Evidens-chimären

Under ett antal år har det inom offentlig sektor blivit allt mer populärt att eftersträva evidensbaserade metoder. Uttrycket är hämtat från det medicinska området men har nu långsamt börjat smyga sig in på allt fler områden.

I princip innebär att något har evidense att effekten är vetenskapligt bevisad under nära nog laboratorieförhållanden; dubbelblinda tester med kontrollgrupp och mycket god kontroll över alla faktorer som påverkar resultatet.

Nu är det säkert en och annan läsare som börjar bli lite eftertänksam. Det låter väl bra. Klart att effekterna av de insatser som görs med våra skattepengar skall ha en påvisbar effekt. Varför en så skeptisk titel på inlägget?

Jo, problemet är att det inte är så enkelt. Under modernitetens inbrott i den offentliga verksamheten skulle givetvis allt bli rationellt. Med åren visade det sig dock att experternas kunskaper om vad som faktiskt fungerar och hur det skall genomföras i stor skala visade sig i realiteten vara begränsad. Tilltron på det objektiva perspektivet fick sig en törn och slogs på reträtt, inte minst under 1970-talet.

Nu är experten på väg tillbaka med hjälp av evidensebaserade metoder. Genom att använda sig av än säkrare metoder som återigen efterliknar naturvetenskapen skall det offentliga komma fram till hur samhället kan förbättras.

I gårdagens DN skrev Göran Rosenberg en krönika om hur evidens-doktrinen nu skall föras in i svensk socialpolitik:

"Detta är vad som nyligen har drabbat den psykodynamiska terapin (psykoanalysen), som av Socialstyrelsen har utdömts och nedvärderats till förmån för den kognitiva beteendeterapin (KBT) med bland annat argumentet att den senare är mera evidensbaserad än den förra."

- Göran Rosenberg

Nu har jag personligen inga preferenser angående psykoanalyser kontra kognitiv beteendeterapi överhuvudtaget. Mina kunskaper är inom området är överhuvudtaget tämligen begränsade. Däremot gissar jag att det ur ett metodperspektiv är det enklare att sätta upp evidensbaserade undersökningar för det senare i jämförelse med det förra.

Problemet är att nästan inget av de områden vari den offentliga sektorn arbetar sker under laboratorieliknande former. Att då välja metoder som passar in på labbet framför de som är lite osäkrare och svårare att mäta kan förväntas vara direkt kontraproduktivt. Under sådana krav och förväntningar på effekterna får det offentliga låta bli att handla eller endast använda uppenbart otillräckliga insatser inom en rad olika politikområden.

Jag har då rakt inte något problem med att de insatser som under kontrollerade former har visat sig vara mest effektiva i jämförelse med andra insatser som också kontrollerats under liknande förhållanden. I verkligheten ställs dock den evidensebaserade insatsen emot insatser som i realiteten inte går att testa under sådana premisser. Skall man då välja den evidensbaserade metod som man tror är sämre bara för att en bättre metod är för komplicerad för att trycka in i en glasburk på Karolinska Institutet?

Hur får man exempelvis en evidensebaserad försvarspolitik? Någon på UD får la busringa till Kreml och förklara krig och så får vi göra en jämförelse med en tidigare dag då UD inte busringde.

---
Sedan tycks dock Rosenberg i sin krönika försvara antroposofisk medicin vilket enligt min uppfattning är att ta det hela till sina andra extrem. Någon kontakt med verkligheten bör man nog ha.

Högre ribba för högre studier

En ledare i dagens DN applåderar att kraven för att få studera på universitet och högskola skall skärpas. Krav på godkända gymnasiebetyg i svenska, engelska och matematik återinförs om regeringens gymnasieproposition accepteras av riksdagen.

Låga kvar kan kanske uppfattas som bra, då alla får chansen. I realiteten är det ofta kontraproduktivt. Hörde härom veckan en universitetslektor på en samhällsvetenskaplig institution beklaga sig över att för att accepteras till deras program hade kraven på matematik sänks från godkänt på C-nivå till godkänt på B-nivå. Samtidigt ökades studierna i nationalekonomi inom programmet. Effekten torde bara kunna bli två, antingen sänker föreläsaren kraven och urholkar utbildningens värde och/eller så slås flera studenter ut från högskolan efter att ha spenderat tid och staten egna pengar på något som kanske aldrig fullföljs.

Jag är dock lite undrande till om detta förslag från regeringen kommer att ha någon reell effekt. Ansvariga för olika kurser och program kan fortfarande ställa krav utöver minimum (90 procent godkänt på gymnasiet).

Vi är långt ifrån min utopiska vision för högre studier; ett års obligatoriska och tuffa studier i vetenskapsteori och -metod för alla universitets- och högskoleutbildningar!

(När er självgode och bittre bloggare har smakat starksprit i kombination med någon infantil kan han kanske även ställa liknande krav på fullt medborgarskap, en slags akademisk motsvarighet till Robert Heinleins Stjärnsoldaten - men jag tycker faktiskt inte jag skall tas på allvar i de sammanhangen!)

Tredje dimensionens ironi i Johanneberg

För några dagar sedan kom det fram ett förslag på att bygga ett höghus i Johanneberg vid mötet mellan Viktor Rydebergsgatan och Eklandagatan. Platsen är bebyggd idag och innehåller bland annat en enligt uppgifter välbesökt dagligvaruhandel med för små lokaler. White Arkitekter har kommit med ett förslag som skulle ge större handelsutrymme och mer bostäder i detta tämligen centrala läge.

Huset skall i så fall bli 17 våningar. Direkt börjar givetvis folk gnälla lite över att det är så fruktansvärt högt. Intressant nog står det i GT:sartikel att "[d]en första versionen var hela sex våningar högre - men man befarade negativa reaktioner och sänkte."

Detta är ett lysande exempel på vad Lukes definerat som maktens tredje dimension; nimbyister har så stort inflytande på den politiska processen genom sitt motstånd mot förändring att deras klagosång ger effekt även innan idén presenteras!

Intressant nog ligger tomten i Övre Johanneberg, ett område planerat av funktionalisten Uno Åhrén. Området anses vara av riksintresse för sin tidstypiska, tidiga nyfunkis (nästan varje sten, buske och bräda i Götelaborg anses vara av riksintresse så länge Göran Johansson, Svenska Mässan eller någon annan större aktör tycker annorlunda). Inte nog med att huset inte får synas, självklart skall det inte hota stadsbilden i området. Undrar om någon ser ironin i allt detta? Åhrén var nämligen en drivande individ bakom funktionalismens debattbok "Acceptera" från 1931. Låt mig citera inledningen:

"Acceptera den föreliggande verkligheten - endast därigenom har vi utsikt att behärska den, att rå på den för att förändra den och skapa kultur som är ett smidigt redskap för livet. Vi har inte behov av en gammal kulturs urvuxna former för att uppehåller vår självakning. Vi kan inte smyga oss ur vår egen tid bakåt. "

Citat från Acceptera

Uno Åhrén och hans förgrundsgestalt Le Corbusier var ju verkligen emot höga hus som stack ut från sin omgiving, eller hur? jag gillar inte mycket Åhrén har sagt och skrivit om något i svensk stadsplanering och arkitektur (nu är jag i och för sig inte så hemskt påläst, men i alla fall), men jag undrar om mannen inte vrider sig en smula i sin grav.

GT, GP

Bakomliggande motiv eller bara dumhet i Skåne?

Har kanske varit lite si och så med uppdaterandet på bloggen på senare tid. Delvis har detta att göra med att jag haft mycket att göra - ja, jag är även likt er en människa av kött och blod som existerar utanför blogosfären. Det har dock delvis att göra med att jag inte orkat bli direkt upprörd på senare tid. Jo, det finns alltid en massa saker att bli upprörd över, men det är oftast så uppenbart att det inte är värt att ha någon explict åsikt om - jaha, du är mot folkmord, dumpande av kärnavfall i Kvillebäcken och dansband, hur tänker du då?

