Hallstahammar tur och retur del IV

Fortsättning från del I, II och III.

Så där stod man med en pigg 77-åring i Hallstahammars bruks källare och hade precis fått reda på att det var just brukets och inte Bultens arkiv jag kommit till. Två sekunder av tankar kring att jag gått upp tidigt och åkt buss till porten till mörkaste Västmanland (mörkrets hjärta torde vara Surahammar, vars bruksarkiv är otillgängligt tills vidare, men Västmanlands arkiv jobbar på det) helt i onödan.

Sedan säger gubben att det fixar han och så går vi upp ur källaren och tar bilen ner till Bultens före detta kontor Kanalhuset en bit nedanför brukets kontorshus (bild till höger).

Gubben traskar in genom porten och jag släntrar efter i släptåg. Han tjoar på en kvinna och frågar efter en person, som snart hittas bakom en hylla. Även Kanalhuset är numera något slags företagshotell och mannen med nyckeln är någon slags revisionskonsult. Miljön är emellertid långt ifrån vad man associerar med revisionskonsulter. Lokalerna ser knappt ut att ha renoverats sedan 1960-talet då huset byggdes och revisorns rum skärmas av med ett galler bakom vilket en stor, hårig hund ligger och sover.

Vi får nyckeln och går ner i arkivet och rotar runt lite. Där tycks finnas det mesta jag kan önska mig. Styrelseprotokoll, företagsnämndsprotokoll, personalhandling, inklusive anställningspapper för alla utomnordiska arbetare från i alla fall 1960 och framåt, von Kantzows och flera andras egna handlingar och vad som ser ut som all korrespondens som företag haft under ett par årtionden. Det är så mycket att jag knappt klarar av att få någon översikt på en timme.

Nöjd stapplar jag upp efter denna förundersökning. I fortsättningen får jag höra av mig till revisionskonsulten, som har nyckeln. Vi hinner dock inte tala med honom, då han står vid porten när vi kommer upp med ett koppel i handen. Vi hinner knappt säga hej fören hunden i andra änden av kopplet drar iväg honom bortom synhåll. Jag får ett visitkort av kvinnan på kontoret istället.

Brukshotellet i Hallstahammar

Gubben skjutsar mig tillbaka och vi hinner även titta lite snabbt på Idrottshallen på andra sidan av vägen, byggt på Bultens bekostnad och jämte den det daghem med plats för sådär 30-40 barn som von Kantzow lät bygga för sina anställda 1948, tror jag. Bakom detta, vid Skanssjön, ligger brukshotellet. Byggt på 1940-talet av Bulten och bruket med de tillhörande husen Snobbebo (dubletter) och Mobbebo (enkelrum), med ungkarlsrum för tjänstemän. Hotellet var så hårt knutet till ortens ledande verksamheter att utgifter drogs direkt från lönen. Det krävdes faktiskt tillstånd att ens få betala kontant.

Hotellet, idrottshallen, bostäderna, daghemmen, lärlingsskola, teater och kapell - allt byggdes av företaget. Det är inte svårt att kalla detta för paternalism från företagets sida. Man skall dock inte glömma att det var brist på arbetskraft från mitten av 1940-talet fram till 1970-talet var det konkurrens om arbetskraften, det var därför företaget rekryterade finnar och italienare. Utan den extra service som företaget gav orten skulle det varit än svårare att behålla arbetskraften. Med tiden började emellertid samhället, staten och den offentliga sektorn att ta över (och kontrollera) i allt högre grad. Som jag varit inne på tidigare är det inte bara arbetstagarna som kan anklagas för att ha blivit institutionaliserade, så också företagen som nu sällan behöver bekymra sig i samma utsträckning över att ge sina anställda tämligen basal service.

Sjön - och därmed såväl Kanalhuset som hotellet - är en del av Strömholms kanal, en viktig vattenled för bergsbruken i dessa delar av Bergslagen. Tack vare kanalen är det möjligt att åka båt från Mälaren till Smedjebacken via Fagersta, Ramnäs (som köptes upp av Bulten och tillverkade kättingar till skeppen som tillverkades vida Götaverken och Eriksberg, samt världens sista Lancashiresmedja nedlagt 1964) och Surahammar.

Givetvis hade gubben haft något slags ansvar för hotellet ett sorgebarn, som lånats ut till företag som Sodexho. Detta tills en företagare i turistnäringen (från Boden av alla ställen) köpte tomtmark på andra sidan sjön i spekulationssyfte för framtida egnahem och gubben, som vanligt, fick ett infall och ringde upp och erbjöd mannen att köpa hotellet också när han väl var igång. Nu lovade en skylt utanför huvudingången "århundrades kräftskiva" (eller var det till och med årtusendets?) till helgen.

När gubben stannar sin gamla bruna Volvo (hopsatt med delar från Bulten får vi utgå ifrån) vid busshållplatsen tackar jag så mycket för hjälpen och rundturen. Det är ett tag till bussen går och jag traskar runt lite i Ange... Hallstahammars centrum. Solen har kommit fram och så också befolkningen som skänker ett behagligt sorl och lite folkliv. Några unga killar i keps och mjukisbyxor går fram och snackar med en skrubbefar som "ska in till stan" och mittemot diskuterar en grupp afrikanska (jag vågar inte placera dem närmare) män på det där sättet som bara afrikanska män kan diskutera; det är för mig svårt att avgöra om de talar om priset på kyckling eller ett pågående inbördeskrig i deras hemland.

Två tomma kontorshus som nu är företagshotell, ett uppköpt brukshotell, nybyggda hus med verksamhetslokaler vid centrum. Måhända är det närheten till Västerås (som nu börjat distansera sig från Bergslagen - vilket en äldre kollega lite missnöjt noterat - och nu säger sig tillhöra Mälardalsregionen) som hjälper till men detta var kanske inte riktigt vad jag väntat mig på en plats där de stora arbetsgivarna nästan försvunnit (men tydligen ännu inte utslagna och har några hundra anställda eller så). Det ser nästan ut som den gamla industriorten går mot en ny vår. Och behöver ni rörmokare i eller nära Hallstahammar, så vet ni vart ni skall vända er!

Hallstahammar tur och retur del III

Fortsättning från del I och del II.

Så stod jag slutligen vid platsen för mitt möte med "den sura gubben från Hallstahammar." Detta i en miljö strax norr om Hallstahammars centrum, som bättre stämde överens med min bild av småort. På ena sidan vägen ett bageri, utanför vilket ett par män i blåställ stod i kö, och på andra sidan vägen ett L-format hus med en tatuerare på framsidan och en pil mot baksidan som visade var rörmokaren höll hus.

Snart svängde det in en gammal bil från gatan och in på bakgården. Ut steg en äldre man i 70-årsåldern (77 skulle det senare visa sig) med ett par kassar. Det visade sig snart att den sura gubben var väldigt trevlig. Han bar om ursäkt för att han kom sent, men hans fru behövde visa varor och affärerna öppnade först klockan tio. Jag kikade på mitt armbandsur som vars visare pekade på 10.02. han behövde först lämna av varorna till sin fru, och vi traskade runt till L-husets längre framsida, där det fanns dörrar till några bostäder, och lämnade över varorna till sin fru.

När vi gjort detta gick vi bort mot bilen och han frågade om jag ville ha kaffe, vilket jag givetvis aldrig tackar nej till. Vid mig jakande svar så började han direkt traska mot rörmokeriet. Det visade sig snart att gubben ägde hela L-huset, vilket en gång i tiden bland annat innehållit en livsmedelsaffär (där tatueraren nu huserade) och även ett postkontor (där rörmokeriet nu befann sig).

Bakgrunden var tämligen intressant. Gubben jobbade på Bulten hela sitt liv, började vid 14 års ålder år 1947 och jobbade sedan på ekonomikontoret i alla år. År 1981 hoppade så hans ena son av skolan - något som sällan är vidare bra - men speciellt inte det året, då arbetslösheten var hög. Så såg han i tidningen att rörmokeriet gått i konkurs och på ett infall ringde han till kommunen (som ägde huset) och frågade om han fick hyra rörmokeriet, vilket han givetvis fick. Numera jobbade båda hans söner på rörmokeriet och han ägde som sagt huset.


