Dyr skit

Då man råkar bo på fel sida av Sverige och läser en del i de så kallade rikstäckande morgontidningarna kan man emellanåt inte hjälpa att notera en del lokala Stockholmshändelser i bläddrandet. En sådan följetong i Svenska Dagbladet har varit avtalet mellan Stockholms läns landsting och Sodexo (av någon anledning har de tydligen släppt h:et), som bland annat levererar mat till sjukhusen.

Tidigare har det noterats att de industriellt producerade matlådorna undersökts och det visar sig att maten innehåller upp till 20 olika tillsatser och en del av de svarta lådorna som maten kommer i exploderat (och jag som trodde svarta lådor var designade för att tåla en hel del...). Jaja, tänkte jag - det är ju klart att det blir så när maten skall vara billig.

I dagens artikel, som jag av någon anledning börjar läsa (måhända trött på valreportage) så visar det sig dessutom att Sodexo har förvanskat en kundnöjdhetsundersökning för att slippa betala vite, det är tydligen så att enligt "avtalet med Stockholms läns landsting ska Sodexo själva (sic!) utvärdera sjukhusmaten de levererar. Om inte 75 procent av patienterna är nöjda med maten kan sjukhusen begära vite, vilket flera sjukhus gjort."

Onekligen en briljant blunder att låta företaget självt utvärdera om de uppfyller avtalet, ingen risk för jäv där inte! Men, men - maten blir ju billig och alla vet ju om att sjukhusmat av hävd är dålig, så är det ju när det skall vara billigt. Om intet annat så kom man la ihåg det från det att man gick i skolan och maten skulle kosta en femma eller något sådant per portion.

Sedan läser jag vidare och får reda på vad Landstinget betalar för denna billiga mat som produceras i en fabrik i Märsta - 74:43 kronor exklusive moms (som landstinget inte betalar). jag upprepar det igen 74:43 kronor för fabriksproducerad mat med mängder av tillsatser.

Nyligen kom restaurangportalen Gastrogates senaste undersökningen av lunchpriser i Sverige. Den visade att en snittlunch på restaurang i Stockholm kostar runt 77 kronor, vilket är högst i Sverige. Landsting är momsbefriade, och om priset ska jämföras med en vanlig restauranglunch skulle Sodexos matlådor alltså kosta 93 kronor styck.

Fantastiskt! Föreställ dig att du är chef för en avdelning med 20 patienter som behöver mat. Om man då tar och sänder ut en undersköterska till närmsta pizzeria, där denne köper 10 pizzor (en halv pizza räcker långt om man är sängliggande) och se till att få till bra med rivna morötter och sallad. lägg där till att undersköterskan släntrar in på mataffären och köper mjölk.

Jag snålar inte med mina patienter och köper en pizza som kostar 70 kronor (inklusive sallad men exklusive läsk). Tar man bort 12 procent moms och lägger till säg 300 spänn för undersköterskans lön och arbetsgivaravgifter samt mjölken så hamnar man på sådär 46 kronor per portion. Maten är rimligen godare, inte uppvärmd och innehåller säkert mindre tillsatser också. Det är inte bara jag som raljerar, enligt en tidigare artikel förekommer detta redan.

Jag har mycket svårt att se hur Sodexos industriella tillverkning inte skulle kunna konkurrera med ett ad hoc-inköp på pizzeria. Kontentan är att det inte spelar någon roll för sjukvårdens effektivitet att lämna över ansvaret på privata underleverantörer istället för att göra det inom den egna organisationen om ledningen är fullständigt dumma i huvudet. Man får nästan hoppas att några av dem är mutade för att man inte fullständigt skall tappa hoppet om människors förmåga att fatta rationella beslut.

Går man in på svd.se och söker på sodexo så finns det en hel del att läsa om denna föga tilltalande, dåligt uppvärmda och troligen direkt hälsovådliga soppa. Inte för att jag tar ställning men man kan la tycka att landstingsvalet borde bli ovanligt enkelt i Stockholms län i år...

Nyhetstorka på Stockholmska Dagbladet

Det är givetvis inte så mycket som händer i dessa värmeböljsdagar. Vare sig inne på nyhetsredaktionerna eller ute där bland verklighetens folk. Som löpsedel kör (troligen) därför SvD med krigsrubriker en nyhet om att Stockholm mår bättre än Göteborg och Malmö.

Vilken chock att inkomster och hälsa är bättre i en privat och offentlig tjänstemannastad än i stöder som för bara en tid sedan var nedgångna industristäder. När jag kommer till Stockholm förvånas jag över att så människor tycks ha riktiga jobb. Med detta menar jag inte att de är arbetslösa, utan att de "jobbar med IT" eller något liknande. Det är la emellertid en massa människor som har riktiga jobb, men deras välstånd och inkomster syns inte i statistiken på så sätt att SvD endast presenterar medeltal. Då skall det poängteras att inte heller jag ett riktigt jobb, men jag är i alla fall medveten om att det inte är ett riktigt jobb.