Samma sak gäller också de där idioterna till poliser som inte kan uppföra sig nere i Skåne.* Torsdagens Brännpunkt innehåller dock in en intressant knorr. Ett antal ledande lokalpolitiker propagerar nämligen för att Malmö skall få en polisskola. Anledningen är att bland den senaste gruppen polisaspiranter har 86 procent svensk bakgrund och att dessa tydligen inte kan förstå hur det är att växa upp i en förort, vilket på något sätt skulle förhindra deras möjlighet att agera som poliser. Dessa skulle bli bättre förankrade i förortsmiljön. Det skulle vara väldigt bra att ha en polishögskola i Malmö för det är en storstad med en viss slags brottslighet. De som polisen behöver rekrytera vill inte flytta ut på landsbygden för att läsa till polis utan vill kunna stanna i Malmö.

Mycket matnyttigt här, det är la bara att beta av de kursiva delarna helt enkelt:
- Vad menas egentligen med svensk bakgrund enligt Skånepolitikernas definition. Om de menar svenskfödda kontra utlandsfödda så avspeglar la siffran i grovt fördelningen i landet. Det kanske inte är siffror som är representativa för Malmö, men det är la föga relevant?

25 procent syriansk bakgrund - något för Södertäljepolisen (även om han är från Örebro)?

- Varför skall inte en blekfet kille eller tjej från villaförort fullt ut förstå en individ från Rosengård? Är det då inte en så att det brister i förmågan att sätta sig in i någon annans situation, empati, som brister hos poliserna? Jag finner sådana här behov av att in i minsta detalj avspegla demografiska data en smula tröttsamt. Som vänsterhänt undrar jag hur det står till med fördelningen av vänsterhänta bland polisaspiranterna?

- Aspiranten från Rosengård som går på Polisprogrammet i Malmö får måhända bra förankring där, men Skånepolitikerna kanske skall tänka på att poliserna skall verka utanför Rosengård också. Om polisaspiranten får jobb på Hisingen så kommer la turkungdomar i Norra Biskopsgården inte bli så fruktansvärt imponerade av en Skåneneger. Om polisen tycker att det är viktigt att förbättra sitt rykte hos olika grupper genom att rekrytera polisaspiranter från samma grupper kanske de skall ta en titt på kriminella . Hos dem har polisen i allmänhet väldigt dåligt rykte.

- Viss slags brottslighet? I Malmö och Skåne finns det riktigt grov brottslighet. Resten av landets polisverksamhet är givetvis som hämtat från filmen Kopps.

- En individ som inte ids lämna Malmö (260 000 inv) för byhålor som Umeå (75 000 inv.) eller Växjö (60 000 inv) i ett par år och sedan förväntar sig att få jobba i och kring sitt gamla förortstorg med nära hem till mamma för att äta lunch kanske inte brinner vidare mycket för polisyrket?

Vet ni vad jag tror att det egentligen handlar om? Vad får jorden att snurra? Ja, just det - pengar! Det är ju väldigt behändigt för Malmö kommun att få till sig en högskola till, kostnaden för lokaler, personal och utbildning betalas ju inte av kommunen. Om sedan polisaspiranterna går runt på stan och råkar göra några vettiga insatser samt blir bättre kandidater arbete just i Malmö är ju inte heller det till skada för Malmö kommun. Ja, att sedan polisutbildningen sker för nationella behov med nationella pengar är ju inte så viktigt.

Se där, lite diskursanalys och public choice-teori sammanflätat i ett inlägg - här hålls det förbannat hög nivå!

* Men sådana är ju skåningarna, rasister hela bunten. Tror det ligger i skåningarnas gener...

Att mäta rasism

Torsdagens GP Debatt fick igång mitt minne en smula. I Adopterade upplever vardagsrasism i Sverige presenterar artikelförfattarna att genom djupintervjuer med ett antal utlandsadopterade kommit fram till slutsatsen att rasismen ännu lever och frodas i landet:

"Då vår studie visar att även människor som växer upp och lever i helsvenska familjer och sammanhang diskrimineras med anledning av sitt utseende, bör vi sluta med att bara tala om etnisk diskriminering såsom är fallet idag, utan också slå fast att det i Sverige år 2008 pågår rasdiskriminering."

Citat från artikeln

Metoden har alltså varit intervjuer. Jag är alltid lite skeptisk när en forskare sätter sig ner med en representativ människa från lämpligt strata, tittar dem djupt i ögonen och frågar hur det står till. Enkelt uttryck föredrar jag kvantitativa undersökningar framför kvalitativa. Inte minst ett så stort ämne som rasism.

Rasism och annan diskrimingen är dock mycket svårt att mäta. På en rak fråga kommer de flesta människor medvetet eller omedvetet att ljuga, antingen för att de är politiskt inkorrekt (även om det är anonymt) eller för att de är omedvetna om sina egna fördomar. Även att vända sig till offren för diskriminering - som i den ovan refererade undersökningen - är problematiskt; trots allt är det fullt rimligt att i alla fall en del av dem vill skylla personliga misslyckanden på något annat än sina egna tillkortakommanden.

Ett sätt att försöka angripa förekomsten som diskriming från ett annat håll är ofta deriverade från Gary Beckers teorier om diskriminering och humankapital. I detta sammanhang har det ofta talats och skrivits om så kallat "Sverige-specifik kunskap" när integrationsfrågor har kommit på tal. Kort och burdust sammanfattat kan man säga att skillnader mellan invandrare och infödda svenskars framgång på till exempel arbetsmarknaden som inte går att förklara med hjälp av observerbara variabler (ålder, kön, utbildning etc) beror på denna mer svårdefinerade kunskap som kanske framförallt inbegriper sociala nätverk och förmåga att tolka koder och normer i det svenska samhället.

Problemet med denna hypotes är förstås att om man drar den för långt reduceras all rasism och diskriminering ner till en förklaring som beror på en brist hos minoriteten och inte alls på korkade fördomar. Men då borde ju inte detta drabba adoperade som växt upp i landet och tagit del av denna "Sverige-specifika kunskap" från sina blonda, ariska föräldrar - eller hur? Ja, men som jag redan poängerat är detta svårt att avgöra med direkta intervjuer.

Men nu till min deus ex machina, det finns nämligen minst en undersökning som går runt denna problematik. I nr 8/2008 av tidskriften Ekonomisk Debatt publicerade lektor Dan-Olof Rooth (jag har inte läst någon av hans senare forskning - så måhända har han kommit längre) en undersökning med titeln "Etnisk diskriminering och 'Sverige-specifikt' kunskap - vad kan vi lära från studier av adopterade och andra generationens invandrare?" (pdf). Däri jämförs framgången på arbetsmarknaden för adopterade i jämförelse med svenskar efter att deras socioekonomiska bakgrund tagits i beaktande.

"En första slutsats är att jag inte kunnat förkasta att diskriminering på grund av hudfärg faktiskt förekommer på den svenska arbetsmarknaden. Om den icke observerade positiva familjeeffekten och den icke observerade negativa adoptionseffekten exakt tar ut varandra, vilket de verkar göra för adopterade med svenskt utseende, för vilka studien inte finner några skillnader gentemot infödda svenskar, innebär det att diskriminering på grund av hudfärg medför cirka sex procentenheters större sannolikhet att vara arbetslös jämfört med dem som inte diskrimineras.
[...]
Vi fann dessutom att ”Sverige-specifik” kunskap verkar vara väldigt viktigt för att finna en bra position på arbetsmarknaden. Denna slutsats kan dras från en jämförelse av sannolikheten för arbetslöshet för grupper med samma utländska bakgrund, men där en förälder är född i Sverige respektive där båda föräldrarna är födda utomlands."

