver i sin DN-kolumn om biofobi och biologism. Som inledning till sitt resonemang J.M Coetzees nya bok Ett dålig år (även om Jersild använder den engelska titeln Diary of a Bad Year). Samma bok ligger för närvarande på mitt nattduksbord (läs: på golvet). Som Jersild påpekar så är det knappast hans bästa bok, även om jag gillar Coetzees prosa-stil så är jag inte direkt berörd av gubbsjuka vilket mycket av Coetzees liv tycks kretsa kring numera (jag rekommenderar dock den delvis gubbsjuka boken I väntan på Barbarerna), men inbegriper några halvt om halvt intresserade stilistiska grepp där två människors berättelser sammanvävs på varje sida med den bok som den ena av dem författar (gammal gubbe) och den andra renskriver (ung, snygg kvinna som gillar att shoppa).

I boken i boken (om ni förstår vad jag menar) resonerar författaren J.C. som författaren J.M. Coetzee skriver om kring flera olika dagsaktuella frågor. En av dessa är vad som P.C. Jersild, med hänvisning till en annan bok, kallar biofobi. Biofobi är att betrakta som oviljan att förklara fenomen med biologiska förklaringar. Att dra långt dragna slutsatser från ämnet biologi och applicera det på människans samhällen har ju emellanåt varit direkt negativa och felaktiga. I det ljuset är det kanske inte så konstigt att framförallt mer humanisitskt skolade och tänkande individer ryggradsmässigt säger nej till förklaringar som på ett eller annat sätt bygger på biologiska förklaringar. Biologism kan vara ett hot mot såväl jämställdhet, demokrati och mänskliga rättigheter. På så sätt blir det lättare att a priori nå slutsatsen att det inte finns någon kunskap inom naturvetenskapen som kan appliceras på vår förståelse av samhället. Vad biofobikern oftast glömmer bort är att det inte nödvändigtvis är så att en slutsats om sakförhållanden ligger till grund för moraliska överväganden; att tonåringar biologiskt sett är idioter innebär inte att vi inte kan försöka göra något åt det i linje med våra normativa ståndpunkter. Om vårt handlande för att nå normativa mål baseras på orealistiska antaganden och fördomar om de samband som orsakar problem är risken stor att problemen förblir olösta.

lördag 25 april 2009

[Bok] Högt bland Saarijärvis moar

För några år sedan läste jag med uppskattning den finske författaren Väinö Linnas bok Okänd soldat, om den brokiga skaran människor som verkade i ett kulsprutekompani under det finska fortsättningskriget - måhända inte så fullt glamorös del av Finlands krigshistoria som Vinterkriget 1940/41.

Någon tid senare plockade jag upp boken Upp, Trälar! på ett antikvariat. Jag förstod rätt snabbt att det var andra delen i en trilogi. Jag tänkte dock att då det ändå är frågan om en av brödrafolkets mest kända författare kommer jag snart att ramla på den första och den tredje delen i trilogin Under Polstjärnan.

Konstigt nog gjorde jag inte det, inte för att jag letade aktivt men jag spenderar faktiskt en del tid på antikvariat bara för att så att säga lukta på böckerna. För några veckor sedan så såg jag den, Högt bland Saarijärvis moar, i bokhyllan närmast dörren på Röde Orm på Husargatan. En röd pocket tryckt 1984 i Ungern som nu såldes vidare för tjugofem spänn. En lapp sitter på första sidan och förtäljer att den första (?) ägaren heter Kerstin och bodde i Sundsvall. När jag berättade att jag tittat efter den i år och dar var inte butiksinnehavaren direkt imponerad, en obildbar analfabet i min bokbod, tyckes han tänka.


Bokens titel är även titeln på en gammal dikt av Johan Ludvig Runeberg, den är också känd under namnet Bonden Paavo. När jag börjar läsa igenom boken är det inte svårt att se att det är en form av litteratur som inte längre förekommer i modernare verk; proletärförfattarens form. Att jag köpte den mittersta boken i en period av Moberg-läsande torde inte förvåna mig. Numera händer det sällan att jag läser sådan litteratur. Stilen bygger mycket på ett detaljrikt beskrivande av hårt arbete och strävanden i en orättvis social kontext.