Detta hus var alltså situerat i Hallstahammars gamla kärna och efter att ha sökt lite på internet så fann jag denna bild (ett vykort) över dåtidens downtown Hallstahammar. Efter att ha hört denna historia åkte vi så till arkivet, placerat i källaren till ett kontorshus som numera innehöll flera småföretag, efter att ha stått tomt i många år. Kontorshuset låg mitt emot en återvinningscentral som tydligen inte var vidare populärt, då över hundra långtradare dagligen kom in för att dumpa av metallskrot. Gubben sade lite skamset att han bidragit till detta genom att ha varit involverad i försäljningen (han visar sig vara involverad i flera fastighetsaffärer, men det verkar mest vara att en massa ansvar lämpats över honom än ett helt fritt val) som ledde fram till etableringen av Stena Recyclings fragmenteringsanläggning.

Så kommer vi ner i källaren och börjar bläddra lite. Kan direkt peka ut några roliga detaljer, som en arkivpost för en man med ett italienskt klingande namn som fått ett lån från företaget för att köpa en cykel. Gubben kan genast fylla i att denne man kom och sökte jobb men blev först nekat. Då bad han om att i alla fall få göra ett arbetsprov och gjorde en ljuskrona. Efter det anställdes han på stuts och bodde fortfarande i Hallstahammar, sådär femtio år senare. Efter ett litet tag märker jag att det är något som inte riktigt stämmer:

- Men det här är ju Hallstahammars bruks papper, säger jag.
- Ja, var det inte bruket du ville kolla på? svarar gubben.
- Nej, jag ville kolla på Bultens arkiv.
- Ja, det verkar ju vettigare - de tog in en massa italienare - men det arkivet har inte jag så mycket med att göra.

hade jag åkt till Hallstahammar helt i onödan? upplösning kommer i det fjärde och sista avsnittet!

Kompetensen, arbetslösheten och Volvo PV

Läser i SvD:s näringslivsdel att Volvo säger att de kanske tvingas flytta till Kina för att de råder brist på rätt kompetens i Sverige. Personalchef Björn Sällströms påstående fylls på av Arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermudez Svanqvist och Kristina Scharp på Svenskt Näringsliv. Trots en hög arbetslöshet (8,8 procent enligt SCB) skulle det alltså inte gå att få tag i kvalificerat folk. Som vanligt är det lösningen på krisen i befolkningsfrågan, jätteproppen Orvar, som hotar och är en del av det tilltagande problemet där det inte utbildas ingenjörer i nog för att ersätta pensionsavgångarna.

Jag kan inte ett smak om arbetsmarknaden för IT-tekniker och ingenjörer men noterar att även bransch jag kan en del om tas upp i artikeln:

Det är inte bara högkvalificerade jobb som är svåra att tillsätta. I publiken [i Almedalen] finns Roger Albrecht med ett städföretag i Visby med 24 anställda.
–Vi skulle kunna vara dubbelt så många. Men det har inte gått att hitta rätt kompetens till den här ändå ganska enkla branschen, säger han.

Städjobb och andra jobb med liknande (låga) kvalifikationskrav har jag haft ett antal. Som framhävdes i en SN-rapport för en tid sedan så förmedlar en arbetsförmedlare mindre än ett arbete i månaden. Att sosse-fästet AMS ombildades till Af tycktes inte likt viftande med ett trollspö lösa alla arbetsmarknadens förmedlingsproblem. Likaledes har jag aldrig fått ett sådant jobb via Af utan via kontakter eller påstötningar.

Nu är det emellertid inte mitt arbetstagarperspektiv som är i fokus här, utan arbetsgivarperspektivet - hur finna kompetens? Genom ostrukturerad deltagande observation har jag kunnat notera hur företag som jag (och vänner) arbetat på hanterar sin rekrytering och det är föga imponerande och utfallet verkar snarare vara ett resultat av tur snarare än skicklighet och god bedömningsförmåga. Tror faktiskt inte Af skulle göra ett sämre urval om företagen vänder sig till dem. Samtidigt finns det en många rekryteringsföretag som tycks kunna leva gott på dessa transaktionskostnader men som jag inte heller tycker verkar lyckas någon vidare. Har blivit uppringda av sådana vid några tillfällen och krasst kunnat konstatera att dessa sällan tycks veta något om något om arbetena de skall tillsätta.

Det går förstås att gnälla och beklaga sig men nog torde det i slutändan vara i företagens intresse och i deras ansvar att finna och vidareutbilda sin egen personal? Näringslivsföreträdare beklagar sig gärna över den institutionaliserade arbetskraften men är det kanske inte så att de själva är lika institutionaliserade? Det har inte varit ovanligt att företag tvingats leta reda på, utbilda och även fixa bostäder och exempelvis dagisplatser åt sin egen arbetskraft. Många av dessa uppgifter, och därmed kostnader, har numera tagits över av det offentliga. även om företag som Lernia finns och har funnits länge. Det är givetvis lätt att beklaga sig över höga skatter vid ett tillfälle och sedan beklaga sig över att det offentliga inte servar företagen tillräckligt med gratis utbildad arbetskraft.

Inte minst behövs ”mentalt stöd” från exempelvis regeringen, säger Björn Sällström och minns uttalanden om bilindustrin som ett särintresse.
–Vi skulle gärna se ett erkännande om att industrin är viktig. Andra länder värnar om sin bilindustri, säger han.

Företag kan inte förvänta sig att kompetent personal flyger in som sparvar i munnen på dem och det gör de inte ens utomlands (gräset är grönare på andra sidan). Volvo PV:s förtäckta hot om att flytta företaget utomlands är lätt att tolka som klassisk rent-seeking, där företaget vill att någon annan skall betala kostnaderna. Det finns inga gratis luncher, inte heller i Kina, även om de måhända äter sparvar.

Arbetskraft och gamla hundar

Under fredagen satt jag och läste igenom en gammal rapport som skrevs 1971 av ett par sociologer som underlag för Invandrarutredningen (kom med fyra SOU:s under åren 1971-1974).

Sociologerna undersöker rekryteringen av jugoslaver till en icke namngiven fabrik i Göteborg. Det enda som uppges är att det är ett mulitnationellt exportföretag som producerar maskindelar med 55 av 61 fabriker utanför Sverige, med totalt 65000 anställda. Det är bara att gissa, torde inte vara så svårt.

Av någon oklar anledning är rapporten skriven på engelska, sidorna är maskinskrivna, stencilerade sidor med tryck endast på ena sidan och med sina över 350 blad börjar den ge vika. En intressant detalj som jag väljer att citera i sin helhet handlar om hur företaget resonerar kring vilka krav de ställer på sin rekryterade personal:

"Experience from foreign labour at the company shows that it is easier to train unskilled farm workers for factory work than to employ unskilled or semi-skilled workers with a little experience from factory work. Those who have been working in agriculture or with fishing are use to stand a good 10 hours work per day, and are used to conduct routine procedures uninterruptedly. Thus, workers who get trained by us to conduct a special type of work having not experience in that what-so-ever, perform much better than others and also they tend to stay longer. Our interest focuses on stability – a factor which becomes increasingly important when mobility of the labour force increases as it is presently doing in Sweden. The costs for training a worker are rather high, and it pays to get serious stable workers who perform well and then stay. "

Är det inte härligt? Arbetare skall ha så lite kvalifikationer som möjligt med sin in i fabriken som möjligt så att de inte har några alternativ, kvalificerad arbetskraft var efterfrågad i Sverige. Speciellt intressant att erfarenhet av industriarbete till och med uppfattas som en nackdel! Det går alltså inte att lära gamla hundar att sitta (eller stå).

Nåja, de slapp i alla fall dyka upp på det lokala kontoren i Pula, Sibenik och Virovitica och på perfekt Arlanda-svenska förklara hur kundorienterade, flexibla och säljande de är eller hur mycket det brinner för företagets produkter.