Citat från Rooths slutsatser

Fördelen med Rooths angreppsätt är att det inte tar med något allmänt tyckande i beräkningen. Istället är det svart på vitt vad hudfärg och etnicitet har för betydelse för individens möjligheter på arbetsmarknaden. Finns förstås alltid anledning att tolka även sådan information med försiktighet, statistiska felkällor och allt det där, men det är i alla fall intressant att visa på att det går att komma runt det allmänna subjektiva tyckandet och faktiskt komma till problemets kärna med rätt angreppsätt.

Ingen vill lyssna till Schumpeter

Vid osäkra förhållanden är det möjligt att även en god investering ratas av kreditgivare på grund av svårigheterna att spå i kaffesumpen. Men vem säger att staten har någon aning? Det är en populär uppfattning att den ekonomiska verkligheten rör sig i konjunkturcykler av olika längd och form. En del är måhända lika verkliga som kanaler på Mars. Att världsekonomin idag befinner sig i en recession kan vi dock vara enade om. Det är också tydligt att denna ekonomiska situation har haft tydliga efterverkningar på den ekonomiska politiken.

Jag kommer (långt ifrån osökt) att tänka på ekonomen Joseph Schumpeters teorier om kreativ förstörelse. Vid perioder av snabba och innovativa förändringar förstörs samtidigt stora värden av befintligt kapital. Frågan för dagen är på vilken sida den svenska bilindustrin befinner sig; kreativ eller förstörd. Är det frågan om det senare är dagens regeringsbeslut inte bara kostsamt utan måhända även direkt skadligt.

Efter en lång tids tjat verkar nu den svenska regeringen bestämt sig för att just de och ingen annan har förstått vilken god investering den svenska bilindustrin är. Eller, flera har påstått det - men inte kunnat eller velat underbygga sitt påstående med ett par miljarder. Alla andra länder gör det ju också, så varför skall vi våga göra annorlunda tänker regeringen och slänger ner en säck med pengar i önskebrunnen.

Nu skall därför totalt 28 miljarder ges bort på ett bräde till en industri som ingen vet om den kommer att finnas kvar i nuvarande form om fem till tio år. 25 miljarder totalt är lånegarantier eller undsättningslån till företag inom bilindustriklustret medan måttliga 3 miljarder är till ett forskningsinstitut för fordonsindustrin som ingen vet vart det skall ligga ännu. Lånegarantierna skall till överhängande del gå till företag som anses sunda. Personen som yttest står bakom detta vågade ekonomiska beslut med allmänna medel är Maud Olofsson.

I sin bok Capitalism, Socialism and Democracy förutspådde Schumpeter kapitalismens nedgång när den intellektuella klassen lägger sig i entrepenörens verksamhet och kapitalismens sätt att fungera. Vem kunde tro att Maud Olofsson var intellektuell?

Det måste nästan vara ett utslag av ödets ironi att detta beslut kommer samma dag som Jan Jörnmark får utrymme på GP debatt med en text om betydelsen av förnyelse. Schumpeter är en viktig gestalt i till exempel Jörnmarks hyllade böcker om övergivna platser. Böcker som fullständigt dräller över av exempel hur envetna politiker och företagsledare fortsätter att pumpa in investeringar i döende verksamheter. Hur skulle det vara om pengarna istället användes till att hjälpa till att skapa förutsättningar för nya företag och verksamheter utan att stirra sig blind på det befintliga? Alla säger sig krama småföretagaren, men denne får näppeligen några lånegarantier i dessa tider när banker är rädda att låna ut även till etablerade och trogna kunder.

---
Några läsare som känner mig personligen är måhända förvånad över min vurm för rå kapitalism. Moralfilosofiskt är kapitalism förvisso näppeligen en förebild för min uppfattning av hur en människa är eller bör vara. Men få saker irriterar mig så när stora, privata företag genom kontaker och sin tyngd får fördelar och hjälp när det passar dem.

Den mänskliga grundbulten i två akter

Den trogne bloggläsaren torde ha noterat min nyfikenhet för Människan med stort M; människan med litet m intresserar mig oftast mindre. Eller för att uttrycka sig lite annorlunda och mer precist; vad är det egentligen vad som definerar en människa? Denna grundläggande fråga är sedan en förutsättning för att på ett vettigt sätt kunna besvara frågor om vårt samhälle och om vår etik.

Under helgen förekom detta tema dubbelt upp i Svenska Dagbladets Under Strecket. På lördag tog återigen temat om huruvida människan är ett flockdjur upp i litteraturvetaren Merete Mazzarellas genomgång av neurovetenskapligt inriktade psykologen John T Cacioppo och vetenskapsjournalisten William Patricks bok Loneliness: Human Nature and the Need for Social Connection. Naturvetenskapens intåg inom humanvetenskaperna har som bekant ett fläckigt förflutet med rasbiologi och socialdarwinism som avskräckande derivat. Teorier som inte lyckats bättre med sin uppgift än humanvetenskapens Homo Economicus eller Homo Sovieticus. Glada i hågen och med solsken i blick vill författarna - efter att ha fastslagit att människan är ett obligatoriskt sällskapligt djur - vara med och skapa en universiell etik samtidigt som de utan att blinka citerar en evolutionsbiolog som säger att "Människor behöver tillhöra en stam. De längtar efter att ha ett mål som är större än de själva.".

jag vet inte bara om det är jag som är fördomsfull, men det är inte förstå gången som jag lagt märke till den naivitet som ibland finns kring dylika frågor, som etik och samhället. Personligen är jag inte mer än måttligt bildad i humanvetenskapens historia men ser ändå tydligt sådana klavertramp av naturvetare och tekniker. Klyftan mellan diciplinerna tycks för en utomstående ibland stor, trots love-bombing i diverse tvärvetenskapliga projekt. Trägen ger dock inte upp försöken att bygga broar från naturvetenskapen till Människan och samhället. För bara lite mer än en månad sedan skrev jag om en annan artikel under strecket som handlade om neurologiska förklaringar till kultur.

---
Men är den mänskliga naturen konstant? Från ett strikt evolutionärt perspektiv har inte mycket hänt det senaste tiotusen åren. I våra samhällen har det hänt väldigt mycket. På fredagen skriver prof. Lars Ingelstam (från ett av dessa tvärvetenskapens projekt) om oväntade ord från Stephen Marglin. Grundtesen för artikeln är att det inte bara är människan som skapar sitt samhälle, utan även samhället som skapar sina människor:

"Marglins huvudtes är att ekonomiskt tänkande ger övertag åt marknaden som organiserande princip för människors inbördes förhållanden. Detta försvagar banden mellan människor och riktar deras tankar mot abstrakta ting som pengar och äganderätt snarare än mot människor och grannrelationer."

Detta är måhända inget nytt, även om tanken inte varit på modet de senaste decennierna. Samhällen har alltid försökt influera människan. Det är dock sällan så att utfallet blir det förväntade. Homo Sovieticus var mer Varlam Sjalamovs lägerarbetare i Kolyma än Trotskijs den nya sovjetiska människan; Homo Economicus är sällan den perfekte robinsonarden, i alla fall inte utan självterapi. Trots att vi (och med vi menar jag oss i västvärlden som har internetuppkoppling och nära till McDonalds) har det bättre än någonsin materiellt inbillar vi på något sätt att vi fortfarande lever i den dystra vetenskapens realitet.

---
Ett konkret exempel där synen på samhället ofta har slagit fel är drömmen om den goda staden. Förenklade hypoteser om människan och hennes behov har gett oss många tråkiga och direkt inhumana bostadsområden inramade av gräsmattor. Det är ett ödets ironi att vetenskapens intåg i samhällsplaneringen som oftast framställts som utopier ofta slutat i dystropier. Det ironiska inslaget är ytterst påtagligt för urbanister som mig som ser bättre resultat i tidiga stadsplaneringar efter geometriska principer eller ingen planering alls än folkhemmets genomtänkta förortsprojekt.