Den förmente huvudpersonen försvinner i mångt och mycket i beskrivningen i långa utläggningar om bifigurers liv och levende. Tidsperspektivet är år och decennier av evigt slit och släp med dagsverken endast avbrutet av någon enskilt drängfylla ute i någon björkdunge i samband med ett allmogebröllop Näppeligen ett upplägg som passar sig för 2000-talets människor som är mer individfokuserade och vars problem i högre utsträckning bygger på föreställning om taskig barndom, dåliga relationer och inre själsliga lidelser (och att GAIS förlorar). Torparen Jussi Koskela skulle bara nervöst mumla ett avvikande svar om en 2000-talsfinne skulle ta upp sin sina relationsproblem och karriärsångest med honom.

Man kan ibland undra sig om sådan litteratur längre har något värde. Kanske för att påminna oss om det hårda arbete som ligger bakom vårt välstånd och hur bra vi egentligen har det när vi sitter och surar för att det blivit någon repa på vår nya, färgglada mobiltelefon. Nåväl, Väinö Linna har trots allt ett språk som överlevt femtio år och troligen gör det ännu. På något sätt tycker jag att första och sista meningen sammanfattar bokens innehåll på ett fitt sätt:
"I begynnelsen var kärret, gräftan - och Jussi."

och i bokens slut,

"Finlands sommar är vacker. Men kort."

Om jag nu bara kunde hitta den där andra delen som jag köpte för sådär fem år sedan...

fredag 13 februari 2009

Öh, Cubic?

Som en del av en lite småseg men ändå rätt skön fredagskväll så satte jag mig ner och såg filmen Equilibrium på teve. Om du inte hört talas om den är det inte så värst konstig, av någon anledning så bestämde bolaget på att inte satsa på filmen och den gick direkt till video i Sverige.

Filmen börjar som en variant på Ray Bradburys klassiska SF-bok Farenheit 451, men instället för "brandmän" som bränner böcker för att människan inte skall lockas ifrån teven så är det "präster" som hindrar människor att utsättas för känsloyttringar. Det är den fascoida statens slutsats att krig och olycka skapas av människans känslor och för att undvika de dåliga känslorna måste även de positiva känslorna offras. Christan Bale spelar en sådan prelat - självklart i strama, svarta kläder - som jagar efter konst, musik och skönlitteratur för att dessa skall brännas och människor som begår känslobrott. För att människan inte skall lockas av känslor drogas de konsekvent likt neddrogade bokstavsbarn och verkar också ha en snarlikt upplyftande tillvaro i denna dystropi.
Matrix, Keanu Reeves i svart prästkåpa? Nä, det är inget vi snott - bara ren slump faktiskt!

Precis som Bradburys brandman kan förstås inte Bales prelat fortsätta på det spåret - i så fall hade de ju inte blivit så mycket till film - men istället för att memorera någon fin dikt och dra runt på landsbygden så övergår filmen i Matrix-läge. Kanske inte värdens bästa film, dock helt ok fredagsunderhållning.

Det roligaste med filmen är dock den "svenska" titeln Cubic. Equlibirum anspeglar givetvis på den känslomässiga balans som eftersträvas i den totalitära staten och är också namnet på någon hälsovårdsmyndighet som administerar drogerna. Efter att nu sett filmen en andra gång kan jag fortfarande inte komma på att ordet Cubic förekommer på något vettigt sätt har något med filmen att göra överhuvudtaget. Är det någon bloggläsare som vet får ni gärna förklara det för mig...

torsdag 20 november 2008

[Bok] Den glada arkitekturen

Min bättre hälft påpekar gärna hur långsamt jag läser (och hur lätt jag har för att somna när jag gör det) att jag ibland blir förvånad när jag vänder sida och upptäcker att boken är slut. Nu har det dock hänt igen:

The Architecture of Happiness av Alain de Botton är en till sin form enkel bok med ett rikt språk om vari vår omgivning som vi uppfattar som vackert, eller snarare vad som gör oss glada. Det är nämligen en grundtanke i boken att vår omgivande miljö medför något för vårt sinnelag.

The failure of architects to create congenial environments mirrors our inability to find happiness in other areas of our lives. Bad architecture is in the end as much a failure of psychology as of design. It is an example expressed through materials of the same tendency which in other domains will lead us to marry the wrong people, choose inappropriate jobs and book unsuccessful holidays: the tendency not to understand who we are and what will satisfy us.

In architecture, as in so much else, we cast around for explanations to our troubles and fix on platitudinous targets. We get angry when we should realize we are sad and tear down ancient streets when we ought instead to introduce proper sanitation and street lights. We learn the wrong lessons from our griefs while grasping in vain for the origins of contentment.