Tidsstudiemannens skymning

Roades under eftermiddagens kaffepaus av en artikel i UNT om en sociologisk studie om surfande på arbetstid. Doktoranden Roland Paulsen har kommit till slutsatsen att den främsta orsaken är att många helt enkelt har för lite att göra på sin arbetsplats. Många vill egentligen inte surfa runt men är understimulerande och har inget annat att göra. Att då från arbetsgivarens förbjuda och blockera sidor blir tämligen verkningslöst.

"Tomt arbete" beskriver han som situationer där anställda inte vill surfa runt, men ändå gör det för att de är understimulerade. Det visade sig vara förvånansvärt vanligt. - Flera av dem jag pratat med spenderar mer än halva sin arbetsdag framför internet, säger Roland Paulsen. Förra året sparkades ett flertal personer från Luftfartsverket efter att de blivit påkomna med att porrsurfa under arbetstid. I det fallet ska de anställda ha spenderat upp till tre fjärdedelar av sin dag framför pornografiska hemsidor. - Det intressanta är att de blev ertappade på grund av att man hade tittat på hur Internetanvändandet på verket såg ut. Inte för de här personerna hade utfört ett dåligt arbete. Hur kan man ägna så mycket tid åt andra aktiviteter utan att någon märker det?

Se till att dina anställda använder Facebook enligt MTM-metoden!

Det är ett sätt att angripa ett symptom istället för att ta tag i problemet. Ett problem som rimligen kostar företaget mycket mer pengar än om arbetstagare kan få ta korta pauser och surfa ut på vilken sida de vill, som jag gör nu när jag skriver detta inlägg, men samtidigt har arbetsuppgifter att lösa.

Den grupp som dock gjorde det för att de kände sig understimulerade såg det som ett riktigt problem, vilket kan tyckas vara lättlöst genom att bara be om mer sysslor. Men Roland Paulsen säger att det inte alltid behöver bli bättre bara för att man är ärlig. - En bankman jag intervjuade arbetade 15 minuter effektiv tid om dagen vilket han inte alls var nöjd med. Han lade alla korten på bordet och då halverades hans tjänst.

Som intresserad av arbetslivsfrågor ur ett mer historiskt perspektiv är det fascinerande hur mycket tid som slösas bort inom tjänsteproduktion utan att arbetsgivare inte är förmögna att se detta. Detta torde vara en mardröm för den idoga tidsstudiemannen. Jag misstänker att orsaken står att finna i hur den moderna tjänsteproduktionen i många fall fungerar. När arbetstagare inte har enkla, tydligt definierade arbetsuppgifter av rutinartad karaktär är det närmast omöjligt eller i alla fall väldigt dyrt för företagen att övervaka arbetet. När många arbetsuppgifter dessutom i många fall är unika och bara delvis identiska från gång till gång, så är det väldigt svårt för arbetsledningen, som dessutom kanske inte är så värst insatta i alla sina underställdas arbete, då de saknar kunskaper om program och liknande, blir det svårt att sätta ut hur lång tid en arbetstagare skall få på sig för en specifik uppgift. I vissa fall får detta rimligen det motsatta utfallet i att vissa arbetstagare får en omänsklig arbetsbörda medan andra sitter och slösurfar omkring dem i samma kontorslandskap.

S stökar till städandet

Kan inte låta blir att kommentera det gemensamma utspelet från Mikael Damberg från S och Eva Nordmark från SKTF angående hushållsnära tjänster. De går igenom några aspekter av detta skatteavdrag och kommer sedan till följande slutsats:

"Vi menar istället att en subventionering av hushållsnära tjänster bör ske på ett helt nytt sätt. Utgångspunken är att se behoven hos den grupp som har verkligt stora svårigheter att få livspusslet att gå ihop, nämligen barnfamiljerna och inte minst ensamstående med barn där tidspressen är extra hård. Skattereduktionen för hushållsnära tjänster till barnfamiljerna bör därför öka. [...] En högre subvention av hushållsnära tjänster till just barnfamiljer har också starka jämställdhetspolitiska motiv."

Det är onekligen intressant att S och SKTF gör det till en jämställdhetsfråga att rikets rikare hälft skall få subventioner för att hålla sig med tjänstefolk från den andra hälften. Vart tog klasfrågan vägen (historielektion för yngre läsare: Klass är inte samma sak som skolklass utan en omodern benämning på olika socioekonomiska strata, en gång i tiden ansågs S företräda ett sådant)?

De håller sig dock i vissa avseenden inom traditionens ramverk. De vänder på frågan till en efterfrågefråga till en behovsfråga. Jag kan riktigt se hur den byråkratiska blobben växer (skattesubventionen omvandlas till ett nytt bostadsbidrag). Hade de varit för 20-30 år sedan hade denna behovsprövande reform av skattesubventionen gett nya jobb i offentlig sektor för att administrera dessa nya regler. Nu har dock dessa lågproduktiva jobb försvunnit och ersatts av datorer.

Men framförallt ifrågasätter jag, vilket jag gjort förut, det vettiga med att skattesubventionera denna form av verksamhet. Det görs tydligen inga försök att skattesubventionera de offentliga pappersvändarjobb som ersatts av datorer men för hushållsnära tjänster, som i stort sett försvann på 1950-talet, skall vi understödja. Skall vi måhända återinföra varvsstödet också?

På grund av Baumols kostnadssjuka är hushållsnära tjänster och tjänster överhuvudtaget höga. Det kostar att få sitt hem städat, oftast mer än vad hushållet tycket det är värt. Således väljer hushållen som har detta behov något som de finner mer prisvärt, en Thailandssemester, 42 tums platt-tv eller vad det nu kan vara. Om de vill ha det mer städat hemma får de helt enkelt göra ett val; arbeta mindre, köpa mindre av något annat och betala för tjänsten eller helt enkelt leva med att man har det lite mindre stökigt (att inte köpa så mycket saker och istället åka på semester lite mer kanske).

Sedan 1950-talet har städtjänster helt enkelt inte varit lika attraktivt som alternativen, trots ökade hushållsinkomster i och med att kvinnor i högre utsträckning än då deltar i arbetslivet (innan dess var de i högre utsträckning hemma och städare) Jag ifrågasätter verkligen samhällsnyttan med att subventionera detta så att vissa kan ha både kakan och äta den. Förskola och liknande byggdes ut för offentliga medel just för att lösa de problem som Damberg och Nordmark nu identifierar som något som skall lösas med subventionerade hushållsnära tjänster.

Med tanke på de ramaskrin som frekvent regelbundenhet riktas mot snöröjning, SJ och kollektivtrafik i storstadspressen kanske det skulle vara mer eftertraktat att subventionera personalen som håller efter spår och vägar. Fast snart är det vår (efter att vi kommer hem från Thailand) och vi glömmer bort att det kanske blir vinter nästa år igen.

För den som vill ha ett lite större perspektiv på hushållets ekonomiska beslut i ett historiskt perspektiv rekommenderar jag varmt Jan de Vries The Industrious Revolution för ett bättre blogginlägg om subventioner av hushållsnära tjänster, se bloggen Storstad.

Debatt om byggsektorns effektivitet

Dålig fart på bloggen. Skulle gärna säga att det beror på att jag har ett så spännande och intressant liv. Det är tyvärr inte hela sanningen. Delvis beror det på att jag inte tycker att jag läser om något intressant att skriva.

Ett undantag är dock ett meningsutbyte jag tagit del av under de senaste dagarna på sync blogg. Denna blogg drivs av en byggentreprenör i Göteborg och jag upptäckte den i och med att han gick och gav några förtydligande i samband med att YimbyGBG lite om ett projekt i Västra Nordstaden som han var inblandad i. Sedan dess har jag haft hans blogg i mitt bloggflöde.

(Ja, de talar sådär i Uppsala. Det blir så här brett på grund av youtube och går inte att få mindre. kanske snart tid att ändra upplägget på bloggen...)

För en tid sedan tog han upp den youtube-video som en centerpolitiker med stora ambitioner (Jonas Pettersson - 100 nya år av tillväxt) gjort där denne smygfilmar lata byggarbetare vid gamla Brandstationen i Uppsala, där det byggs om och nytt.