Att jag inte skrivit något i helgen om de två artiklarna ovan eller i övrigt hänger delvis samman med ett försök att utröna vad nästa steg har blivit. På söndagen följde jag med på en promenad genom Norra Älvstranden, från Sannegården till Västra Eriksberg. Måhända är det för tidigt att sätta det slutliga betyget på området. Låt oss bara konstatera att det i stort bygger på att medelålders medelklass måste promenera mycket.

Wiener melange, kreativitet och schack

Wiener Melange ja, det är sånt där äckligt slisk-kaffe som går att få i många av de kaffeautomater som ersatt kaffebryggaren på många arbetsplatser. (i Göteborgsversionen av P3:s Morgonpasset används Wiener Melange som en form av straff) Wien och kaffe var nämligen av central betydelse i Vetandets världs andra och sista del av Arvet efter Habsburg. Även om Österrike-Ungern kanske framför allt är känt för förfall, inre problem och auktoritärt styre så rådde även en liberal och framåtskridande anda på många caféer i centraleuropa under det multikulturella imperiets skymningstid. I programmet talade en man (gammal fysiker och intendent för Nobelmuséet, kommer inte ihåg hans namn) om hur många av kommande årtiondens stora namn som dagarna i ända satt på Wiens caféer och sörplade kaffe under utbytande av tankar och idéer. Inte konstigt att Svenska kungar totalt fem gånger förbjöd kaffe under 1700- och 1800-talet; det stoppade effektivt framkomsten av någon samhällsomstörtande kafékultur!

Med risk för att trötta ut mina trogna läsare, så kom detta mig att tänka på ett Kafébesök i USA för några månader sedan. Platsen var Mystic, Conneticut (Mystic kommer från orden Missi-Tuck; stor flod). En liten ort med sådär fyratusen invånare och en turistort av rang genom sin roll som historisk småort och plats för ett stort Sjöfartsmuseum och ett stort Akvarium. När jag och den bättre hälften kom dit med vår bensinslukande Chevy Malibu var turistsäsongen i stort sett över och i alla fall delar av lokalbefolkningen hade vågat smyga sig fram igen. Några av dem större vi på i ett trevligt fik på Main Street. Där sätt några invånare och spelade Schack samtidigt som de diskuterade allt möjligt. Medan även vi satt och spelade ett parti kom såväl Cern-reaktion, (en av dem var uppenbart insnöad på kvantfysik) guds existens, vetenskapsteori och det stundande presidentvalet. Det är förstås sådana mötesplatser man efterfrågar. Ja, i alla fall gör jag det. Idealiskt är ett kafé en plats där du kan stötta på någon någon okänd som berikar din dag och ger dig nya intryck. Hur uppmuntrar man uppkomsten av sådana platser i en tillvaro som är allt mer uppstyltat och där allt fler såväl fikar som bowlar ensamma, när de inte sitter hemma i sina hem och tänker på heminredning i hus vända bort från gatuplanet?

Bartleby's Coffee, West Main St.

Mystic är som sagt något av en turistort, men en allt för liten sådan för att tillgodose turistströmmarnas behov. Som synes är området runt Main Street allt för litet för stora besöksgrupper som vill ta del av charmen med den amerikanska småstaden. Så för dem har de byggts upp något mer tillgängligt; Olde Mistick Village. Med gott om parkeringsutrymme och direkt vid avfarten från motorvägen I-95 finns en artificiell by som man kan promenera runt i, och shoppa. Det är helt enkelt en upplevelse-galleria, lite som Freeport utanför Kungsbacka men bättre och mer rejält. Runt den artificiella byn fanns det givetvis ett vägnät utan trottoarer men med menläsa gräsmattor och nära tillgång till olika motell som EconoLodge, där vi bodde, och ett Domio's Pizza. Småståadsamerika gjort enkelt, rationellt och välplanerat. Undrar vart de oväntade mötena och intressanta erfarenheterna fanns.

Bensinslukande Chevy Malibu

---
Bowla ensam är givetvis en referens till Robert Putnams bok med samma namn kring det avtagande sociala kapitalet i USA. Bland annat baserat på hans tidigare erfarenheter när han studerade medborgarandan i Italien. oavsett om man avser starta ett bowlinglag eller kanske en revolt så behövs det lämpliga fik och ölhallar där man kan mötas upp och utbyta och forma idéer. Pop-teoretikern Richard Florida var inte först och inte på något sätt unik.

Downtown Mystic, bron mellan West Main St. och East Main St.

---
Main Street, USA har en central roll i den amerikanska självbilden. Trots eller kanske på grund av att andelen amerikaner som bor i Small Town America minskar konstant. I boken Friare kan ingen vara pekar förre utrikeskorrespondenten Göran Rosenberg på att småstaden ofta har varit basen för den amerikanska demokratin med town Meetings och andra sammankomster. Myten lever vidare (se bara på småstaden i massmedia, såsom Stars Hollow i Gilmore Girls där alla känner alla) men det sociala nätet är brutet i såväl USA som Sverige, eller?

---

Den gamla fysikern på radioprogrammet menade att även om de gamla fiken i Wien är hopplöst förlorade - kaffet ät dyrt och det är turister överallt - så har i alla fall erfarenheter återigen börjat ge fiket en central roll när nya campus planeras. Tror fan det, kunskap är la omöjligt utan kaffe, öl, whisky och rödvin (det senare främst för humanister). Hängde mycket på fiken när jag var ung, vacker student. Fast de bästa kunskaperna fick jag nog på en kvarterskrog utanför den planerade miljön där ett stort företag långsam tog över fik efter fik.

Kaj i småstaden

Ingrepp i Älvrummet

I samband med att detaljplanen för sköna, nya Östra Kvillebäcken släpptes och det kunde konstateras att Yimby GBG:s relativt modesta förslag på en relativt urban detaljplan fått ett litet genomslag dök det också in länk till en smått kryptisk inbjudan till Älvrummet samma kväll.

Jag visste inte exakt vad jag skulle tro när jag passerade förbi bilköerna på Göta Älvbron på min järnhäst. Jag förstod att det hela var kopplat till ett forskningsprojekt som kallas Ingrepp, exakt vad det innebar var jag dock inte vidare klar över. Var la lite halv om halvt orolig att det skulle bli något allt för flummigt (men kanske man får rödvin!?).

Kom i god tid och passade förstås på att kolla in kartorna över Östra Kvillebäcken. Vid dessa fick man samtidigt, tämligen ofrivilligt, höra på en vedervärdig vision om hur detta område skulle gestala sig i framtiden. Det var menat som en berättelse av en boende från framtiden och den gav mig verkligen kalla kårar. Ord som skönt och coolt travades på varandra när en konstlat engagerad kvinnoröst berättade om hur hon brukade äta frukost på sitt favorifik. Detta var alltså inte det flummiga konstprojektet jag talade om, utan ett propagandainslag från våra ledare. Det var lite som när Gudrun Schyman gick på rave-party.

Nu vidare till konstprojektet. En del flum var det nog, även om det måhända säger mer om min obildbarhet än det som faktiskt presenterades. Man fick i alla fall en gratis skrift, "The Politics of Magma" (när Magma användes som en liknelse för samhället så undrade jag om det delvis berodde på att Kroppen genom idéhistorien fått en sådan negativ, reaktionär klang- men jag har inte läst skriften ännu och kanske inte skall uttala mig. ), där de olika deltagarna gör sin grej inom en luddigt formulerad ram som i huvudsak rörde förändring i landskapet/staden och i vissa mer specifika partier handlar om den dialog om Södra Älvstanden som efter flera medborgarförslag återigen blev det självspelande piano som stadsplanering oftast tycks vara för oss lite utanför. Debatten kring dessa frågor var dock inte vidare flummig, även om den kanske inte bidrog med något nytt.