The places we call beautiful are, by contrast, the work of those rare architects with the humility to interrogate themselves adequately about their desires and the tenacity to translate their fleeting apprehensions of joy into logical plans -- a combination that enables them to create environments that satisfy needs we never consciously knew we even had.

Boken är utmärkt och tankvärd för de flesta av oss som inte är vidare bevandrade i arkitektur eller design men som ändå är mottagliga för nya sätt att betrakta vår omgivning. Även om mycket av boken handlar om vad som är vackert i en byggnad - något svårtfångat som inte kan sammanfattas med enkla och klara regler men ändock diskuteras - fínns det en avslutande slutkläm med ett syfte. Nämligen att de nya hus vi bygger inte skall vara mindre vackra än de fält vi öderlägger och att vi måste ställa krav på de som bygger hus på dessa ängar. Varför skall nya områden vara trötta pasticher bara för att det finns köpare?

---

Efter att ha betraktat en grynig bild på författaren inne i boken förstår jag även att jag känner igen honom från en miniserie som jag tror gick på TV8 för en tid sedan som heter The Perfect Home.

måndag 17 november 2008

Den mänskliga grundbulten i två akter

Den trogne bloggläsaren torde ha noterat min nyfikenhet för Människan med stort M; människan med litet m intresserar mig oftast mindre. Eller för att uttrycka sig lite annorlunda och mer precist; vad är det egentligen vad som definerar en människa? Denna grundläggande fråga är sedan en förutsättning för att på ett vettigt sätt kunna besvara frågor om vårt samhälle och om vår etik.

Under helgen förekom detta tema dubbelt upp i Svenska Dagbladets Under Strecket. På lördag tog återigen temat om huruvida människan är ett flockdjur upp i litteraturvetaren Merete Mazzarellas genomgång av neurovetenskapligt inriktade psykologen John T Cacioppo och vetenskapsjournalisten William Patricks bok Loneliness: Human Nature and the Need for Social Connection. Naturvetenskapens intåg inom humanvetenskaperna har som bekant ett fläckigt förflutet med rasbiologi och socialdarwinism som avskräckande derivat. Teorier som inte lyckats bättre med sin uppgift än humanvetenskapens Homo Economicus eller Homo Sovieticus. Glada i hågen och med solsken i blick vill författarna - efter att ha fastslagit att människan är ett obligatoriskt sällskapligt djur - vara med och skapa en universiell etik samtidigt som de utan att blinka citerar en evolutionsbiolog som säger att "Människor behöver tillhöra en stam. De längtar efter att ha ett mål som är större än de själva.".

jag vet inte bara om det är jag som är fördomsfull, men det är inte förstå gången som jag lagt märke till den naivitet som ibland finns kring dylika frågor, som etik och samhället. Personligen är jag inte mer än måttligt bildad i humanvetenskapens historia men ser ändå tydligt sådana klavertramp av naturvetare och tekniker. Klyftan mellan diciplinerna tycks för en utomstående ibland stor, trots love-bombing i diverse tvärvetenskapliga projekt. Trägen ger dock inte upp försöken att bygga broar från naturvetenskapen till Människan och samhället. För bara lite mer än en månad sedan skrev jag om en annan artikel under strecket som handlade om neurologiska förklaringar till kultur.

---
Men är den mänskliga naturen konstant? Från ett strikt evolutionärt perspektiv har inte mycket hänt det senaste tiotusen åren. I våra samhällen har det hänt väldigt mycket. På fredagen skriver prof. Lars Ingelstam (från ett av dessa tvärvetenskapens projekt) om oväntade ord från Stephen Marglin. Grundtesen för artikeln är att det inte bara är människan som skapar sitt samhälle, utan även samhället som skapar sina människor:
"Marglins huvudtes är att ekonomiskt tänkande ger övertag åt marknaden som organiserande princip för människors inbördes förhållanden. Detta försvagar banden mellan människor och riktar deras tankar mot abstrakta ting som pengar och äganderätt snarare än mot människor och grannrelationer."
Detta är måhända inget nytt, även om tanken inte varit på modet de senaste decennierna. Samhällen har alltid försökt influera människan. Det är dock sällan så att utfallet blir det förväntade. Homo Sovieticus var mer Varlam Sjalamovs lägerarbetare i Kolyma än Trotskijs den nya sovjetiska människan; Homo Economicus är sällan den perfekte robinsonarden, i alla fall inte utan självterapi. Trots att vi (och med vi menar jag oss i västvärlden som har internetuppkoppling och nära till McDonalds) har det bättre än någonsin materiellt inbillar vi på något sätt att vi fortfarande lever i den dystra vetenskapens realitet.