Jonas Pettersson för resonemanget att byggsektorn har lägre produktivitet än tillverkningsindustrin på grund av en protektionistisk fackförening. Jag vill hävda att det för det första är tveksamt att jämföra byggsektorn med industrin och förklara differensen med bristande internationell konkurrens, oavsett vad Calmfors skriver, då det finns tekniska och arbetsorganisatoriska hinder som inte går att lösa inom bygg- och anläggningssektorn på samma sätt som i produktionen av varor. För det andra anser jag att det är problematiskt att i princip göra konkurrensbristen till ett problem som skapats av facket och ignorera det oligopol av stora byggföretag som dominerar branschen. Det är näppeligen genom prispress på löner och ökad arbetstakt som allena är lösningen på byggsektorns effektivitetsproblem.

Nåväl, den som är intresserad kan följa debatten (med motparten Berra) här och bloggarens uppföljningar här, här och här. Jag har tidigare tagit upp problemen spilltid på arbetsplatserna och oligopol på marknaden här och här.

Hyresrätten och stadens dynamik

Dagens DN Debatt angriper en fråga som jag berörde tidigare och som definitivt har att göra med min nuvarande situation i livet, hur bristen på hyresrätter försvårar rörligheten på arbetsmarknaden.

Utspelet på Sveriges kanske viktigaste sida för offentlig debatt (bortsett från negget på .nu då) är ett gemensamt utspel av ett par socialdemokrater i Stockholmsregionen och VD:n för Fastighetsägarna Stockholm. Jag har verkligen inte kunskaper nog om ekonomin för hyreshusägare och vad det föreslagna ändringarna kan innebära i praktiken.

Jag utgår lite från att socialdemokraterna slår ett slag för hyresrätter för att de anser att dessa i högre utsträckning tillhör deras kärnväljare än bostadsrätt- och villaägare gör och att fastighetsägare vill ha gynsammare förhållanden torde verkligen inte vara någon chock.

(Det är märkligt att jag egentligen är en smula skeptisk till Public Choice som teori men ändå reflexmässigt tänker på samma sätt när jag tolkar politisk retorik)

Bristen på hyresrätter är ett stort hinder för regionens tillväxt och utveckling. Hyresrätten är en mycket viktig upplåtelseform i en modern och dynamisk storstadsregion. En rörlig arbetsmarknad, stor inflyttning och många studerande kräver lättillgängliga bostäder med låg ekonomisk risk. Det är också helt uppenbart att det inte är en låg efterfrågan på hyresrätter som förklarar att det byggs för få nya hyresrätter. Tvärtom är efterfrågan långt större än tillgången, med långa köer som följd.

Jag håller dock ändå med i deras huvudsakliga ståndpunkt om varför hyresrätten är viktig för allas vår gemensamma ekonomiska och sociala utveckling och att detta verkligen inte är något som bara gäller Stockholm utan är lika sant i Uppsala (som i och för sig kan ses som en del av Gross-Stockholm), Göteborg, Malmö och andra tillväxtregioner. Att Bostadsrätten har blivit en till synes riskfri investering med en evig värdeökning är onekligen ett tecken på en bostadsmarknad i obalans. En obalans som försvårar vår viktigaste och mest värdefulla produktionsfaktor, en produktionsfaktor som samtidigt är ett mål i sig självt: Människor.

Noterat kring yrkens status

Jag tror knappast det är att sticka ut hakan att påstå att vissa yrken medför mer prestige än andra, även om det i och för sig inte tvunget är så att alla yrken klingar väl i allas öron.

Satt och bläddrade i någon tidning, tror det var SvD, och såg där en sån där fråga-folk-på-stan-artikel. Nu kan jag inte återge vare sig frågan eller svaren exakt, tyvärr har jag inget fotografiskt minne, men noterade framförallt ett mönster i denna lilla observation på fyra personers svar, alla ungefär lika gamla (strax över 30 är) och boende i Stockholm.

Frågan handlade i vilket fall om vad som gav ett yrke status. Vad som var intressant var på vilket sätt de fyra personerna svarade på frågan. Två personer svarade tämligen rakt på sak och angav även något eller några yrken med status. De andra två var mer svävande och menade lite mer så att status är ju inget som de tänker på och status är att göra något som är roligt.

Vilka yrken hade då dessa personer? Ja, föga oväntat var de första två brevbärare respektive tågvärd mellan de två andra var läkare och arkitekt. Bourdieu hade inte blivit förvånad!

Att mäta rasism

Torsdagens GP Debatt fick igång mitt minne en smula. I Adopterade upplever vardagsrasism i Sverige presenterar artikelförfattarna att genom djupintervjuer med ett antal utlandsadopterade kommit fram till slutsatsen att rasismen ännu lever och frodas i landet:

"Då vår studie visar att även människor som växer upp och lever i helsvenska familjer och sammanhang diskrimineras med anledning av sitt utseende, bör vi sluta med att bara tala om etnisk diskriminering såsom är fallet idag, utan också slå fast att det i Sverige år 2008 pågår rasdiskriminering."

Citat från artikeln

Metoden har alltså varit intervjuer. Jag är alltid lite skeptisk när en forskare sätter sig ner med en representativ människa från lämpligt strata, tittar dem djupt i ögonen och frågar hur det står till. Enkelt uttryck föredrar jag kvantitativa undersökningar framför kvalitativa. Inte minst ett så stort ämne som rasism.

Rasism och annan diskrimingen är dock mycket svårt att mäta. På en rak fråga kommer de flesta människor medvetet eller omedvetet att ljuga, antingen för att de är politiskt inkorrekt (även om det är anonymt) eller för att de är omedvetna om sina egna fördomar. Även att vända sig till offren för diskriminering - som i den ovan refererade undersökningen - är problematiskt; trots allt är det fullt rimligt att i alla fall en del av dem vill skylla personliga misslyckanden på något annat än sina egna tillkortakommanden.

Ett sätt att försöka angripa förekomsten som diskriming från ett annat håll är ofta deriverade från Gary Beckers teorier om diskriminering och humankapital. I detta sammanhang har det ofta talats och skrivits om så kallat "Sverige-specifik kunskap" när integrationsfrågor har kommit på tal. Kort och burdust sammanfattat kan man säga att skillnader mellan invandrare och infödda svenskars framgång på till exempel arbetsmarknaden som inte går att förklara med hjälp av observerbara variabler (ålder, kön, utbildning etc) beror på denna mer svårdefinerade kunskap som kanske framförallt inbegriper sociala nätverk och förmåga att tolka koder och normer i det svenska samhället.

Problemet med denna hypotes är förstås att om man drar den för långt reduceras all rasism och diskriminering ner till en förklaring som beror på en brist hos minoriteten och inte alls på korkade fördomar. Men då borde ju inte detta drabba adoperade som växt upp i landet och tagit del av denna "Sverige-specifika kunskap" från sina blonda, ariska föräldrar - eller hur? Ja, men som jag redan poängerat är detta svårt att avgöra med direkta intervjuer.

Men nu till min deus ex machina, det finns nämligen minst en undersökning som går runt denna problematik. I nr 8/2008 av tidskriften Ekonomisk Debatt publicerade lektor Dan-Olof Rooth (jag har inte läst någon av hans senare forskning - så måhända har han kommit längre) en undersökning med titeln "Etnisk diskriminering och 'Sverige-specifikt' kunskap - vad kan vi lära från studier av adopterade och andra generationens invandrare?" (pdf). Däri jämförs framgången på arbetsmarknaden för adopterade i jämförelse med svenskar efter att deras socioekonomiska bakgrund tagits i beaktande.

"En första slutsats är att jag inte kunnat förkasta att diskriminering på grund av hudfärg faktiskt förekommer på den svenska arbetsmarknaden. Om den icke observerade positiva familjeeffekten och den icke observerade negativa adoptionseffekten exakt tar ut varandra, vilket de verkar göra för adopterade med svenskt utseende, för vilka studien inte finner några skillnader gentemot infödda svenskar, innebär det att diskriminering på grund av hudfärg medför cirka sex procentenheters större sannolikhet att vara arbetslös jämfört med dem som inte diskrimineras.
[...]
Vi fann dessutom att ”Sverige-specifik” kunskap verkar vara väldigt viktigt för att finna en bra position på arbetsmarknaden. Denna slutsats kan dras från en jämförelse av sannolikheten för arbetslöshet för grupper med samma utländska bakgrund, men där en förälder är född i Sverige respektive där båda föräldrarna är födda utomlands."