Det finns något ironiskt över det hela när sociologen Chatarina Thörn uttrycker ogillande mot områden som planeras för den kreativa klassen när de flesta närvarande, inklusive hon, kan sägas tillhöra denna klass. Er trasproletära bloggare undantagen givetvis. Samtidigt tror jag många höll med henne och det finns en än större ironi att de områden som tycks planeras för en kreativ klass väcker ogillande hos densamma. Projektets existensberättigande framhävs verkligen av att det saknas förmåga att tänka utanför strikt definerade och givna ramar i hur vi bygger städer, eller snarare bostads- affärs- och kontorsområden, idag.

Östra Kvillebäcken kommer la att bebos av radhusmänniskor, de kreativas föraktade medelmåttiga medelklass, mellan de kreativa i desperation och felriktad välvilja kväver Andra Långgatan. Men så länge vi kan shoppa så är det la lugnt.

---

Måhända kunde titeln blivit Inbrott i Älvrummet. Någon deltagare tycktes hysa en viss förhoppning om att mötet skulle avbrytas av polis. Denna sammankomst var nämligen inte koordinerad eller subventionerad av Älvrummet eller SBK. Göteborgs Kommun tycks inte fullt så repressiv som säkerligen en del kulturarbetare hade hoppats.

---

Notera även att forskningsprojektets skrift - i stor uttsträckning av och för Göteborgare - måste skrivas på engelska för att få forskningsanslag - Snacka om att gå över Kvillebäcken för vatten...

Kultur och neurologi

I och med att semestern är över och min livsmiljö blivit lite mer torftig så blir det till att vända sig till kultursidorna i jakt på intellektuell stimulans. Just den återkommande frågan om miljö och arv är på sätt och vis temat för en intressant artikel under strecket i SvD; Kulturtankar i hjärnans tidsålder, i vilken historieprofessor Harald Gustafsson läst och begrundat ett par böcker om huruvida kultur är genetiskt betingat.

Givetvis ett laddat ämne. Ända sedan skallmätning, rasbiologi och socialdarwinism - med rätta - föll i vanrykte efter det stora kriget, har försök att förklara kultur med arv snarare än miljö varit minst sagt problematiskt. Istället har humanvetenskapen i större usträckning vänt sig åt ett annat håll där vissa menat att "allt är i språket". Nu vill en del vända på steken och återinföra en neodarwinistisk och neurologisk förklaring till vår kultur.

Frenologi - en vetenskap på obestånd

Nu skall det tilläggas att jag inte är så värst förtjust i de spetsfundiga glaspärlespel som en och annan postmodern humanist tycks leva för. Däremot är det förstås väldigt intressant i det avseendet att forskningens syn på vad som i grunden styr oss som individer och samhällen har en så pass laddad betydelse för hur vi ser på oss själva och vår samtid. Något som emellanåt får minst sagt tragiska konsekvenser. Många politiska, ideologiska och vetenskapliga teorier har i grund och botten rimmat illa med den riktiga människan som - obeaktad andra kvalitéer - trots allt ägnar en stor del av sin tid åt att äta, bajsa, sova och reproducera sig. Det är i alla avseenden viktigt att komma ihåg distinktionen mellan idé-människan och den verkliga människan. Är dock tveksam om de teorier som framförs i böckerna professor Gustafsson leder oss närmare något riktigt svar, något som också han i stort sett håller med om.

---
Tidigare relevanta blogginlägg:
Sapir-Whorf-hypotesen
Robinsonaders självterapi
Ordens bedrägliga tvetydighet

---
Den senare av dessa referenser är speciellt intressant, då svaren på ett öppet brev från YimbyGBG till Byggnadsnämnden i Göteborg tydligt indikerat att de inte alls lägger samma innebörd i ordet "blandstad" som jag och även kommunens egen översiktsplan gör. Intressant och måhända lite tragokomiskt.

Ordens bedrägliga tvetydighet

Bläddrade lite ointresserad igenom morgonblaskans första del tills jag kom till debattsidan och satte det blaskiga automatkaffet i halsen; Göteborg ska bli en trädgårdstad. Så nu har det redan vänt, tänkte jag, de försiktigt urbanistiska tankarna i stadens nya översiktsplan skall redan slås tillbaka. Långt innan dess ord verkligen fått någon effekt bortsett från några hyfsade kvarter på norra älvstranden.

Efter att automatkaffet åkt upp ett varv från fel strupe och ner igen, genom rätt strupe denna gång, förstår jag att inläggets författare inte alls lägger samma betydelse i ordet trädgårdstad som jag gör. Istället är det något om Göteborgs trädgårdar som gjorde en satsning i somras.

Det här är verkligen något till synes harmlöst. Författaren har inte riktigt samma begreppsvärld som jag och skapar förvirring och kanske ilska fast det egentligen är ett missförstånd. I skriven form har det föga betydelse då jag bara behöver några rader för att förstå mitt misstag. Hade vi stått ansikte mot ansikte kanske det däremot blivit en otrevlig dialog. Allt på grund av ett missförstånd

Det är inte precis frågan om ett uttänkt exempel nyspråk, där positiva ord koopteras för ett annat syfte. Kommer att tänka på en scen på ett seminarium på universitetet för ett antal år sedan. Ämnet var invandring och det hade blivit lite på modet att diskutera alternativa ord för invandrare, som ansågs negativt befläckat. Ett av dessa ord som föreslogs var nysvenk, vilket fick den äldre och beläste seminarieledaren att irriterad att skruva på sig på samma sätt som jag säkerligen gjorde när jag läste rubriken i gepe.

Det där med människans förmånga att kommunicera. Kommer att tänka på filmen Yrrol som i så mångt och mycket handlar om människans tillvaro i stor utsträckning handlar om individer som inte lyckas nå ut till varandra; du lyssnar ju inte! Men du hör ju inte! Men du lyssnar ju inte!

---
Nyspråkets retorik är dock verkligen ett levande begrepp i Göteborgs stadsbyggnadsdebatt. Där kan ett bilburet köpcentrum bli blandstad i Sannegården och ett miljonprogram redux bli Kvibegstaden.

---
Ett akademiskt uttryck för nyspråk är Sapir-whorfs-hypotes, som jag skrivit om tidigare.

---
Nysvenska rörelsen var och är (?) en krypofacistisk rörelse från förra århundradets mindre muntra sidor.

---
Trädgårdstaden som idé uppkom under slutet av 1800-talet med Ebenezer Howard som portalgestalt och förespråkade ett tämligen reaktionär och lite naiv stadplanering vars derivat ligger bakom många av den nutida storstadens problem med tråkiga förorter och långa avstånd.

---
Ordet invandrare ersatte ordet utlänning någon gång på 1970-talet för att det förra ordet ansågs negativt befläckad och att in- ansågs mer positivt än ut-.

Robinsonaders självterapi

För några dagar sedan bestod SvD:s under strecket av en artikel kring kritik mot självhjälpslitteraturen; böcker som går ut på att hjälpa människor att på egen väg bli bättre människor, vad nu det är. Kan personligen inte komma ihåg att jag läst någon sådan bok men jag är en smula bekant med till exempel Phil McGraw, Dr Phil i sitt amerikanska tv-program. Vad som tycks vara gemensamt för många olika böckers råd är att det är i det närmaste narcissitiskt självcentrerade "praktiska" förklaringar i hur man skall göra sig själv till en bättre människa. Det lämnas inte mycket plats och utrymme för människor i vår omgivnings betydelse för vår lycka och framgång.