Nåväl, nyhetstorka som sagt. Blir dock lite fundersam över hur Stockholms Regionplanekontor förklarar saken enligt SvD:

"[De] har tidigare identifierat hur stockholmarens självbild skiljer sig från övriga landet. Stockholmaren ser sig som kreativ och tolerant men är mindre nöjd med saker och ting än svenskar övrigt. Den ”vill-ha-mer-mentalitet” som fungerar som drivkraft för både individen och storstaden råder, enligt Regionplanekontoret."

Låter lite som regionplanekontoret har köpt in sig lite på dianetik och självhjälpsböcker när de svara på frågan. Det är alltså Stockholmares unika mentalitet som är grunden till deras välmående. Spännande? Njae, kalla mig materalist men sådana förklaringar imponerar inte på mig, då det snarare är flummigt och potentiellt fördomsfullt - Stockholmare är smartare än lantisar och så vidare.

Tyvärr tycker jag allt som oftast att Stockholmstidningarnas jämförelser, när de åker sin tyskproducerade bil utanför tullarna, oftast präglas av någon slags nervös mindrevärdeskomplex som ger dem någon slags tillfredsställelse och behov att slå på trumman när de söker efter förklaringar till strukturella skillnader. Måhända för att journalisterna är inflyttade från Dalarna?

Studenter och frimurare

På onsdagen lämnade jag provinsstaden och åkte in till storstaden, the Capital of Scandinavia, Stockholm för att lyssna på ett seminarium. Jag traskade upp för Sveagatan (kände någon märklig yrsel vid Monks Cafè) och märkte snart att jag var lite tidig, så jag gick in och tog mig en kaffe i närheten av ABF-huset, där seminariet skulle vara.

Under min promenad och under mitt kaffedrickande dånade med ojämna mellanrum flak fulla med tjoande studenter förbi. I min perceptions periferi har jag noterat att det rådde en populistisk politisk strid om detta. Någon tjänsteman (?) ville först stoppa studentflaken i centrala Stockholm med hänvisning till pågående vägarbeten som redan i nuläget gjorde trafiksituationen ansträngd i närheten av Sergels torg.

Det var emellertid inte det jag tänkte på. Min tanke rörde snarare själva vitsen med att åka studentflak i centrala Stockholm. Då jag från början är från en mindre ord så var förutsättningarna annorlunda. Även om måhända staden vuxit lite ifrån situationen där alla känner alla, var det ändå så att många av de som befann sig i centrala delarna av staden under den dagen då flak och bilar åkte raggarrundan runt centrum kände eller var släkt med i alla fall någon av de som satt i bilar eller stod på flak. I centrala Stockholm kan detta la rimligen vara fallet.

Det finns måhända något katarsiskt över att åka runt och skrika och tjoa på stadens gator - jag var själv inte intresserad av detta när jag tog studenten, så jag är näppeligen rätt person att bedöma detta på något intuitivt plan. Däremot tycks mycket av denna del av studenten som en övergångsrit som betraktas av det omgivande samhället förlora lite av sin poäng. När flaken gick runt i Uppsala satt jag och ett par andra bittra gamla uvar på arbetsplatsens tämligen solskyddade fikarum och mumlade något om arbetsförmedlingen och att en blind apa kan ta studenten nuförtiden.

Nåväl, till slut började seminariet, som bestod av en debatt mellan ett par forskare, en journalist och även en företrädare för Transportarbetareförbundet. Ämnet var fackets invandrarpolitik i ett historiskt perspektiv, som anordnats av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Det hela går la på som förväntat. En bit in i seminariet kommer det in en eftersläntrare som sätter sig på stolen bakom mig. Jag ser aldrig hans ansikte. En tid senare ställer denna man en fråga som börjar med att han poängterar att flera inom transports styrelse är med i frimurarna. Frågan tycks sedan aldrig riktigt ta slut. Den går via att Hitler också var frimurare och var i samma loge som Rothschild, att de på något sätt var involverade att engelska och inte tyska blev språket i New Amsterdam och så vidare, in i svängar som jag ärligt talat hade lite svårt att hänga med på. Trots att jag inte kunde hänga med i hans resonemang så får jag ändå intrycket av att det inte riktigt var mitt intellekt det var fel på. Allt tycks handla om pengar och cirkulationen. Jag sjunker ner i lite lätt fosterställning och hoppas att det hela snart tar slut.

Efter en tid lyckas någon framme avbryta mannen och fråga om det finns någon fråga i det hela. När han inte riktigt lyckas med detta så tolkar de ut en fråga ur det och kan krasst konstatera att nej, det är inget som de tänkt på. Mannen tycks nöja sig av detta. Däremot kan jag i ögonvrån notera att han strax efteråt sticker ner handen i sin till synes tungt lastade väska. För ett ögonblick så tänker jag att det kanske är en bomb i väskan och sedan sitter jag i sådär fem minuter och tänker att det kommer att göra väldigt ont i nacken när bomben går av och det var la ändå höjden av otur att gå på ett halvtomt seminarium i ABF-huset på Sveavägen och sprängas i luften av en tok som tror att frimurarna kontrollerar världen (vilket de kanske gör, vad vet jag?).

Men till slut går mannen, antagligen besviken att inte heller här ville någon ta hans funderingar på allvar. Vid det laget har jag slagit mina egna konspiratoriska tankar ur hågen och fullt ut igen koncentrera mig på seminariet.