Citat från Rooths slutsatser

Fördelen med Rooths angreppsätt är att det inte tar med något allmänt tyckande i beräkningen. Istället är det svart på vitt vad hudfärg och etnicitet har för betydelse för individens möjligheter på arbetsmarknaden. Finns förstås alltid anledning att tolka även sådan information med försiktighet, statistiska felkällor och allt det där, men det är i alla fall intressant att visa på att det går att komma runt det allmänna subjektiva tyckandet och faktiskt komma till problemets kärna med rätt angreppsätt.

Fler avdrag och subventioner för tjänstesektor med låg produktivitet

Ja, det är förstås frågan om det så kallade pig-avdraget igen. Avdraget för hushållsnära tjänster har inte riktigt blivit så positivt som regeringen trott och hoppas på och därför att det nu aktuellt att inte bara använda avdraget för när privatpersoner anställer företag för städtjänster och liknande, utan även när dessa anställer andra privatpersoner.

Eller uttryckt med andra och mer polemiska ordalag: tjänsten har trots gynnsamma avdrag inte lyckas expandera från en liten marknad av välbeställda kunder.

Även om jag måhända kan tycka att det är viktigt att motarbeta allt svartjobb men jag undrar om det verkligen det det är frågan om. Frågan har blivit politiskt laddat och det är i regeringspartiernas intressen att få en större del av medelklassen att köpa in tjänster. Personligen kan jag inte riktigt förstå varför varför så mycket energi och subventioner - ja, jag anser att avdrag kan likställas med subventioner då tjänsten gynnas - för en sektor med låg produktivitet som inte kan förväntas uppnå några förbättringar eller ens tillgodose ett livsviktigt behov hos människor. Förvisso behöver vi alla städa hemma emellanåt, men kan man inte göra det själv så har man la förhoppningsvis hemtjänst eller motsvarande.

Replik till "Menlöst om VD-löner"

För några dagar sedan lade jag in några beska kommentarer kring ett fullständigt menlöst debattinlägg i Svenska Dagbladets kring VD-löner i Sverige.

Tänkte det var värt att lyfta upp ekonomijournalisten Olle Rossanders replik i sakfrågan. Följande citat sammanfattar i stort replikens essens:

"Praktiskt taget all akademisk forskning visar att det inte finns något samband mellan högre ersättningsnivåer och långsiktig lönsamhet eller kursutveckling.
De enda som med säkerhet tjänat på ersättningsexplosionen är cheferna själva och de konsulter som tjänar mer ju högre lön de kan pressa fram för dem de ­rekryterar."

Samma som innan fast annorlunda

Om någon talar eller skriver kring tillståndet i nästan vilket avseende som helst kan man nästan vara säker på att denne kommer att säga att vi just nu genomgår ett stort skifte; en revolutionerande förändring; att vi lever i en brytningstid. Det kan måhända vara sant, men då det sagts många gånger om ekonomi, arbetsliv, etik, synen på religion, teknik, produktion, internet, droger, Kina och den tredje världen och så vidare och så vidare blir i alla fall jag lite skeptisk.

Jag brukar inte vara sen att påpeka min ömsom irriterade, ömsom positiva tillställning till den obskyra morgontidningen Svenska Dagbladet. Deras stående punkt Under strecket på kultursidorna är måhända värre än andra tidningar när det kommer till att publicera knappologiska utlåtelser om någon stendöd och bortglömd kulturpersonlighet syn på någon liten aspekt av livet.

Förändringen är konstant - invigning av Grimetons radiostation 1925

Som människa med ett intresse för svensk samtidshistoria är det därför roligt när platsen under strecket lämnas åt en antologi åt hur landet blev modernt med olika författare och olika perspektiv med historia skriven underifrån (Industriland red. J. av Geijerstam). Trots min vurm för att försöka reducera ner relativt komplicerade förhållanden till prövningsbara hypoteser har jag läst och förstått tillräckligt om såväl Svensk industriell utveckling som samhällen i allmänhet för att veta att förståelse och kunskap för ett historiskt skeende inte kan uppnås enbart genom att köra ner näsan i en bok av Angus Maddison, även om det förstås kan vara både roligt och lärorikt.

Om tidningar kunde skära ner lite på ekonomisidorna med spalter om hur ett företags aktier gått upp eller ner, timme för timme, de senaste två veckorna och lägga in lite ekonomisk-historisk litteratur som en slags följetong så skulle de säkert gynna såväl ekonomer som andras förmåga att sätta ekonomisk utveckling i ett bättre sammanhang och se helheter.

Trädgårdsmänniskan

"Förtätning i centrala lägen är nytt mantra för dagens stadsbyggande. Frågan är vart alla trädgårdsmänniskor ska ta vägen?"

I lördagens gepe finner jag en artikel med titeln "Vart ska alla trädgårdsmänniskor ta vägen?" (ej på nätet, än i alla fall). Grunden till artikeln tycks vara ett borgerligt yttrande i Fastighetsnämnden (lilla jag klarar inte av att finna några handlingar överhuvudtaget på Göteborgs nya hemsida) om att det behövs en mer nyanserad bild för det nya byggandet och att de behövs olika slags bostäder. Detta framhävs i samband med att de påpekas att i och med mer centralt byggande finns det många som sätter sig emot planprocessen genom att de inte vill ha störd utsikt, avgaser och buller. Nimbyister helt enkelt, och deras makt med rådande lagstiftning råder det ingen tvivel kring. Samtidigt vill Kjell Björkvist (fp), vice ordförande i Fastighetsnämnden, påpeka att om de som tarvar trädgård inte får detta i Göteborg kan de flytta till kranskommuner med följer som tappade skatteinkomster för Göteborgs stad och ökade utsläpp på grund av längre pendling. Det antyds i fastighetskontorets svar att byggandet i inte fullt så centralt läge kan vara nödvändigt för att nå målen med minst 2000 nya bostäder per år.

Så här ska det se ut och vara nära till jobbet och centrum också!

Björkvist kräver alltså en nyansering. Min stilla undran är om det verkligen behövs en sådan nyansering. Jag skulle nämligen vilja hävda att den redan existerar. För även om "förtätning i centrala lägen" skulle vara ett manta så finns det skillnad på ord och handling. I det faktiska byggandet ser det nämligen lite annorlunda ut (inte minst då mantrat mynnar ut i en ohygglig bastard). Det byggs och planeras redan bostäder i icke centrala lägen. Såsom till exempel Lilleby Älvegård (projekt) och måhända även småhus i Gunnilse (projekt). Urban Sprawl är något som fortfarande lever och frodas i Göteborgs kommun.

Sedan är det en viktigt fråga och det rör skattepengarna. Av förståeliga skäl är det något som känns mer än något annat. Samtidigt undrar jag om det inte behöver sättas i ett perspektiv. Ja, det finns människor som vill ha hus med trädgård som måhända flyttar till en annan kommun för att uppnå denna dröm (just för husen i Gunnilse var detta en avgörande aspekt där skatteinkomster och interkommunal bilpendling ställdes mot inga skattekronor och bilpendling över kommungränsen). Samtidigt är det frågan om ett hypotetiskt resonemang. De är näppeligen så att bostäder - oavsett läge och sort - kommer att stå tomma. Rent hypotetiskt, kan det inte vara så att människor också väljer att bo och pendla från downtown Alingsås för att det är brist på bostäder i intressanta stadsmiljöer i Göteborg?

Då regionens betydelse än mer än den förtätade staden är ett mantra i dagens zeitgeist är det förstås beklämnade som medborgare att se hur kommuners beslut styrs av en konkurrens om villaförortens medelklass (röstar måhända på folkpartiet Björkvist?) snarare än större perspektiv.