Att individen genom att tänka positivt kan uppnå lycka för sig själv är måhända en smula märkligt då det i realiteten är andra människor som tar upp så mycket plats i vår vardag. Detta är sant både i ett större perspektiv i samhället (att individen kan göra sig själv lycklig oberoende av sitt större sammanhang är la i och för sig helt i linje med den amerikanska myten) eller de närmast oss. Som en kontrast till denna fokus på individen kom jag att tänka på en artikel i DN kring mentalisering hos unga barn. Till skillnad från den psykologi som verkar genom självhjälpsböckerna är det en allt mer utbredd uppfattning inom det psykologiska forskningsfältet att vi är våra relationer:

"Mentaliseringsteorin utgår från antagandet att barnet föds med en förväntan om att bli sett och förstått. Upplevelsen av att vara ett enhetligt själv utvecklas inte automatiskt i takt med barnets ökade kognitiva mognad. Det är i stället föräldern som, med sin mentaliserande förståelse, binder ihop barnets olika självtillstånd, som "håller" eller "fyller i" barnets ofärdiga psykiska strukturer genom att tillskriva barnet inre mentala tillstånd som känslor, impulser och önskningar. Det är just därför som anknytningen är så viktig: det är här, i det känslomässiga samspelet med den vuxna anknytningspersonen, som den sociala hjärnan når sin fulla utveckling. Vi är relationella varelser från det att vi föds, och vi blir till i våra relationer."

---
En robinsonad är en egen genre inom litteraturen döpt efter Daniel Defoes kända bok Robinson Crusoe. Karl Marx var under sin tid kritisk mot robisonaden som skildring i ekonomiska resonemang, eftersom en individ som likt Robinson Crusoe lyfts ut från sitt sammanhang av marknad och konkurrens näppeligen är en god bild av verkliga förhållanden. En rättvis kritik som enligt min mening verkligen kan överföras till andra fält än ekonomin.

Tänkvärt om Laplaces demon

"Är Laplaces demon en omnipotent partikelfysiker eller en sorglig gnom som inte begriper universums komplexitet?"

(Min första tanke var att döpa inlägget till Tänkvärt om reduktionism, men det säljer så lite lösnummer.)

Måndagens under strecket i SvD innehåller en intressant redovisning av informatik-docenten Nicklas Lundblad om den amerikanske filosofen och biologen Stuart A Kauffmans bok "Reinventing the Sacred: A New View of Science, Reason and Religion".

Reduktionism inom vetenskapen är temat. De flesta som är hyfsat bevandrade i humanvetenskapernas historia har säkert hört talas om positivisten och sociologen Auguste Comtes vetenskapsteori om att vetenskaper går igenom tre olika faser och att de olika fälten är uppdelade i en hierarki. Genom att ta dylika resonenmang till sin spets har det blivit en vanlig och populär föreställning att alla vetenskaper i teorin kan reduceras ner till en - partikelfysiken. För att använda oss av ett exempel från artikeln: Ekonomi kan reduceras till psykologi som egentligen är ett resultat av biologi och neurologi som förstås inte är något annat än kemiska processer vilket består av partiklar och då är vi nere på partikelfysik. det boken handlar om är huruvida denna reduktionism är fruktbart eller ens korrekt.

"Den franske fysikern Laplace påstod en gång att en demon som kände alla partiklars läge och de krafter som verkade på dem i ett givet ögonblick skulle kunna förutsäga både världens framtid och rekonstruera dess historia. Här finns också den tydligaste kopplingen mellan reduktionismen och religionskritiken – Laplace fick en gång frågan om vilken roll Gud spelade i himlakropparnas mekanik, och lär ha svarat att Gud var en hypotes han inte hade behov av."

Just Laplaces demon är en idé som jag länge funnit intressant. Inte så mycket utifrån en teori om reduktionism utan utifrån tanken om den fria viljan. Även om jag förlikat mig med tanken att min frihet måhända inte är mer än ett hjärnspöke är det på något sätt trevligt att det inte är så enkelt. Det visar sig nämligen att tanken på reduktionism bland framförallt (så klart) fysiker är populär finns det problem med teorin; är den prövningsbar? Och varför skulle det finnas en hierarki där fysiken ligger i botten? Personligen - utan så värst mycket idéhistorisk granskning på fötterna - misstänker jag att det finns en koppling mellan Comte och dagens reduktionism. Ja, längre tillbaka än så. Tänk till exempel på pythagoréernas talmystik som såg samband mellan matematik och musik.

Problemet som Kauffman ser med Laplaces demon är att denne kanske kan reducera ner universum i en partiklernas historia, men att denna vetenskapliga diciplin säger ytterst lite om nästan allt annat som inte går att förstå genom så drastisk reduktionism; poesi, politik, GAIS...

Hiterapporten och metodologi

(en titel som verkligen måste locka läsare; en kioskvältare helt enkelt)

SR:s P1 har - vilket jag tidigare påpekat i samband med radioprogrammet Supporter - haft en del intressanta sommarserier. I veckan var det en miniserie i tre delar om "Orgasmen, fruksamheten och mödomen", som behandlade de tre ämnesorden i tur och ordning - alla än i dag mycket laddade och kontroversiella ämnen.

Ämnerna är förstås intressanta och viktiga, men det var inte det jag hajade till på. Det som fick igång mig var en referens till Hiterapporten från 1976 och dess betydelse. Rapporten är namngiven efter dess författare, sexologen Shere Hite, som frågat 3000 kvinnor om deras sexuella upplevelser. Resultaten gick stick i stäv med den gängse uppfattningen om kvinnor och sex som fanns i USA (och världen) vid denna tid. Rapporten fick ett kraftigt genomslag och har i dagsläget sålts i mer än 48 miljoner exemplar.

Hennes rapporter är också ökända för att flitigt användas som skräckexempel på dålig metod i läroböcker om statistiska undersökningar. Hennes rapporter bygger på ett stort underlag av svar, men hur har hon fått tag i dessa svar? Ett exempel som jag hämtat från en lärobok som refererar till hennes tredje rapport "Women and Love: a Cultural Revolution in Progress": Hennes formulär med 127 frågor kopierades upp i 100 000 exemplar till olika kvinnogrupper. Hon fick tillbaka 4500 svar. Imponerande antal respondenter i sig själv, men endast 4,5 procent av de hon skickade ut.

Man behöver la inte vara någon expert på statistiska urval för att lista ut att dessa svar inte nödvändigtvis är representativa för kvinnor i allmänhet. Att många av frågorna är öppna är en sak, men när svaren omvandlas till statistik med en chimär av objektivitet som avspeglar hela populationen börjar jag verkligen skruva på mig. Objektiviteten - sanningen - i en rapport med avsikten att krossa myter kring kvinnors sexualitet är alltså ytterst tveksam.

Sedan är det givetvis en förväntat effekt att alla de människor (mestadels män) som inte tycker om hennes slutsatser hänger sig fast vid detta faktum likt blodiglar. på samma sätt som förintelseförnekare klamrar sig fast vid minsta tecken på att en av världens mest dokumenterade brott mot mänskligheten inte skulle ha skett. Samtidigt har en del av de mest rabiata feministiska försvarare av Hite påpekat att statistiska urval är del av en 'manlig' forskningsmetod och därför inte relevant, siffror är håra och för män mellan kvinnor intresserar sig för det mjuka - precis den form av (så kallad) feminism som verkligen inte gynnar en vettig utveckling.

Arbetskraftsinvandring - möjligheter, struktur och demografi

En del ser invandring som ett hot och en kostnad. I dagens DN debatt menar Phillipe Legrain, i en rapport från globaliseringsrådet, att det inte bara är kostnader behäftande till invandring. Han menar att invandring - och då i första han arbetskraftsinvandring - är en möjlighet för Sverige som kan hjälpa till att rädda välfärdssamhället och ge ökad ekonomisk tillväxt som gynnar alla - invandrare såväl som infödda.