Måttet är rågat för kungabröllopet

Som republikan har jag försökt andas lugnt och inte hetsa upp sig när kungabröllopet kommer på tal men på något sätt börjar jag nu långsamt närma mig bristningsgränsen för vilka fjanterier jag tyar med.

På 1900-talet fick vi bilder på Stalin, Lenin, Adolf Hitler och Marlboro Man - 2000-talet känns än så länge som en blek kopia

Att under reklampauser bli informerad om att Stockholm Arlanda Airport är Official Love Airport för Love Stockholm 2010 - The Capital of Scandinavia innehåller så mycket irritationsmoment koncentrerade till ett par strofer att det riktigt knyter sig i magen på mig.

Fåniga anglicismer i kubik och detta pågående påstående att Stockholm skulle vara Skandinaviens huvudstad, när alla vettiga människor vet att det är Köpenhamn. Allt inoljat i en rojalistisk veckopress-sörja för en institution helt ur takt med tiden, demokrati och människors lika värde.

Unikt utan mening och värde

Jag har skrivit en del om det unika förut. Det tycks numera vara en standardfras att så fort en förändring föreslås inom framförallt stadsplanering så framhävs det unika som ett försvar för status quo. Förmiddagsbläddningen genom SvD gav direkt två exempel på detta. På debattsidan menar Skönhetsrådet (bara namnet känns som hämtat från "1984") att planer på ett nytt hus vid Karolinska Institutet hotar "KI:s unika campus". Tydligen är KI Sveriges internationellt set mest kända universitetscampus. Jag hade ingen aning om det, men måhända är jag inte internationell nog.

Förslaget på nytt hus är ett av Windgårdhs alla strandade Atlantångare, vilket ju förvisso inte är något unikt, det är la minst tredje gången har ritar en sådan, men jag undrar samtligt hur det går att hävda att mönstermurat rött tegel är unikt?

Sedan på kultursidorna så skrivs det givetvis om Slussen som "unikt stadslandskap". Ja, det är la en debatt som Stockholmare borde bli förbannat trötta på vid det här laget. jag har la ingen bestämd uppfattning om saker och ting, KI:s världsunika och berömda campus är en svart fläck för mig som obildad plebej som inte läst medicin. Tycker att Slussen är förbannt trist de gånger jag promenerat där men jag kan inte riktigt säga att jag är tillräckligt insatt i vilket förslag som är bäst. Jag måste emellertid verkligen ifrågasätta värdet av ordet unikt så som det används i stadsplaneringsdebatten idag. I strikt mening är nämligen allt unikt; Ångpannegatan på Hisingen är också ett unikt stadslandskap.

Givetvis kan det finnas miljöer som är värda att bevara. Det vänder jag mig inte emot, däremot måste detta rimligen grundas på något mer än platsens unikhet. Platsen för en planerad moské nedanför Ramberget är ju också unik, men då torde det bakomliggande syftet bakom en retorik som appellerar till platsens unikhet vara uppenbar för de flesta.

Dessutom är inte unikhet nödvändigtvis ett argument för status quo. Som påpekats på YimbySTHLM angående Slussen så var denna plats tidigare bebyggt med flera kvarter. Unika kvarter som nu är borta. Att något nu bestående är unikt innebär inte att det är bättre än det som kom innan eller det som kommer efter. Alla miljöer i bebyggt område är kulturmiljöer och är per definition annorlunda än hur de var innan. Även miljöer som inte fysiskt förändras genom att hus rivs eller byggs förändras genom att verksamheter och människor kommer och går; gentrifieras eller förslummas.

Det viktiga är inte om en plats är unik eller ej. Det viktiga är enligt min uppfattning om värdet är högre eller lägre efter förändringen än tidigare. Värdet skall här inte tolkas i strikt monetära termer utan en sammanvägning av de subjektiva värden som berörda parter anser av betydelse; pengar, utsikt, boende, lokaler, miljö, framkomlighet, skönhet, funktionalitet och så vidare. Detta är inget som det går att nå ett slutlig svar på genom en cost-benefit-analys då det i grund och botten är fråga om en subjektiv bedömning.

Genom att spela ut unikhet-kortet försöker en sida trumfa ut alla andra värden och skapa en situation där det bara finns två alternativ och där alla förändringar (det ena alternativet) per definition är av ondo. I realiteten bör stadsplanering, i den mån den skall ge genom det offentliga, bygga på möjligheten att nå kompromisser om resonemang kring vilka värden som är viktiga på den specifika platsen och om det går att se att den föreslagna ändringen kan medföra dessa värden till ett rimligt pris.

Situation Sthlm vs. Faktum

Under veckan som gick var min bättre hälft i den kungliga huvudstaden och roade sig medan en annan slet i sitt anletes svett i ljuset från datorskärmen och läslampan. Från makten och härligheten till landsorten tog hon med sig storstadens gatutidning Situation Sthlm. Jag har aldrig läst tidningen tidigare men var tidigare en relativt regelbunden köpare av de nedlagda varvens stads egna version med namnet Faktum.