---
Ett konkret exempel där synen på samhället ofta har slagit fel är drömmen om den goda staden. Förenklade hypoteser om människan och hennes behov har gett oss många tråkiga och direkt inhumana bostadsområden inramade av gräsmattor. Det är ett ödets ironi att vetenskapens intåg i samhällsplaneringen som oftast framställts som utopier ofta slutat i dystropier. Det ironiska inslaget är ytterst påtagligt för urbanister som mig som ser bättre resultat i tidiga stadsplaneringar efter geometriska principer eller ingen planering alls än folkhemmets genomtänkta förortsprojekt.

Att jag inte skrivit något i helgen om de två artiklarna ovan eller i övrigt hänger delvis samman med ett försök att utröna vad nästa steg har blivit. På söndagen följde jag med på en promenad genom Norra Älvstranden, från Sannegården till Västra Eriksberg. Måhända är det för tidigt att sätta det slutliga betyget på området. Låt oss bara konstatera att det i stort bygger på att medelålders medelklass måste promenera mycket.

onsdag 12 november 2008

Wiener melange, kreativitet och schack

Wiener Melange ja, det är sånt där äckligt slisk-kaffe som går att få i många av de kaffeautomater som ersatt kaffebryggaren på många arbetsplatser. (i Göteborgsversionen av P3:s Morgonpasset används Wiener Melange som en form av straff) Wien och kaffe var nämligen av central betydelse i Vetandets världs andra och sista del av Arvet efter Habsburg. Även om Österrike-Ungern kanske framför allt är känt för förfall, inre problem och auktoritärt styre så rådde även en liberal och framåtskridande anda på många caféer i centraleuropa under det multikulturella imperiets skymningstid. I programmet talade en man (gammal fysiker och intendent för Nobelmuséet, kommer inte ihåg hans namn) om hur många av kommande årtiondens stora namn som dagarna i ända satt på Wiens caféer och sörplade kaffe under utbytande av tankar och idéer. Inte konstigt att Svenska kungar totalt fem gånger förbjöd kaffe under 1700- och 1800-talet; det stoppade effektivt framkomsten av någon samhällsomstörtande kafékultur!

Med risk för att trötta ut mina trogna läsare, så kom detta mig att tänka på ett Kafébesök i USA för några månader sedan. Platsen var Mystic, Conneticut (Mystic kommer från orden Missi-Tuck; stor flod). En liten ort med sådär fyratusen invånare och en turistort av rang genom sin roll som historisk småort och plats för ett stort Sjöfartsmuseum och ett stort Akvarium. När jag och den bättre hälften kom dit med vår bensinslukande Chevy Malibu var turistsäsongen i stort sett över och i alla fall delar av lokalbefolkningen hade vågat smyga sig fram igen. Några av dem större vi på i ett trevligt fik på Main Street. Där sätt några invånare och spelade Schack samtidigt som de diskuterade allt möjligt. Medan även vi satt och spelade ett parti kom såväl Cern-reaktion, (en av dem var uppenbart insnöad på kvantfysik) guds existens, vetenskapsteori och det stundande presidentvalet. Det är förstås sådana mötesplatser man efterfrågar. Ja, i alla fall gör jag det. Idealiskt är ett kafé en plats där du kan stötta på någon någon okänd som berikar din dag och ger dig nya intryck. Hur uppmuntrar man uppkomsten av sådana platser i en tillvaro som är allt mer uppstyltat och där allt fler såväl fikar som bowlar ensamma, när de inte sitter hemma i sina hem och tänker på heminredning i hus vända bort från gatuplanet?

Bartleby's Coffee, West Main St.
Mystic är som sagt något av en turistort, men en allt för liten sådan för att tillgodose turistströmmarnas behov. Som synes är området runt Main Street allt för litet för stora besöksgrupper som vill ta del av charmen med den amerikanska småstaden. Så för dem har de byggts upp något mer tillgängligt; Olde Mistick Village. Med gott om parkeringsutrymme och direkt vid avfarten från motorvägen I-95 finns en artificiell by som man kan promenera runt i, och shoppa. Det är helt enkelt en upplevelse-galleria, lite som Freeport utanför Kungsbacka men bättre och mer rejält. Runt den artificiella byn fanns det givetvis ett vägnät utan trottoarer men med menläsa gräsmattor och nära tillgång till olika motell som EconoLodge, där vi bodde, och ett Domio's Pizza. Småståadsamerika gjort enkelt, rationellt och välplanerat. Undrar vart de oväntade mötena och intressanta erfarenheterna fanns.
Bensinslukande Chevy Malibu