(Även om globaliseringsrådet är knutet till svenska regeringskansliet är författaren till rapporten och debattinlägget inte svensk. Phillipe Legrain är - sitt franskklingande namn till trots - en brittisk ekonom som förespråkar globalisering och ökad migration. Att låta någon (så att säga) utifrån har både sina för- och nackdelar. Det kan innebära att man troligen använder sig av någon som är befriad från en del förutfattade meningar men också att man är helt okunnig om saker som för den infödde är självklart (med en haltande analogi skulle det kunna vara som om en utomjording studerade jordens ekonomi under de senaste århundradet helt okunnig om första och andra världskriget). Det finns vissa kopplingar mellan detta och det område som Legrain studerat; svensk invandring och arbetsmarknad (jag bör kanske tillägga att jag endast läst hans artikel på DN debatt och inte hans rapport), men låt oss ta en sak i taget.)

För en tid sedan väckte ett annat debattinlägg av Gunnar Sandelin kring invandringens kostnader och en stor mediakonspiration mot en kritisk granskning av flyktingströmmen en hel del debatt. Angående kostnaden (mediakonspirationen intresserar mig föga) svarade en av Sveriges främsta experter Jan Ekberg snart och menade att siffrorna var kraftigt missvisande. Detta inlägg från Ekberg och även Sandelins siffror härrörde sig bland annat från ett tidigare utbyte av debattinlägg hos Svenska Dagbladet där Ekberg tillsammans med ytterligare en professor i nationalekonomi Eskil Wadensjö tillbakavisade en tidigare beräkning av lektorn i företagsekonomi Lars Jansson där denne hävdade att kostnaderna för invandringen var 267 miljarder.

Legrain har en mycket mer positiv syn på det hela. För honom är det - på lite sikt - inte fråga om kostnaderna är stora eller små för den svenska ekonomin utan det är frågan om en vinst för alla:

"Framför allt kan friare invandring hjälpa till att finansiera välfärdsstaten genom att öka den ekonomiska tillväxten. Större arbetskraftsrörlighet - såväl mellan Göteborg och Stockholm som från Warszawa och Manilla - skulle möjliggöra en snabbare tillväxt utan inflationistiska flaskhalsar, en ökning av levnadsstandarden samt bidra till att hålla räntorna låga. Precis som Sveriges öppenhet för handel och utländskt kapital har bidragit till Sveriges välstånd så skulle även ett öppnande för utländsk arbetskraft göra det. "

Det han resonerar kring är inte något nytt. De flesta som har någon förståelse överhuvudtaget för dylika frågor är bekanta med makarna Myrdals betydelsefulla bok "Kris i befolkningsfrågan" från 1934. Sett ur det tidiga 1930-talets perspektiv stod landet inför en demografisk katastrof. Nu löstes detta genom ett kraftigt ökande barnafödande under 1940-talet men också arbetskraftsinvandring under efterkrigstiden. Av en händelse spelade Gunnar Myrdal - nu som handelsminister - en roll i "beredningen för utländsk arbetskraft" som tillkom 1946 och blev grunden för den svenska modellen för arbetskraftsinvandring som försökte väga de olika aktörernas behov och farhågor emot varandra; arbetsgivarna fick sin arbetskraft medan arbetarna inte skulle utsättas för lönedumpning och arbetslöshet.

Phillipe Legrain ser förstås att det finns en stor diskrepans mellan den infödda befolkningen och invandrare i avseende på situationen på arbetsmarknaden, vilket han i första hand anspeglar på fördomar och diskriminering. Måhända så (jag kommer och tänka på en undersökning jag läste i ekonomisk debatt för en massa år sedan där en ekonom hade jämfört adopterades situation på arbetsmarknaden efter att adoptivföräldrarnas socioekonomiska situation tagits i beaktande som pekade på förekomst av diskriminering av människor som såg ut att komma från Afrika eller Mellanöstern) men det torde även finnas flera andra faktorer till detta. Dels den stora strukturella skillnaden i populationerna (se bland annat kommentarer till detta tidigare inlägg) men också avsaknad av så kallat kulturellt kapital (det är detta jag åsyftar i slutet på den långa parentesen ovan) som är relevant i det nya hemlandet; kunskaper, erfarenheter och kontakter som är implicit viktiga i landet. Det senare skulle dock inte vara något som helt problem med arbetskraftsinvandring där deras anpassning till strukturen på arbetsmarknaden torde vara minst lika god som den inhemska befolkningen.

Vad som tycks vara en brist hos Legrain är att oavsett om vi ser integrationens problematisk som ett individuellt eller strukturellt problem (nationalekonomer har ofta en tends att överdriva i sin abstraktion av begreppet arbetskraft, ibland så långt att den ses som homogen och institutionella faktorer är ovidkommande- samtidigt pekar Legrain på att somalier lyckats väl i Minnesota mellan många lever på marginalen i Sveirge) så måste man undra vilken acceptans det finns kring arbetskraftsinvandring när stora grupper anses ha en mycket dålig koppling till arbetsmarknaden (utanförskap som det heter med den rådande regimens terminologi). Kommer förändringar på detta område kunna uppnås genom brett förankrade kompromisser med arbetsmarknadens parter?

Personligen är jag i grunden positiv till invandring i allmänhet (syns det genom ovanstående svammel?). Det finns vissa likheter mellan situationen efter andra världskriget men också många skillnader. Då vad det frågan om perioder av kraftiga strukturella omvandlingar i tillverkningsindustrin parat med små barnkullar på 1930-talet. Nu är det i stor utsträckning frågan om ett tjänstesamhälle (kultuellt kapital anses vara viktigare i en tjänsteekonomi än i ett industrisamhälle) med en arbetskraftsreserv bland de senaste decenniernas flyktinginvandrare.

SvD angriper listan

Föga oväntat går Svenska Dagbladets ledarredaktion till angrepp mot upprormakarna; flera hundra forskare inom humaniora som tidigare skrivit på en lista mot regeringens sätt att styra forskningen genom direktiv till Forum för levande historia.

Angreppet är tvåfaldigt, först och främst pekas några enskilda namngivna upprorsmakare ut som kommunister medan det antyds att andra, icke namngivna, har reserverat sig mot listan de skrivit på. Det andra är att dessa inte protesterade när forum för levande historia skapades av socialdemokraternas don Göran och dels har institutionen väldigt lite resurser för forskning i det stora hela.

Kanske är det dags att ta ett steg tillbaka och titta på vad som egentligen är relevant. Det som nu är en myndighet startades under den senare hälften av 1990-talet som ett bildningsinitiativ för att upplysa framförallt skolungdomar om förintelsen. En tämligen sund reaktion på den stora okunskapen bland unga. Ledarskribenten Claes Arvidsson lyfter faktiskt fram detta i början av ovan nämnda ledarsida där han hänvisar till ett e-post från en niondeklassare. Mao Zedong omnämns i en lärobok med ett fåtal rader där antalet offer för hans politik (troligen runt 70 miljoner) inte nämns. Nu kanske Svenska Dagbladets ledarredaktion ser det hela som del av en stor kommunistisk konspiration bland landets historiker men jag tycker nog problemet är allmänt och oroande.

När jag försöker tänka tillbaka på historieböckerna på högstadiet är det förvånande hur lite skriftlig information som man fick överhuvudtaget om framför allt modern historia. Det är alltid ett stort dilemma för den historiskt intresserade att försvara Historia som ämne, men nog är det här ett exempel på hur viktigt det kan vara. Problemet är la att barn får en stor del av sin begränsade bildning inom "fel" områden. Själv tyckte jag fortfarande att historian i skolan centrerades kring perioden från Gustav Vasas resa genom Dalarna till Karl XII:s och den svenska stormaktens död vid Halden ett par hundra år senare. Nu var la i och för sig detta en hel del år sedan nu och endast ett anekdotiskt exempel.