Jag tar tillfället i akt att försöka göra en jämförande recension av Situation Sthlm med Faktum som måttstock. Vad som främst slår mig är skillnaden i tidningens material och framsida. Situation Sthlm använder sig av glättigt papper, som de flesta vecko- och månadstidningar och i detta avseende sticker Faktum ut med sitt strävare, rustikare papper (jag kan väldigt litet om pappersbranschen, så ni får ursäkta mitt måhända märkliga spåkbruk). Dessutom är framsidan onekligen annorlunda i och med att den pryds av en så kallad kändis, skådespelerskan Izabella Scorupco, med föga anknytning till det uteliv som Faktum brukar referera till (om man nu inte är av uppfattningen att hennes polska ursprung är relevant i sammanhanget).

Det första intrycket påminner mig helt enkelt mer om den där tidningen, som jag inte kommer ihåg vad den heter, som SJ sticker ner i ryggstöden. Inte nödvändigtvis något dåligt i sig men kopplingen till utelivet är tämligen oklart.

I många avseenden består detta intryck när jag läser igenom tidningen. Uteliggare och andra utsatta grupper får mycket mindre utrymme än i Faktum. Text och bildspråk är mycket mer slipat och inte alls lika tyket som i Faktum. Min bättre hälft, med en ton väl förankrat i hennes rötters innersta Norrland, konstaterar krasst att det är klart att tidningen måste vara glättig och ytlig - den riktar ju sig till stockholmare!

Om min bättre hälfts analys avspeglar den strategi som Situation Sthlms personal gjort i sin bedömning av sin marknad må vara osagt. På samma sätt kan givetvis Faktums oslipade attityd vara en proffsig bedömning av att den skall säljas till Göteborgare, sällan mer än ett par led från arbete på något band. Som läsare som väljer att köpa en tidning av en uteliggare föredrar jag dock de senare. Oavsett om det är beräknad falskhet i grunden vill jag verkligen uppleva att produkten inte bara talar om de som far illa utan även att de faktiskt i förlängningen är deras egna röst. Hade jag varit intresserad av kändisreportage finns det säkert bättre tidningar. Faktum ger mig mer information och perspektiv på den miljö jag bor i. Jag vill helt enkelt med mitt köpa djävla solidaritet (Jag vet, förbryllande, främmande ord för yngre läsare) som går bortom att sticka till en annan människa ett par tjugor!

Sedan fanns det inga bilder på människor med GAIS-mössor i Situation Sthlm heller. Stöd GAIS - köp Faktum!

Evenemang och landmärken för stadens skull?

För vem planerar vi vår stad? Det är en utgångspunkt för en kulturartikel, lockande byggen, i söndagens SvD. Medan politiker och andra gärna talar sig varma om nya evenemangsbyggnader som en metod för att locka till sig turister finns det en annan sida av myntet. Artikeln handlar förstås först och främst om Stockholm men berör givetvis på ett eller annat sätt alla städer med ambitioner (det är för egen del lätt att le lite road åt hur VD:n för kommunala Stockholm Visitor Board Peter Lindqvist säger att han vill ha ett landmark, utan -e för Stockholm - Capital of Scandinavia - trodde det var Köpenhamn...)

Barcelona har framhävts som ett lyckat exempel, en sliten industristad har efter OS 1992 istället fått ett helt annat rykte som en spännande stad för turism och upplevelser. Även Bilbao med sitt Guggenheim-museum är ett annat spanskt exempel. Göteborgs evenemangsstråk (i en annan fortfarande sliten industri- och hamnstad) och försöken att etablera sig som den svenska evenmangsstaden framför andra är samma andas barn; Göran Johansson fortsätter att trycka på detta i en intervju i dagens gepe.

Guggenheim-museum, Bilbao

Den andra sidan av myntet är vad detta kan tänkas innebära för stadens bofasta invånare och då kanske framförallt för de som bor i dess förorter. Säga vad man vill om Svenska mässans behov om att expandera på bekostnad av Gårdas gamla stympade landshövdingekvarter men på kort sikt gynnar de affärsresenärer på bekostnad av bostadslösa med låga inkomster. Barcelona framhävs som sagt som det lysande exemplet på så kallad City branding, men en lokal professor i antropologi är inte fullt lika glad:

"För Manuel Delgado är Barcelona en stad som glatt säljer ut sin mark till internationella så kallade stjärnarkitekter. En stad som ständigt sätter besöksnäringens intressen framför de boendes –exemplifierat bland annat i striden kring en plats i Gamla stan, där barcelonaborna önskade sig en park med lekplats, medan de styrande beslutade att anlägga en parkeringsplats för Picassomuseets besökare. Enligt Manuel Delgado är just kulturen och kulturturismen ett viktigt och försåtligt inslag i Barcelonamodellen. Kultursatsningar ger glans och prestige åt en stad, samtidigt som de får legitimera rivningar och upprensningar i folkliga kvarter. Manuel Delgados eget hatobjekt är Macba, det stora vita museet för samtidskonst som byggdes i Gamla stan på 1990-talet –ett av många exempel på hur kulturen utnyttjas för brutala stadsomvandlingar när en stad ska hamna på kartan, menar han. För Manuel Delgado är synen på städer som säljande produkter avskyvärd. För kulturgeografen Anders Lund Hansen, verksam i Lund, väcker utvecklingen en rad frågor om vad det är för sorts städer vi egentligen vill ha. –Problemet är att många av de traditioner vi haft kring stadsplanering och demokrati hamnar i bakgrunden, säger Anders Lund Hansen som i sin avhandling studerat hur Köpenhamns urbana strategier blivit allt mer businessorienterade. Lite tillspetsat kan man säga att om kapitalet tidigare fick anpassa sig efter staden, så får staden nu anpassa sig efter kapitalet. I sin forskning använder Anders Lund Hansen begreppet ”space wars”, ursprungligen myntat av sociologen Zygmunt Bauman. Begreppet syftar dels på kriget mellan städer, dels på den kamp som uppstår inom städer mellan invånarnas och investerarnas önskemål."