---
Bowla ensam är givetvis en referens till Robert Putnams bok med samma namn kring det avtagande sociala kapitalet i USA. Bland annat baserat på hans tidigare erfarenheter när han studerade medborgarandan i Italien. oavsett om man avser starta ett bowlinglag eller kanske en revolt så behövs det lämpliga fik och ölhallar där man kan mötas upp och utbyta och forma idéer. Pop-teoretikern Richard Florida var inte först och inte på något sätt unik.
Downtown Mystic, bron mellan West Main St. och East Main St.
---
Main Street, USA har en central roll i den amerikanska självbilden. Trots eller kanske på grund av att andelen amerikaner som bor i Small Town America minskar konstant. I boken Friare kan ingen vara pekar förre utrikeskorrespondenten Göran Rosenberg på att småstaden ofta har varit basen för den amerikanska demokratin med town Meetings och andra sammankomster. Myten lever vidare (se bara på småstaden i massmedia, såsom Stars Hollow i Gilmore Girls där alla känner alla) men det sociala nätet är brutet i såväl USA som Sverige, eller?

---
Den gamla fysikern på radioprogrammet menade att även om de gamla fiken i Wien är hopplöst förlorade - kaffet ät dyrt och det är turister överallt - så har i alla fall erfarenheter återigen börjat ge fiket en central roll när nya campus planeras. Tror fan det, kunskap är la omöjligt utan kaffe, öl, whisky och rödvin (det senare främst för humanister). Hängde mycket på fiken när jag var ung, vacker student. Fast de bästa kunskaperna fick jag nog på en kvarterskrog utanför den planerade miljön där ett stort företag långsam tog över fik efter fik.
Kaj i småstaden

måndag 10 november 2008

Noll social kompetens och staden Urville


Den senaste boken jag läste ur var Sf-skildringen The Speed of Dark av Elizabeth Moon. Jag har för länge sedan påpekat att jag finner Sf och i viss mån fantasy som bäst när författaren använder sig av en annorlunda miljö för att diskutera ett riktigt problem. I fallet med The Speed of Dark rör det sig kring frågan om vad som egentligen är normalt, socialt beteende hos en människa.

Huvudkaraktären tillhör den sista generationen av autister - i bokens värld har medicinens framsteg utrotat symptomet hos nyfödda och huvudkaraktären är tack vare insatser nog närmare vad som idag kallas Aspergers syndrom (jag är inte expert och inte heller forkarvärlden är la riktigt eniga om vari skillnaden ligger). Han har således problem med att agera socialt och har mycket svårt att förstå talesätt, läsa människors ansikten eller förutse andras beteende.

Han är samtidigt mycket bra på att se mönster i data och används för något arbete på ett stort företag i en arbetsgrupp med andra autistiska människor. Företaget får vissa skattelättnader för att de ger dem arbete men måste samtidigt tillgodose deras speciella behov. En ny streber till chef anser att de till synes modersta fördelar som autisterna har är allt för mycket - företaget måste spara för att få mer resurser till sitt rymdprojekt - och när en ny experimentell behandling dyker upp försöker denna att tvinga sina anställda att ställa upp som frivilliga försökspersoner. Boken handlar om denna konflikt och huruvida autismen är den del av huvudpersonen eller inte - skulle han vara sig själv utan autism eller någon annan? Speciellt intressant är de stycken där huvudpersonen noterar hur människor hela tiden bryter av mot de mönster och beteenden som han fått lära sig är acceptabla och 'normala'. Genom sin behandling har psykologer och andra försökt lära honom utantill hur man beter sig i olika situationer, vilket förstås då och då krockar en smula med verkligheten; människor beter sig så att säga inte i realiten 'normalt' även om de inte fått någon diagnos.
---

Måste säga att autism och Asperges syndrom intresserar mig. För visst kan vi alla då och då, om än i olika grad, bete och autistiskt. Även om vi har förmågan att lära oss att fungera i en social miljö är det inte alltid vi gör det. Ibland önskar jag att jag kunde få vara lite mer autistisk. Ibland kan det vara trevligt att stå och tala väder, men ibland skulle det vara skönt att slippa.