*****

Det finns en efterfrågan efter småhus med trädgård i Göteborg. Så mycket står klart. Det finns efterfrågan efter i stort sett vad som helst med dagens bostadsbrist. Det är en fråga om tillgång och efterfrågan och måhända får småstadsdrömmare vara beredda att betala för sig. Annars finns det säkert många hus med stora trädgårdar och orörd natur till vettiga priser i till exempel Glommersträsk. Dock utan arbetstillfällen och närheten till den större ortens möjligheter. Mycket plats för sig själv och sin eventuella avkomma i ett centralt läge kostar helt enkelt. Någon måste betala för den låga exploateringsgraden på högt värderad mark.

Förstår lätt för mig att raljera om dessa människors drömmar när jag själv är tämligen oberörd av röda-stug-feber. På något plan måste man förstås acceptera att alla människor inte har samma perspektiv och drömmar som en själv istället för att tala om 'falskt medvetande' och reaktionärer likt gamla tiders revolutionärer.

*****

I en liten notis jämte denna artikel står det att läsa om att Lindholmens centrum börjar planeras:

"Norra älvstranden har tidigare fått kritik för den ensidiga planeringen med bostäder och arbetsplatser var för sig. - Men vi har lärt oss och vill blanda bättre nu, sa Anneli Hulthén (s)."

Vi lär få tillfälle att återkomma och se om det är mantra eller handling som kommer ut på andra sidan efter att byggjättarna och nimbyister fått sitt.

Till Västsvenska industri- och handelskammarens VD

Den största morgontidningen i landets andra stad. En helsida för debatt, men ytterst sällan någon som engagerar mig. Lördagens sena bläddring för dock med sig ett undantag. Ett irriterande undantag.

Anders Källström är VD för Västsvenska industri- och handelskammaren. Han vill lyfta fram frågor som rör kompetens i Västsverige och hänvisar i ingressen till en färsk undersökning. Han menar att kompetens är en allt viktigare resurs och att goda föredömen är viktiga som inspirationskällor. Jag vill inte säga emot hans grundläggande hypotes. Däremot gör han en tvivelaktig och vulgär när han säger att "1900-talets världskrig har, så att säga, ersatts av 2000-talets 'War of Competence'". Däremot är jag mer skeptisk till hans påstående om att offentliga personers betydelse som inspirationskälla för ungdomar ökar, något han påstår men inte underbygger med några referenser. Hans poäng är dock att de kända Göteborgarna (läs: socialdemokraten Göran Johansson) inte är lämpliga reklampelare för att locka till sig unga hjärnor till regionen.

Måhända är det så, vad som dock gör mig mycket irriterad är den färska undersökning han hänvisar till i ingressen och sedan ägnar lång tid åt att förklara. Hur har denna gått till? Några goa, glada medarbetare har traskat över (läs: åkt stor, fet bil) till Brunnsparken. Väl där har de frågat folk på gatan att nämna kända göteborgare tills de som frågade kände att listan så att säga stabiliserade sig.

Ja, varför tänka på sådana där träiga begrepp som oberoende slumpmässigt urval?! det är förstås väldigt imponerande att vräka ut sig över en hel sida och tjôta om kompetens och samtidigt visa upp en fullständigt brist på kompetens om hur man genomför en mycket enkel undersökning. Personligen har jag utbildning inom området men har inte lyckats får ett arbete som motsvarar min kompetens. Att Anders Källström babbla på om hur unga välutbildade väljer bort Göteborg samtidigt som han tydligen saknar sådan grundläggande kompetens bland sina drygt 65 medarbetare är minst sagt imponerande.

Pinsamt! Jag kanske skall höra av mig och fråga om jobb, jag har i alla fall kompetens som de saknar och jag bor dessutom redan i Göteborg.

Hur tänker rekryteringsföretag egentligen?

Efter att ha kommit hem från Lappland (tror la i och för sig inte det kallas det bland lokalbefolkningen som inte är samer) och överlevt en första, lång arbetsdag ids jag inte med mycket mer än lite gnäll.

Under lunchen ringde en kvinna från ett rekryteringsföretag hos vilka jag sök ett arbete. Efter några tidigare erfarenheter verkar det som vad företag som hyr andra företag för att rekrytera personal betalar för att dessa skall ringa runt lite planlöst först innan de faktiskt börjar göra riktiga intervjuer och därmed förlänga processen och därtill hörande kostnader ytterligare. I den ljusnade framtid som är vår och där produktionen görs någon annanstans, gäller det att satsa på och bygga ut tjänstesektorn med ännu mer slags tjänster.

När jag studerade ägnade jag en del tid och intresse åt hur man egentligen kan mäta effektivitet och produktivitet i av tjänster, och då tänker jag i första hand på de arbete som utförs av tjänstemän inom ett företag, organisation eller förvaltning och inte säljs direkt till en kund (ett annat intressant, likartat problem är hur man skall skatta produktivitet i offentlig hälsovård vilket ledde till en rad tjocka luntor i Depratementserier under 1990-talet utan att ge några slutliga svar). När det nu på löpsedlar glatt skrivs om hur mycket tid den genomsnittlige tjänstemannen slösar bort på att leka på internet kvarstår frågan om tjänstesektorn lider av negativ produktivitet, då surfandet på arbetstid uppges öka...

"Personalkontoret, tack!"

Nåväl, tillbaka till mitt riktiga gnäll: En kvinna ringde och ställde några frågor som i princip redan besvarades i mitt (mitt verkar vara vedertaget och jag har börjat vänja mig, spontant ville jag tidigare skriva min - men jag kan väldigt lite om grammatik så jag skall hålla käft) CV, vilket jag sänt med ansökan till den aktuella tjänsten. Efter ett tag av krystat samtal (hon verkade allmänt ointresserad eller så förstod hon inte vad jag sa och därmed inte heller mina kunskaper) så konstaterar hon att jag har en lämplig utbildning för arbetet men att jag saknar arbetslivserfarenhet nog. Omdet nu var frågan om att räkna tjänstetid inom vissa yrken var det la bara att addera siffrorna från mitt CV? Ringer hon runt och tror att några sökande har gömt sina relevanta och kvalificerade arbetslivserfarenheter?

Lite grädde på moset? Jag hittade annonsen till det aktuella jobbet under rubriken "arbeten utan krav på yrkeserfarenhet" och rekryteringsföretaget själv ser det som ett arbete som de annonserar ut till studenter.

I övrigt så undrar jag om andra sökande med min utbildningsprofil som har mer arbetslivserfarenhet och som jag söker en osäkert, tidsbunden tjänst på ett företag som inte ens går ut med sitt namn hos sitt rekryteringsföretag inte kan antas vara hjärnskadade, visat sig vara inkompetenta (troligen projektanställda på en kommun...) eller bara är allmänt duktiga på att spendera sin tid på att porrsurfa.

Måhända (läs troligen) är det bara min personliga bitterhet som yttrar sig. Hade jag varit ansvarig för att anställa till en avdelning hade jag aldrig lämnat över det till ett annat företag eller ens personalkontoret; vem bättre än jag förstår vad tjänsten kräver? Någon självutnämnd expert på personaladministration (eller måste vi säga Human Resources nu?) får gärna berätta hur fel jag har.

Arbetskraftsinvandring - möjligheter, struktur och demografi

En del ser invandring som ett hot och en kostnad. I dagens DN debatt menar Phillipe Legrain, i en rapport från globaliseringsrådet, att det inte bara är kostnader behäftande till invandring. Han menar att invandring - och då i första han arbetskraftsinvandring - är en möjlighet för Sverige som kan hjälpa till att rädda välfärdssamhället och ge ökad ekonomisk tillväxt som gynnar alla - invandrare såväl som infödda.