Stockholm Waterfront

Det är givetvis inte så att det tvunget måste finnas ett motsatsförhållande mellan intressena. Vad som uppskattas av den välbärgade affärsresenären på tillfälligt besök kan givetvis också komma den lokala infödingen till godo, på ett eller annat sätt:

"Det är klart att de gör, på något sätt, säger Anders Lund Hansen och konstaterar att strategin motiveras med argumentet att pengar ska strömma in till kommunkassan, för att sedan sippra ner till alla och envar. Många satsningar som syftar till att städer ska bli mer attraktiva i omvärldens ögon kan ju dessutom leda till bättre livsmiljöer för de egna invånarna. Trevliga offentliga platser, mindre biltrafik och välfungerande kollektivtrafik är ofta viktiga komponenter när städer slipar på sin image. När Stockholm har som ambition att bli ”en evenemangs- och upplevelsestad i världsklass” så kan man ju också se det som att invånarna får ett rikare utbud att välja mellan. Men Anders Lund Hansen menar att städers satsningar på så kallade megaprojekt –som kan vara allt från kulturfestivaler till stora sportevenemang –till stor del handlar om varumärkesbyggande. Han ser hur städer, genom byggen av arenor och hotell- och kongressfaciliteter, högprioriterar kampen om olika evenemang som kan ge intäkter och en stund i strålkastarljuset. Samtidigt tycker han att satsningarna väcker frågor om vem staden är till för. Han tar bygget av Stockholm waterfront som exempel – redan namnet antyder att denna anläggning, i ett av stadens absolut bästa lägen, inte i första hand vänder sig till stadens invånare. –Det är ju inte något som den vanlige stockholmaren kommer att använda dagligdags, säger han och tillägger att anläggningen i första hand är tänkt för penningstarka besökare."

Världskulturmuséet, Göteborg

Hur vi bygger ut och omformar framtidens Göteborg berörs av samma frågor som Stockholm. Exempel: I januari 2008 gick den alltid lika stridsvilliga Mark Isitt ut i Gepes kulturdel och beklagade sig över att arkitektur har så låg status i Göteborg, just Guggenheim i Bilbao framhävs som ett exempel på hur viktigt och bra det kan vara med ikonbyggnader. Kritiken lät dock inte vänta på sig Gepes Malin Lernfält anklagade Isitt för att förakta göteborgarna medan Chatarina Thörn menar att ikonbyggnader (landmark på stockholmska) är passé.

Jag kan se saker som talar för såväl som emot betydelsen och värdet av ikonbyggnader. I värsta fall kan vi dock få byggnader för turister som samtidigt är fullständigt ointressanta från ett arkitektoniskt perspektiv.

Några tidigare utlägg i ämnet: I och II.

Auto über alles!

Efter att ha kommit ur från D.C:s tunnelbanor för att hämta luft har jag till slut haft lite tid över för att gå igenom mediaflödet* och ramlade via Yimby STHLM på en intressant artikel om bilberoende i SvD:s kulturdel från mitten av veckan.

Artikeln ger en intressant sammanfattning av hur bilen kom att stå för moderniteten och blev en vital del av att det goda samhällsbyggandet under efterkrigstiden. Det viktigaste är dock inte den historiska tillbakablicken, utan att väldigt lite faktiskt händer för att ändra på den riktning som samhällets fysiska planering tagit (kanske skulle skriva något om spårbundenhet, men då det handlar om bilar, ej tåg och spårvagn eller tunnelbana...) - notera till exempel Vägverkets planer på att bredda söder- och västerleden, delvis på grund av ökad trafik till externa köpcentrum.

"Det är ett område som är politiskt korrekt att prata om. Jag har läst ganska många utredningar och ganska många propositioner och ganska många policytexter om detta. Men jag kan bara konstatera att biltrafiken har inte minskat. Tvärtom ökar ju biltrafiken i stort sett i takt med BNP, säger Anders Hagson och konstaterar att det finns mycket i samhällsutvecklingen, med bland annat regionförstoring, växande externhandel och omvandling av fritidshus till permanentboende som bidrar till ett ökat bilberoende."

Detta är något som jag kommenterade för bara en tid sedan. En planering som i praktiken fortsätter att bygga enligt efterkrigstidens planeringsprinciper fortsätter oförhindrat. Husen står lite högare, lite tätare men i det stora hela är omgivningen den samma när kommunen och byggherrarna sanerar staden. Det tycks finnas en kraftigt dissonans mellan städernas övergripande policy för stadsbyggande och den produkt som kommer ut från den svarta lådan i form av detaljplaner och infrastruktur.