Hörde för några månader sedan ett radioreportage på P1 om ett företag som bara anställde personer med Aspergers syndrom. Där var det inte något snack om värdet på kafferasterna och om VD:n (som inte hade Asperger) var dum nog och frågade vad de tyckte om hans nya jacka eller frisyr så var han också beredd att få höra exakt vad de tyckte. Det är så förbannat mycket skitsnack här i världen, så det skulle vara nästan befriande. Samtidigt skulle jag förstås inte ha möjlighet att briljera med min fantastiska humor... Ja, ingen skattar utom jag, kanske inte skulle bli så stor skillnad.

---
Både huvudkaraktären i Speed of Dark och de som anställdes av företaget hade en hög förmåga till annat än det sociala, som att lära sig allt om ett mycket begränsat och nördigt intresseområde (återigen något jag kan ha sympatier för). Huvudkaraktären är närmast något av en savant som inte upptäckts för att många felaktigt nedvärderar hans förmåga. De flesta känner nog till savanter genom filmen Rain Man för en massa år sedan (Dustin Hoffmans karaktär är inspirerad av supersavanten Kim Peek).
Vy över Urville
En intressant och mycket kreativ savant är fransmannen Gilles Tréhin som i sitt huvud har skapat och utvecklar världsstaden Urville in i minsta detalj med geografi, infrastruktur, språk, historia, ekonomi och samhälle.

---
Författaren Elizabeth Moon, som för övrigt har ett autistiskt barn, kände jag tidigare till genom hennes bläddervänliga förströelsefantasy i trilogin om Paksenarrion. När jag för något år sedan plöjde igenom den tjocka boken noterade jag att det hela kändes lite som rollspelet Dungeons & Dragons med alla dess egenheter (d20-systemet påminner mer om de rollspel som numera finns till dator och spelkonsuler och inte så värst mycket som typiska svenska basic roleplaying-derivat a la Drakar och Demoner och senare tiders bordsrollspel). Det visade sig att hon spelade D&D och inte gillade hur Paladiner framställdes i reglerna och därför skrev en tjock fantasy-trilogi för att illustrera hur hon tycke de skulle vara. Nördigt, men hon tjänade i alla fall pengar på det och det är bra att inte bara vara kewl, autister skiter också i sånt.

tisdag 4 november 2008

Historiska historieböcker i skuggan av ett val

"Det förra sekelskiftets historieläroböcker hade en klar kronologi och tydliga aktörer som drev utvecklingen framåt med makt som främsta motiv. I deras historiska berättelser var nationens öden den självklara tolkningsramen, staten den centrala arenan och kriget ett äventyr."
Citatet ovan är hämtat från det första stycket i lektor Per Eliassons artikel Under Strecket i SvD som handlar om skolans historieböcker förr och nu. Ett ämne till synes så banalt och enkelt att det torde varit grunden för dussintals examensarbeten för blivande historielärare på lärarhögskolor varje år. Och mycket riktigt tar textförfattaren upp några tidstypiska exempel, som Herbert Tingstens kritiska genomgång och Vilhelm Mobergs bok om det svenska folkets historia, båda från slutet av 1960-talet. Detta följs av några mer moderna exempel som följt med konstruktivismens intåg i elfenbenstornen.

Men låt oss lämna diskussionen om didaktik och historieämnets roll därhän och låt oss vända oss mot nutiden. Den som är intresserad kan använda länken. Ta istället och läs det första stycket igen, men istället för läroböcker, tänk amerikanskt presidentval. Jag måste säga att jag i mycket försöker undvika detta ämne, även idag. För på så många sätt påminner såväl de mer eller slipade kampanjstrategierna som experternas analyser mig allt för mycket om andan i det tidiga 1900-talets läroböcker.

Vem är den krigarkonung som skall stiga ut ur rök och damm och rädda oss!?

tisdag 14 oktober 2008

Läser bok, återupptäcker spel och förlorar min dator

På grund av min New York-resa köpte och läser jag en bok om stadens historia från Nya Amsterdam och fram till 1960-talet, "The Epic of New York City" av Edward Robb Ellis. En rätt trevlig och intressant skildring som i en hyfsat avslappnad prosa förtäljer om såväl högt som lågt, detaljer såväl som de stora dragen.