En annan anekdot av färskare datum är en historielärare på högstadiet som berättat för mig att när hon skulle höra av med en skolklass tidigare lärare hur långt de hunnit med läroplanen visade det sig att de ägnat flera år åt endast Vikingatiden. "De tycker ju att det är så roligt!" lär den andra lärarinnans ursäkt varit till att elevernas kunskaper i historia begränsats till ett par hundra år av nationalromantik för drygt ett millenium sedan. Nog är det bra med äldre historia för att få lite perspektiv men modern historia är än viktigare för att förstå sin samtid och där krävs det mer detaljerade kunskaper och nog fan skall det ingå utan att behöva extra undervisningsmaterial från en speciell myndighet.

Samtidigt, för att komma tillbaka till ämnet, tycker jag att forskarnas oro är delvis berättigad. Som jag har uppfattat det går problemet tillbaka till tilläggsuppdraget att informera kring Kommunismens brott som Forum för levande historia fick av den sittande regeringen 2006 och det är också här SvD kommer in i sammanhanget. Forum för levande historia hade nämligen problem med den tyngdpunkt som regeringen ville lägga på ideologin som förklaringsfaktor för kommunismen brott. Detta fick Svenska Dagbladet att gå i taket och börja se kommunistiska agenter i buskarna och det är också här forskningens roll kommer in i sammanhanget. I vilken utsträckning skall egentligen en regering styra resultaten a prio?

*****

En lättillgänglig historiebok (den finns som pocket) är Richard Pipes "Den ryska revolutionen", han är inte rädd att ge ideologin en framträdande roll till de händelser som följde i och med bolsjevikernas statskupp.

*****

Jag skall kanske tillägga att jag i grunden gillar Svenska Dagbladet som tidning. Ledarredaktionen och jag har nog inte så många beröringspunkter i vår världssyn men samtidigt tycker jag att det är uppfriskande att läsa annat än ledarartiklar som endast understryker och bekräftar min redan förut fattade mening. Ibland tycker jag dock de helt tappar greppet och går lös som Joseph McCharthys rabiessmittade bandhundar.

*****

Om vi nu skall upplysas om allt tycker jag att det är hög tid för en informationskampanj kring Monarkiernas brott. Miljontals människor har dött och lidit för att uppfylla en liten grupp människors personliga mål, ambitioner och lustar. Dessutom är rojalismen långt mycket mer utbredd bland svenskar är både kommunism eller nazism.

Men nu är du la bara löjlig, tänker ni. Måhända, men rojalisters stöd och idealisering av en daterad regim är inte mycket mindre eller större än ett gäng unga, idealistiska vänsterpartister visavi Stalins brott. Det de har gemensamt är att de allihop kommer att ställas mot muren och skjutas som reaktionärer och trotskistiska agenter när den sanna revolutionen kommer - så det är bäst att vi passar oss allihopa.

Dagens teori: Sapir-Whorf-hypotesen

Läste DN:s ledare där Ragnar Roos under titeln Tillväxt till varje pris skriver om den kinesiska regimens mål och syfte. Det år onekligen tragiskt att en regim som påstår sig stå för folket istället förenar det sämsta med de flesta system; samvetslös kapitalism med hårdförd diktatur.

"Kinesisk kapitalism kallas socialism med kinesiska förtecken, med regimens märkliga Orwellska språkbruk. Det är på många sätt en rå, brutal kapitalism med svaga eller inga offentliga skyddsnät och avgrundslika ekonomiska skillnader. Nationalism är det sammanhållande kittet."

Jag hajar alltid till när jag ser Orwells namn nämnas. Även om jag personligen håller Kallocain av Karin Boye som en bättre dystropi ur ett strikt litterärt perspektiv har få skönlitterära verk haft ett så stort genomslag som George Orwells roman om 1984 från 1948.

Kärnan i boken handlar mycket om hur partier kommit så långt att de försöker kontrollera och styra över folks tankar, bland annat genom att kontrollera språket. Även om de flesta inte går så långt som partier i 1984 är detta något som gemene man använder då och då. För vem föredrar inte att presentera sig som hygientekniker mellan två jobb istället för arbetslös städare? Och visst har ordet socialism innebörd glidit en hel del från sitt ursprung bland utopister under 1800-talets mitt till dagens partipampar i Kina eller gårdagens i Sovjetunionen? (ideologiska kritiker skulle dock säga att innebörden är en och densamma).

I dagligt tal kallas detta eufemismer; en förskönande eller beslöjande omskrivning. I verkligheten brukar det sällan funka så väl. Vi ser snart bortom den förskönande omskrivningen. I många fall innebär det rent av en devalvering av ordens betydelse. För inte så länge sedan kallades immigrantet för utlänningar även i offentliga statliga utredningar innan ordet byttes ut mot det mer inkluderande invandrare (jämför ut och in). Ny dyker de ibland upp röster som menar att ordet invandrare har en dålig klang och borde bytas ut mot ett annat, kanske nysvenskar? Anhängare av den Nysvenska rörelsen kan säkert hålla sig för skratt.

Radioskval?

Vad själva idén med Orwells nyspråk i princip bygger på, även om jag inte vet om författaren kände till denna lingvistiska hypotes, är en hypotes som menar att en människans ordförråd effektivt kontrollerar hur denna människa tänker. Det är detta som är Sapir-Whorf-hypotesen:

"We dissect nature along lines laid down by our native language. The categories and types that we isolate from the world of phenomena we do not find there because they stare every observer in the face; on the contrary, the world is presented in a kaleidoscope flux of impressions which has to be organized by our minds — and this means largely by the linguistic systems of our minds. We cut nature up, organize it into concepts, and ascribe significances as we do, largely because we are parties to an agreement to organize it in this way — an agreement that holds throughout our speech community and is codified in the patterns of our language […] all observers are not led by the same physical evidence to the same picture of the universe, unless their linguistic backgrounds are similar, or can in some way be calibrated."

Det är en intressant tanke att vårat språk skulle styra vår bild av verkligheten, men för det mesta tror jag nog det är verkligheten som styr vårat språk.

Dagens teori: Hawthorne-effekten

Hawthorne Works

Tisdagens kulturdel i gepe innehåller en längre kritik av ett nytt program i svt som går ut på att en av Sveriges sämsta niondeklasser får några av landets bästa lärare med målet att få dem att i slutet av läsåret bli ett av landets bästa. Det är la i grunden ingen ny idé inom den här sortens program även om det oftast tycks handla om bantning. Vad jag tyckte var intressant var att artikelförfattaren Ingrid Bosseldal delvis vill tillskriva den förväntade förbättringen av elevernas skolresultat inte bara till att de till slut får de lärare och den undervisning alla borde få (hon är likt jag minst sagt skeptisk till den reaktionäre pedagogen Björklund) utan kanske framförallt till Hawthorne-effekten.

Hawthorne-effekten är namngiven efter Hawthorneverket utanför Chicago där en rad studier genomfördes mellan 1924-1932 och definieras som en tillfälligt förhöjd prestation genom att ens arbete observeras och tilldelas uppmärksamhet. Från början var det meningen att studierna skulle mäta hur ljuset som arbetet utfördes i påverkade produktiviteten, men med tiden visade det sig att det oftast var den noggranna uppmärksamhet som försökspersonerna utsattes för som hade stört effekt och inte så mycket ljusstyrkan. Upptäckten var lite av ett misstag med skulle få stor betydelse för framtida forskning om arbetspsykologi och organisationsteori.

Vem kunde tro något sådant? Om man ger sina elever eller underlydande uppmärksamhet och låtsas att man bryr sig om deras välbefinnande så presterar de bättre och kanske till och med trivs bättre med sitt arbete? Vem kunde tro något sådant!? Det är kanske ingen dum idé att vi alla får lite mer än de där femton minuterna i blickfånget när någon hurtfrisk programledare försöker hindra någon från att äta hamburgare till frukost.