(Även om globaliseringsrådet är knutet till svenska regeringskansliet är författaren till rapporten och debattinlägget inte svensk. Phillipe Legrain är - sitt franskklingande namn till trots - en brittisk ekonom som förespråkar globalisering och ökad migration. Att låta någon (så att säga) utifrån har både sina för- och nackdelar. Det kan innebära att man troligen använder sig av någon som är befriad från en del förutfattade meningar men också att man är helt okunnig om saker som för den infödde är självklart (med en haltande analogi skulle det kunna vara som om en utomjording studerade jordens ekonomi under de senaste århundradet helt okunnig om första och andra världskriget). Det finns vissa kopplingar mellan detta och det område som Legrain studerat; svensk invandring och arbetsmarknad (jag bör kanske tillägga att jag endast läst hans artikel på DN debatt och inte hans rapport), men låt oss ta en sak i taget.)

För en tid sedan väckte ett annat debattinlägg av Gunnar Sandelin kring invandringens kostnader och en stor mediakonspiration mot en kritisk granskning av flyktingströmmen en hel del debatt. Angående kostnaden (mediakonspirationen intresserar mig föga) svarade en av Sveriges främsta experter Jan Ekberg snart och menade att siffrorna var kraftigt missvisande. Detta inlägg från Ekberg och även Sandelins siffror härrörde sig bland annat från ett tidigare utbyte av debattinlägg hos Svenska Dagbladet där Ekberg tillsammans med ytterligare en professor i nationalekonomi Eskil Wadensjö tillbakavisade en tidigare beräkning av lektorn i företagsekonomi Lars Jansson där denne hävdade att kostnaderna för invandringen var 267 miljarder.

Legrain har en mycket mer positiv syn på det hela. För honom är det - på lite sikt - inte fråga om kostnaderna är stora eller små för den svenska ekonomin utan det är frågan om en vinst för alla:

"Framför allt kan friare invandring hjälpa till att finansiera välfärdsstaten genom att öka den ekonomiska tillväxten. Större arbetskraftsrörlighet - såväl mellan Göteborg och Stockholm som från Warszawa och Manilla - skulle möjliggöra en snabbare tillväxt utan inflationistiska flaskhalsar, en ökning av levnadsstandarden samt bidra till att hålla räntorna låga. Precis som Sveriges öppenhet för handel och utländskt kapital har bidragit till Sveriges välstånd så skulle även ett öppnande för utländsk arbetskraft göra det. "

Det han resonerar kring är inte något nytt. De flesta som har någon förståelse överhuvudtaget för dylika frågor är bekanta med makarna Myrdals betydelsefulla bok "Kris i befolkningsfrågan" från 1934. Sett ur det tidiga 1930-talets perspektiv stod landet inför en demografisk katastrof. Nu löstes detta genom ett kraftigt ökande barnafödande under 1940-talet men också arbetskraftsinvandring under efterkrigstiden. Av en händelse spelade Gunnar Myrdal - nu som handelsminister - en roll i "beredningen för utländsk arbetskraft" som tillkom 1946 och blev grunden för den svenska modellen för arbetskraftsinvandring som försökte väga de olika aktörernas behov och farhågor emot varandra; arbetsgivarna fick sin arbetskraft medan arbetarna inte skulle utsättas för lönedumpning och arbetslöshet.

Phillipe Legrain ser förstås att det finns en stor diskrepans mellan den infödda befolkningen och invandrare i avseende på situationen på arbetsmarknaden, vilket han i första hand anspeglar på fördomar och diskriminering. Måhända så (jag kommer och tänka på en undersökning jag läste i ekonomisk debatt för en massa år sedan där en ekonom hade jämfört adopterades situation på arbetsmarknaden efter att adoptivföräldrarnas socioekonomiska situation tagits i beaktande som pekade på förekomst av diskriminering av människor som såg ut att komma från Afrika eller Mellanöstern) men det torde även finnas flera andra faktorer till detta. Dels den stora strukturella skillnaden i populationerna (se bland annat kommentarer till detta tidigare inlägg) men också avsaknad av så kallat kulturellt kapital (det är detta jag åsyftar i slutet på den långa parentesen ovan) som är relevant i det nya hemlandet; kunskaper, erfarenheter och kontakter som är implicit viktiga i landet. Det senare skulle dock inte vara något som helt problem med arbetskraftsinvandring där deras anpassning till strukturen på arbetsmarknaden torde vara minst lika god som den inhemska befolkningen.

Vad som tycks vara en brist hos Legrain är att oavsett om vi ser integrationens problematisk som ett individuellt eller strukturellt problem (nationalekonomer har ofta en tends att överdriva i sin abstraktion av begreppet arbetskraft, ibland så långt att den ses som homogen och institutionella faktorer är ovidkommande- samtidigt pekar Legrain på att somalier lyckats väl i Minnesota mellan många lever på marginalen i Sveirge) så måste man undra vilken acceptans det finns kring arbetskraftsinvandring när stora grupper anses ha en mycket dålig koppling till arbetsmarknaden (utanförskap som det heter med den rådande regimens terminologi). Kommer förändringar på detta område kunna uppnås genom brett förankrade kompromisser med arbetsmarknadens parter?

Personligen är jag i grunden positiv till invandring i allmänhet (syns det genom ovanstående svammel?). Det finns vissa likheter mellan situationen efter andra världskriget men också många skillnader. Då vad det frågan om perioder av kraftiga strukturella omvandlingar i tillverkningsindustrin parat med små barnkullar på 1930-talet. Nu är det i stor utsträckning frågan om ett tjänstesamhälle (kultuellt kapital anses vara viktigare i en tjänsteekonomi än i ett industrisamhälle) med en arbetskraftsreserv bland de senaste decenniernas flyktinginvandrare.

Många reaktioner kring Sandelins mörkläggningsbomb

För några dagar sedan nu fick journalisten Gunder Sandelin publicerat en artikel på DN Debatt där han anklagade sina kollegor för att mörklägga sanningar om svensk invandringspolitik. Artikeln var la inget lysande exempel på ett vattentätt och väl underbyggt resonemang, men väckte en hel del reaktioner på internet (som på min blogg) men kanske inte så mycket bland övriga debattsidor.

(Genom att inte skriva om det bekräftar man Sandelins konspirationsteori, genom att bemöta den bekräftar man också att det är en konspiration. Journalisterna tar inte upp var riktiga människor tycker. För säkerhets skull nyper jag själv i armen [aj!], förnimmelsen bekräftar att även jag är verklig, frågan är om jag är riktig människa eller bara en robot tillverkad av ondsinta muslimska vetenskapsmän. Tycker ni jag låter korkad? Läs om Nation of Islams syn kring den elaka vetenskapsmannen Yakub)

Oavsett om jag inte har så mycket till övers för Sandelins artikel i sig är reaktionerna intressanta. Jag brukar inte läsa på så många olika bloggar, den digra skörden av inlägg som refererade till den ursprungliga artikeln som jag snabbt varit inne på torde fylla den kvoten för några veckor. Flera av inläggen är mer än lovligt korkade (och då exkluderar jag inte Sandelin-kritiker eller mitt eget inlägg. Det går ibland för snabbt att skriva inlägg och jag glömde att finländare och norrmän inte behövt söka uppehållstillstånd i Sverige sedan 1950-talet) men nog är det här en fråga som av just den anledningen behöver tas upp till mer öppen debatt (enligt SOM-institutets undersökning 2007 rankas denna fråga som den femte viktigaste).

Garanterat är det någon som blir upprörd över den här bilden

En av de bästa bemötanden jag funnit är märkligt nog på Expressen som låter professorn i nationalekonomi Jan Ekberg komma till tals med sitt inlägg "En dålig invandringspolitik kostar - men långt ifrån 300 miljarder". Som nationalekonom tillhör Ekberg näppeligen en grupp som kan anklagas för att väja för fakta för att vara politiskt korrekta när människan reduceras till resursen arbetskraft. Dessutom har jag läst mycket som Ekberg har skrivit (jag tog en magisterexamen i ekonomisk historia med en uppsats kring arbetskraftsinvandring till svensk industri under åren 1950-75) och vet att han, i alla fall i sina vetenskapliga publikationer, sällan drar på de stora växlarna och även att han baserar sina kunskaper på mångt mycket mer data än en tabell från migrationsverkets hemsida som Sandelin gör.