På grund av bokens inledande kapitel kring områdets kolonisering kom jag att tänka på det gamla Microsoft-spelet Colonization från 1994. Då jag tidigare spelat det på PC, för vilket det fungerare rätt bra trots byte av operativsystem, tänkte jag att jag skulle leta reda på det. I och med detta upptäcker jag att de släppts en ny uppdaterad version. Precis som Colonization från 1994 var en utveckling och anpassning av Civilization är den nya versionen en anpassning av Civilization IV. Samtidigt var det på många sätt sig likt och efter att jag fått tag i spelet så var det inte svårt att komma in i det. Samtidigt har man en del hjälp av att vant sig vid spelets koncept och kontroller sedan det första Civilization.

Tänkte att min bättre hälft, som aldrig tycks gilla samma spel som jag gör, att detta lite pilliga strategispel kanske kunde vara något som hon skulle gilla. Tyvärr visade det sig vara så, för nu får jag inte längre ha min dator ifred. Hon läser aldrig böcker som jag rekommenderar eller bara fnyser åt dem, så hur skulle jag kunna tro att hon faktiskt skulle ge det en ärlig chans!

Det blev därför mitt öde att ägna söndagen åt att se på Brommapojkarna mot Örgyte och annan skitteve när man lite trött och seg mest ville sitta framför datorn och spela Colonization eller till och med blogga. Boken väger för mycket för att hålla uppe när man är lite söndagstrött.

lördag 4 oktober 2008

Att ankomma Gotham City


När jag nu spenderat drygt två veckor, med ett avbrott för resa mot Boston, kan jag förstås inte lämna detta utanför min blogg. Jag har förstås redan skrivit lite om det hela i korta och sammanfattade inlägg - i första hand avsett för vänner och släktingar - men när jag nu är tillbaka i Götelaborg finns det tid för mig att skriva lite mer om vissa detaljer som intresserat mig. Desstom har jag ett visst bildmaterial att ösa ur. Jag kanske skall säga på förhand att om bilden är bra så kan läsarna utgå från att den tagits av min bättre hälft. I vissa fall kommer jag även använda mig av bilder stulna från internet, det är inte alltid man har tid att ta foton, eller så har jag kanske glömt kameran (så är fallet för inlägget nedan om Penn Station).

Med två längre vistelser i staden som aldrig sover kan jag nog vi det här läget låtsas att jag har en hyfsad koll på den. För än mer vana resenärer och de som eventuellt bott i staden kanske mina intryck är de av en nykomling från Hicksville, men intrycket att ankomma New York City de fösta gångerna är nog snarlika för de flesta. Mina två ankomster har varit i det närmaste identiska:

Båda gångerna har jag landat vid Newarks flygplats i New Jersey och tagit mig in till staden via tåg; NJ Transit till Penn Station. Pennsylvania Station i New York City är en extrem plats att besöka med jetlagg och en gigantisk väska. De flesta städer som jag ankommit med tåg har oftast inneburit en tids vyer av nedgånga industri- och/eller bostadsområden - detta stämmer för såväl Washington DC som Varberg City. Vid ankomst till New York och Penn station är det delvis lite annorlunda. Det nedgånga och slitna finns där, men kallas New Jersey och är inte alls någon del av New York. I det flesta fall finns det inte ens med på kartan i varken guideböcker för turister eller på infödingarnas egna kartor. Sedan kommer en lång tunnel under Hudsonfloden bara för att anlända under jord mitt i staden.
Spåren in till Penn Station
Det fullpackade tåget anländer två våningar under jord och människor sprutar ut och hastar upp för trapporna. Som byfåne med stor väska dras man genast med i storstadens tempo, med eller mot sin vilja, och sugs upp, stretandes med sin stora och otympliga amerikakoffert. En trappa upp lugnar det ner sig lite - relativt sett - och man kanske hinner ta några djupa andetag innan strömmen spyr upp en på 34th Street utanför. Rakt ut bland ännu fler jäktandemänniskor, gula taxibilar som kommer från alla håll och skraporna i midtown som tonar upp sig. Kring sig hörs en kakafoni av biltutor, polisvisslor och ropen från gatuförsäljare. Välkommen till en världstad!