Olskroksmotet

"Att på allvar ifrågasätta människors bilvanor är dessutom minerad mark. Många hoppas att ny teknik, med exempelvis vätgasbilar, ska göra det möjligt för oss att obekymrat köra vidare.

[...]Det är en viss skillnad mellan retorik och praktik. Kommunerna pratar om att bygga tätare, men i realiteten beviljar de externa köpcentrum som bidrar till att sprida ut staden ännu mer. Och i Stockholm planerar man in en p-plats per ny lägenhet, vilket skapar incitament för fortsatt bilinnehav och fortsatt ökat bilberoende."

Att bilismen fortsätter att ha vara av avgörande betydelse har bland annat uppmärksammats med innerstadens parkeringspolicy som anses förhindra för de bilberoende att leva sitt glada 1950-talsliv. Frågan hamnade någon dag senare på ledarsidan där Maria Haldesten beklagade sig över hur svårt det är att hitta en parkeringsplats i stan för den där bilen hon bara måste ha (notera även Johannes indignerade motinlägg).

Menlösa gräsmattor lånade av Yimby STHLM

Bilisternas frihet i all ära, men det påverkar faktiskt livet för oss som inte ser skönheten och funktionen i bilder som den ovan. Externaliteterna av bilisternas frihet är ett fängelse för många, även för den ofrivillige bilisten som åker bil mellan livets noder för att det andra alternativen inte är möjligt i beaktande av den begränsade tillgången på tid.

Detta skall inte tolkas som om jag vill bannlysa bilen i staden. Det är med rådande struktur helt orealistiskt och måhända inte heller önskvärt. Jag förespråkar att bilens behov nerprioriteras för andra alternativ och värden i den urbana miljön. Mer konkret innebär det lägre fart samt fler övergångsställen och mindre trafikseparerade leder för bilen. Det är den kostnad som bilismen måste betala för att på ett mer tillfredsställande binda samman öar av bebyggelse som i nuläget isoleras av asfaltsspagetti.

* Utöver Graafs hälsotillstånd då, Peter...

Radhusdöden i P1

Måndagen innehöll - förutom en tacksamt kort arbetsvecka innan nästa helg, om än en kort sådan - ett intressant reportage i Vetandets värld om det minskande bygget av radhus i Sverige. Ja, i alla fall tyckte jag det var intressant; notera kommentaren nedan.

"Ett ovanligt dåligt vetandets värld-program. Okunnigt och dumt pladder hit och dit som inte gav någon behållning alls. Jag lyssnade enbart för att jag själv bor i ett radhusområde på Lidingö, mycket trevligt sådant byggt på 60-talet på Bo gärde. Här på Lidingö finns ju också Sveriges äldsta radhusområde, Canada. Det hade varit mer motiverat att besöka Lidingö-husen än de välkända på Ålstensgatan."

Än så länge enda kommentaren till programmet på dess hemsida - alltid spännande när Lindingöbor får en chans att komma till tals!

Tjugo minuter är ju inte så långt tid men det hans med en exposé över radhusets uppgång och fall under 1900-talet och fram till nutid. Från de tidiga derivaten från det engelska stadsradhuset till radhusbubblorna som symbol för det svenska i teve-produktioner som "Svenska hjärtan" och "Svensson, Svensson" och fram till dess död med med kataloghusens eklektiska villaområden. En utveckling som i mångt och mycket präglas av andra trender som har att göra med synen på samhället kontra individen; från folkhemsmedborgaren i identiska radhus till robinsonardens unika hus som hon hittat i en katalog.

Den intervjuade samtalspartnern frilansjournalisten Dan Hallermar (har en egen blogg med det avskräckande namnet punkhusblogg) kunde givetvis inte heller låta bli att poängtera kännaren- och då kanske inte nödvändigtvis endast arkitekters - aversion mot plottriga och ofokuserade villaområden (han jämför dem med startfältet i schlagerfestivalen*) och för radhusens mer genomtänkta enlighet. Måhända kan uppfattas som snobbism men Hallermar har - enligt mig i alla fall - en viktig poäng att så länge vi inte bor ute i skogen så bor vi aldrig ensamma, något som radhuset förstår men näppeligen den unika kataloghuset.

---

Radhus mitt i betongen

Hallmar nämnde också lite i förbifarten ett vad han tyckte intressant radhusprojekt i Tensta**. Efter lite letande hittade jag området (tror att det är samma område som på bilden ovan) med det lite obehagliga namnet Familjeband (Norénpjäs?). vet la inte riktigt vad jag tycker om det - försöken att bygga stadsradhus i Sverige verkar i allmänhet trevande och fegt. I beaktande av dess läge så är det per defintion trafikseparerat. Det verkar dock intressant att de faktiskt på riktigt spränger in ett radhusområde mitt i ett område av flerfamiljshus i betong, inte bara lite så där på sidan av i en skog och sedan dillar något om att det är bra för integrationen och mångfalden.