Vad Ekberg krasst konstaterar är att kostnaderna hänger samman med invandrares roll i arbetslivet. Såväl arbetskraftsinvandrare som flyktingar tenderar att vara yngre än den befintliga populationen och har därför potentiellt möjlighet att vara en nettobidragsgivare till landet. Detta förutsätter dock att de kan och lyckas finna en sysselsättning. Under arbetskraftsinvandringens dagar var det en nettovinst för samhället i övrigt, idag är det en kostnad. Enligt Ekberg rör det sig om 40 miljarder eller upp mot 2 procent av BNP. Detta skall jämföras med Sundelins siffror där han säger att en del menar att kostnaden är på 300 miljarder per år (vilket la i princip innebär att en invandrare enbart innebär kostnader och inga intäkter för landet han eller hon bor i).

Så långt vad invandring kostar. Kritiker kommer förstås att ifrågasätta dessa siffror och kanske framförallt ta upp andra kostnader som är svårare att skatta. Som att invandrarungarna har snyggare moppar och erövrar deras blonda kusiner (inaveln är hotat!), uppryckta parkettgolv i allmännyttan och primitiva seder (som om hedersmord och andra brott mot mänskligheten är mer OK så länge de sker i Pakistan än i Sverige). Ja, och sedan är det la nåt om svensk kultur också. Vinster som kebab, Samir Bakaou och en möjlighet för människor att skaffa sig ett bättre liv (oavsett om de tar den chansen eller ej) kommer la inte att tas upp av dessa kritiker.

Infrastruktur - miljö, regioner och samhällsekonomi

I dagarna släppte Nutek en ny årsbok och i samband med detta publicerades en artikel om de samhällsekonomiska kostnaderna av havererade trafikprojekt på DN debatt. Deras resonemang är att misslyckade och försenade investeringar i Sveriges infrastruktur kostar mångmiljardbelopp ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. En viktig grundbult i nuteks tänkande rör sig kring idéen om regionerna som ekonomins motor. Svenska regioner är anses vara allt för små för att kunna konkurrera effektivt i den globala ekonomin. Bättre infrastruktur är nödvändigt för att Sverige skall kunna möta framtida utmaningar genom att underlätta för rörlighet och skapa större regioner. I det stora hela är detta inte något okänt problem för politiker och myndigheter; kollektivtrafiken inom regionen hanteras av västtrafik istället för var kommun för sig och Västra Götalandsregionen som ersatt landstinget håller med tiden på att svälja sina svaga kusiner i ytterområdena.

Problemet är att det alltid tycks vara något som drar upp kostnaderna och försenar satsningarna. Som före detta boende i Varberg [va'bäj] och Umeå [uume'] har jag lite från sidan följt ett evigt kacklande i lokalblaskorna där politiskt käbbel och återkommande överklagande stått i vägen, försenat och drivit upp kostnaderna för botniabanan och västkustbanan. Även om jag ofta vill försvara särintressen och enskilda individers rätt att överklaga och bestrida myndighetsbeslut är det ibland tämligen tröttsamt hur vissa högljudda nimbyister sätter stopp för de allmännas bästa. Det är därför det är så mycket svårare att förtäta Askim i jämförelse med Bergsjön. Det där snabbtåget mellan Stockholm och Göteborg lär vi få vänta på i många årtionden

Hallandåsen

Dessutom menar författarna till debattartikeln från nutek, Halvarson och Englén, att järnvägar missgynnas i de samhällsekonomiska kalkylerna som genomförs; väg tycks bättre än järnväg fast det kanske inte är fallet på lite sikt. Ett skräckexempel på ett misslyckat järnvägsprojekt torde la vara tunneln genom Hallandsåsen, en katastrof som togs upp i veckans Miljölarm på P1. Kopplingen mellan miljölarm och nutek ligger i projekteringen. En man som arbetat med miljökonsekvensanalysen i samband med Öresundsbron (och förvisso delvis talade i egen sak) framhävde gärna att skillnaden mellan bron och tunneln låg i att det gjordes ett ordentligt förarbete innan arbetet startades. Det kostade en del att ordentligt planera för Öresundsbron visavi miljökonskvenser men när väl arbetet började visste de exakt vad de skulle göra. Tunneln genom åsen hade inte fått samma mediauppmärksamhet och kritik i förväg och där körde de bara på med miljökatastrof, en åtta gånger så stor kostnad som beräknad och ett försening som vi inte sett slutet på för ett nationellt prestigeprojekt som får kosta vad det vill, bara det blir klart medan bilar och tåg har åkt över Öresund i flera år nu. Ibland är det bra att klaga.

Den andra arbetaren

Arbetslivet är hårt

DN debatt idag är ett gemensamt brandtal av Fredrik Reinfeldt, Sven Otto Littorin och Nyamko Sabuni kring en nysatsning för nyanlända invandrare. En stor del av artikeln handlar om att alliansregeringen slår sig för bröstet. Nu är det nya tider, inte som för när sossarna bara la ner energi på att dölja utanförskap i statistiken, säger de och pekar på den gynnsamma statistiken från SCB (som tydligen är felfri, i alla fall numera). Även de vågar erkänna att utvecklingen gynnas av den goda konjunkturen på arbetsmarknaden. Tro det, på 1960-talet kunde människor komma direkt från båten och få ett jobb på en fabrik inom en vecka - utan reformer och arbetmarknadspolitik riktad mot invandrare (de hette utlänningar på den tiden). Finns jobben även idag så kommer folk att fylla platserna. Jag är skeptisk till att regeringen har haft något att göra med den utvecklingen. De är nog de själva också även om de säkert vill tro att de bidragit..

De talar dessutom om att satsa på validering (enkelt uttryck att översätta utländska betyg och examina till svenska). Även om jag inte har någon närmare inblick i utvecklingen så vet jag i alla fall om att det har talats om validering av utländska examina i över tio år - varför skulle det gå bättre nu? Bolognaprocessen finns i och för sig nu, men det berör inte någon större andel av den grupp utrikes födda som har svårt att få arbete utifrån sin kompetens och utbildning.

Istället skall 1,2 miljarder under några år satsas på så kallades instegsjobb - ett pågående projekt som hittills endast förmedlat jobb till 435 personer. I 24 istället för 18 månader kommer staten nu att betala hälften av lönen för en nyanländ invandrare. 18 månader anses numera vara en allt för kort tid att lära sig svenska och komma in på arbetsmarknaden. Än så länge ett misslyckande alltså, men regeringen häller med bensin på brasan och hoppas att det tar fyr. Kan man ana en flopp likt förra regeringens hårt kritiserade friår?

Som av en slump tog p1 (tror det var plånboken, av någon anledning som jag inte förstår) upp invandraren på arbetsmarknaden genom att tala med en representant för blatteförmedlingen.
De finns helt enkelt människor som anser att invandrare har något att bidra med genom sina erfarenheter och kulturella kapital. Just det kulturella kapitalet, i kombination med ett dåligt språk, anses ofta vara en viktig orsak till invandrarens utanförskap på arbetsmarknaden. På blatteförmedlingen vill de vända på det och påvisa att det är en fördel för ett företag att inte ha ett allt för homogent kulturellt kapital; homogent är inte kreativt. Att se på invandrare som människor med unik kompetens istället för en strata som det skall slängas pengar på - helt otroligt.

Hade jag varit personalansvarig hade jag definitivt hållit en getöga på utländska arbetssökande och andra människor med brokig bakgrund. Troligen finns det riktiga guldkorn att finna bland de som ratas av mer eller mindre oviktiga anledningar. Om jag ändå får anställa dem för halv kostnad i två år är det la lika väl att anställa två direkt - med lite tur är i alla fall den ena en riktig stjärna som dessutom inte har någon chans att sticka till en annan arbetsgivare eftersom han eller hon är brun utan sol.

Just arbetsmarknadens uppenbara ineffektivitet (det är inte precis en teoretisk marknad där alla aktörer har fullständig information) är vad som gör den så intressant. Kanske är det för att jag är en högskoleutbildad etnisk hallänning som ratats av arbetsmarknaden (jag är ofta överkvalificerad, men man är aldrig överkvalificerad för städjobb) som leder till min slutsats att den är ineffektiv - vem vill finna fel och brister hos sig själv?