Du kommer inte vara ensam. Penn Station, som tar emot långväga tågresenärer med Amtrak såväl som tågpendlare till och från New Jersey (NJ Transit) och Long Island (LIRR) samt tunnelbaneresenärer på flera linjer har 600 000 besöka per dag. Just det, ett Gross-Göteborg om dagen, tusen personer per nittionde sekund! Det är mer än det dubbla gentemot USA:s näst med besökta station, Union Station i Washington DC.
Gamla Penn Station på 1910-talet
Som det ser ut nu är stationen en del av ett komplex med Madison Square Garden och Pennsylvania Plaza. Så har det inte alltid varit, stationen från 1910 revs och byggdes om under 1960-talet. Det var enligt många en skandal att riva om modernisera den gamla stationen och den nuvarande stationen kan ses och upplevas att vara lite som en katakomb i jämförelse med Grand Central Stations pampiga inre. Andra såg det dock som en nödvändig modernisering i samband med det minskade långväga tågresandet under efterkrigstidens bil- och flygplansålder. Dessutom var marken, och luften, eftertraktad för bokstavligt talat högre exploatering. I efterhand har detta inte varit ett populärt beslut, men efterklokheten är som vanligt större än framsikten.
Grand Central Stations hjärta
---
Jaha, ett inlägg om New York. Varför dillar jag då om Läderlappens hemstad i titeln undrar kanske någon. Jo, innan Gotham blev läderlappens - eller batman, som ungdomarna kallar honom - hemstad (till en början bodde även läderlappen i NYC) var det ett smeknamn på New York. Det var satirikern och författaren Washington Irving som i en serie satiriska skrifter år 1807 gav staden detta namn. Namnets ursprung står att finna i den lilla byn Gotham i Nottinghamshire, England och en än äldre humoristisk berättelse från 1400-talet. Jag har stött på lite olika tolkningar av denna berättelse, men i grunden handlar det om att Kung Johan I (Prins John från Robin Hood alltså) hade som avsikt att bygga något (väg, jaktslott etc) i byn. Byborna förstod att i slutändan skulle det vara de som skulle tvingas utföra arbetet och underhållet. För att slippa detta låtsades de vara imbecilla tokskallar. Under denna tid ansågs galenskap vara smittsamt och kungens män gav sig av fortast möjligt. Hemorten för denna svejkism blev överförd till New York a la Grönköping av Washington Irving, som också bland annat skrev under pseudonymen Knickerbocker. Många tog verken under detta namn på allvar och namnet blev med tiden ett smeknamn på Manhattanbor. Han är också mannen bakom Legenden om Sleepy Hollow.
Gotham City

---

Gotham har 1600 invånare, New York har nästan 20 miljoner boende. Det tar i runda svängar två minuter för Gothams invånare att sväljas upp av Penn Stations folkström.

---
Knickerbocker Avenue i Bushwick, Brooklyn ligger ett stenkast från där jag bodde under min nyligen avslutade semester och är ett av områdets huvudgator med många affärer.
Knickerbocker Avenue, Brooklyn

lördag 2 augusti 2008

Mer Sci-fi med Asimov-trilogi

Idag går det att läsa att Hollywood-producenterna till Sagan om Ringen-trilogin planerar att göra en ny trilogi. Denna gång är det Science Fiction och Isaac Asimovs Stiftelseböcker som är på tapeten. Den produktive författarens verk har tidigare inte lett till så värst många filmer, ett känt undantag är I, Robot med Will Smith som löst baserades på hans böcker om Robotar.

Som okysst och finning yngling med glasögon plöjde jag igenom alla böcker av författaren som fanns på mitt lokala bibliotek. Jag måste säga att även om hans texter i sig inte är någon högre klass är tankarna och idéerna kring det mänskliga tillståndet klart överlägset tramsiga rymdoperor som Stjärnornas krig. Sedan kanske jag föredrog hans med jordnära - nåja, relativt sett - berättelser med robotar i en nära framtid än böckerna om Stiftelsen som utspelar sig tusentals år i framtiden.

Historien kretsar kring en matematikers idé om psykohistoria - en vetenskap som kan förutspå galaxens framtid. Böckerna visar dock att det inte är så lätt att förutspå människans samhällen med hjälp av matematik, en kritik av tidens optimism kring möjligheterna att planera allt i minsta detalj.

Tror la inte att kommer att springa till biografen, men nog kommer jag att vara en smula intresserad. I alla fall så länge historien behåller lite djup och inte bara blir rymdopera med en tunn fernissa av psuedo-filosofi.

---
När man ändå talar om rymdoperor: Stötte på en intressant omtolkning av den första Stjärnornas krig-filmen (ja alltså, den fjärde med den allmänt hatade Jar Jar Binks). Darths & Droids är några australiernas verk. Genom stillbilder likt i en serie med pratbubblor och allt så arbetar de sig igenom filmen med dialog som om huvudkaraktärerna var rollpersoner som inte har en aning om Stjärnornas krig. Klart mer trovärdigt och underhållande än filmen för den som spelat rollspel några gånger.