* Jag kan säga att för varje år som går har jag allt mindre uppfattning om vad för människor som är med i Schlager-SM. Ett allt mer fragmentariskt mediautbud innebär att inte har en susning om vad som pågår i alla dessa märkliga program om stjärnor som dansar eller åker skridskor eller människor som försöker bli stjärnor elller gifta sig. Framsidorna på kvällstidningarna och skvallertidningarna (som om det är någon skillnad, annat än presstödet) kunde lika väl handla om utomjordingar.
** Tensta i Stockholm; det senare sas nog aldrig i programmet - vi mediakonsumenter örväntas veta allt om Stockholms avarter och miljonprogram. Som Lidingö till exempel, socioekonomiskt identiskt med Hising Island som dock oftast får tillägget i/utanför Göteborg.

Satsning på ytterområden, bara det inte blir bra

Har vid tidigare tillfälle nämnt att kommunala bostadsbolag i alla fall delvis har tagit krisen på rätt sätt. Till exempel att de skyndar på bygget av ett hyreskvarter på Platån i Eriksberg. I dagens SvD skrivs det om Stockholms satsning på att rusta upp ytterområdena.

Det är förstås smart av flera skäl. För ett kommunalt bolag, som kan tänka långsiktigt på ett sätt som privata bolag sällan kan göra finns det förstås många vinster att rusta upp när branschen inte längre är överhettad samtidigt som det är bra för kommunen att hålla arbetare sysselsatta. Samtidigt är det verkligen på tiden, underhållet i många av miljonprogrammen är skrämmande eftersatt.

För att få brukarens perspektiv har Svenska Dagbladet åkt ut till Bredängen och pratat med ett par tjejer i lokalbefolkningen som bland annat säger följande:

–Det är bara parkeringsplatser här. Man skulle kunna bygga dem någon annanstans så det blev lite trevligare för barn här utanför, säger Rozerin Okumus.

och, i bildtexten som inte finns publicerad på internet:

Jessica Werner och Rozerin Okumus är övverens om att husen på Ålgrytevägen i Bredäng borde målas röda och bruna när upprustningsprojektet skyndas på. Men det sätter K-märkningen stopp för.

Gissa färgen på åttavåningshuset bakom tjejerna. Ja, just det - grå.

De har alltså två direkta kommentarer som berör deras yttre boendemiljö. För det första upplever det sitt område som en parkeringsplats och för det andra så tycker de inte om färgen på sina hus.

Bredäng - saknar grönytor...

Lustigt nog har området Bredäng varit uppe till debatt på yimby just angående sina grönområden. Förortbor upplever nämligen ofta att de har ont om grönområden fast de i absoluta tal har tillgång till stora grönytor. Inte allt för sällan för att dessa antingen ligger runt omkring i områdenas ytterkanter eller i realiteten inte är annat än risiga buskage. Istället för de innergårdar som anses så skadliga för barn har platsen mellan husen inte sällan fyllts av parkeringsplatser. Med den rådande parkeringsnormen kräver höghus i förorterna ofta gigantiska parkeringsytor i närheten. Att bygga parkeringshus var och är sällan ett alternativ. I ett samhälle präglad av modernism och bilism finns det inga bra skäl att spara på ytan då avstånden ändå övervinns med nya och bredare trafikleder som slingar runt bostadsförorterna som ormar.

Att de två unga tjejerna spontant upplever sin närmiljö som en parkeringsplats är ett utslag om det men också ett misslyckande för förorten som projekt.

Spannlandsgatan i Högsbo som det såg ut i förmiddags med stora parkeringsytor som gård. Gräsmattan till höger är hundra procent menlös.

Så var det det här med färgen. Det är inte första gången en trist, grå fasad K-märkts till dess invånares förvåning. Se till exempel Nybohovsbacken i Stockholm och Sandspåret i Hjällbo.

Sandspåret i Hjällbo - betong är den nya svarta

Jag kan se poängen med att skydda hus som vi idag upplever som fula från allt för nyckfulla och kortsiktiga ingrepp. Samtidigt är det märkligt att de boendes uppfattning anses som så pass irrelevant - att måla om ett betonghus är näppeligen en oåterkallelig förändring av byggnaden. Att tänka på hur eftersatt underhållet varit på till exempel Sandspåret ovan så är det fullt möjligt att husen inte står kvar i så många år till. Kulturminnesvärdet på något som snart ändå kommer att försvinna torde inte vara så högt.

Det grå betonghusen som byggdes på 1950- och 1960-talet var präglade av en föreställning om en ljusare och friskare framtid. På rationell grund skulle nedgångna och förfallna arbetarkvarter i städerna ersättas av ljusa och rymliga lägenheter med god tillgång till grönska och rekreation. Den framtiden försvann någon gång på 1970-talet, men drömmen skall hållas vid liv till varje pris. Även om de inneboende på grund av det måste återuppleva de gamla kvarterens förfall - byggnader är ju viktigare än människor!

Turligt nog kommer inget att göras åt den ideala yttre miljön. I år går alla pengar åt till att renovera våtutrymmena, som i princip är de samma som när husen byggdes på 1960-talet.

Den röda staden med vita knutar

Att binda samman flera olika, osammanhängande, intryck och bilda en syntes, det är något som jag är bra på. Måhända är det ett uttryck intelligens, måhända för livlig fantasi och lättja. Ett inlägg på YimbySTHLM kring stadsradhus, där Magnus Orest först bli glad bara för att sedan bli besviken (känns det igen?), växte en livlig debatt bland inläggen och fick mig att tänka på två andra intryck.

Magnus Orest är inte road, någonstans i ett framtida Stockholm

Stadsradhus, eller townhouses med ett mer internationellt (läs engelskt) språkbruk, är en källa för tvister för många urbaniser. Delvis för att begreppet är minst sagt spretigt - från aristokratiska engelska hem till 1970-talet svenska radhus, se även beteckningen terraced house- men också för att det av vissa anses som en form som har låg exploateringsgrad och enbart består av bostäder. Förvirringen blir inte bättre när någon eller några på SBK i Göteborg genom en form av nyspråk börjat kalla nyplanerade svenska radhusområden av förortsmodell för stadsradhus (se yttrande till Marconigatan).

Kungladugårdsgatan, Göteborg

Ett av få riktiga sådana områden som finns i Göteborg är stadsradhusen vid Kungsladugårdsgatan. Själva gatan är väldigt bred - med två filer, spårväg, trottoarer och cykelbana - och kanske inte direkt inbjudande, men husen är rätt trevliga att cykla förbi. Så hur kan det se ut annorstädes? Låt oss gå till mitt andra intryck som jag kom att tänka på; Barrow Street.

Barrow Street, West Village, NY

Bilden ovan är tagen av undertecknad, jag kan ju inte sno alla rakt från internet med gott samvete. Notera att detta är en tämligen smal, enkelriktad gata. Den är dessutom inte vidare trafikerad, trots sitt läge, och jag har utan problem kunnat ta steget mitt ut i gatan (det är ofta man skulle vilja göra det på Manhattan, men det är sällan möjligt). Trots detta är det bara tjugo meter från 7th Avenue med mänger av restauranger, affärer, caféer och människor och bilar så att det räcker och blir över. Exploateringstalen är onekligen bättre än på Kungladugårdsgatan, men andra invädningar finns säkert kvar hos många. Det är till exempel bara bostäder (utom någon liten dansskola för barn längre fram till höger som inte syns på bilden) och det är enskilda hushåll. Villa är populärt och är det måhända bäst att låta villorna ligga utanför staden för att inte förstöra det urbana?

Låt oss gå vidare till mitt tredje intryck och se vad enfamiljshusen i Sverige idag består av. I dagarna skrev gepe om årets pristagare i arkitektpriset Rödfärgspriset (skapat av en tillverkare av röd färg).

Någonstans i Mölnlycke

Området som belönas heter Nysäter och är ett bostadsområde som byggts upp i en skog utanför pendlingsmetropolen Mölnlycke. Låt oss citera friskt från juryns motivering:

"Trots att bostadsområdet Nysäter bara består av tre hustyper blir helhetsintrycket rikt och varierat."

Ett varierat yttre skall alltså försöka dölja ett likriktat inre.

"Bostadsrätter, hyresrätter och villor formar tydliga delar - åtskiljda men i livligt samspråk[.]"

För det blir inte tillräckligt segregerat annars, trots att skogen skyddar från obehöriga i ett de facto gated community.

"Alla med generösa terrasser och uteplatser i en nästan bilfri miljö."

Måste ändå gratulera Mölnlycke till att dess invånare nu börjat använda sig av flygande mattor. Hur skall annars barnen kunna skjutsas till skola, shoppinggalleria och hem igen i vad jag trodde var en boendeform beroende av bilism.

"Ett stycke vardagslyx mitt i folkhemmet[...]. Nästan alla i området har sjöutsikt[.]"

Ja, för det är ändå utsikten som är viktigast i människornas bubbla, tänk om någon granne - en levande människa - skulle störa utsikten? i folkhemmet låter vi inte människor vara ivägen! Undrar vad Ernst Wigforss och Per Albin Hansson tyckt om den definitionen?

Äldre egnahemområden i Göteborg är måhända tråkiga, funktionsseparerade, har låg exploateringsgrad och lockar inte till besök. Samtidigt har dessa områden ofta något som kan liknas vid en kvartersstruktur, en viss variation i uppföranden och ligger bra till. Numera ägnar sig företag som Engahembolaget åt att strö ut än fler monotona sockerbitar i vårt landskap. Separerade från sin omgivning, oftast med en skyddande vall av skogspartier och med minimal blanding av människor, funktioner och uttryck; de är en antites till blandstaden - trots det tror vissa att detta skall lösa segregationen.

Förvisso kan många exklusiva bostadsrättsbyggen i centralare delar av staden, som kvarteret Koster vid Långgatorna eller Porslinsfabriken vid Hjalmar Brantingsplatsen måhända beskrivas som parasitär arkitektur som inte ger något till gatuplanet. Det är förvisso sant och planeringen för i första hand Kostern och i kanske lite mindre mån Porslinsfabriken (som inte lyckas sälja sina dyra bostadsrätter längre, 90 oköpta) är olycklig. Samtidigt har dessa människor en chans att bidra något till staden genom sina närvaro. De deklarerar i alla fall att de vill vara en del av staden. Genom villamattor i skogarna så binder sig människor till bilpendling, gallerior och sin klasstillhörighet, där stadens står för det skrämmande och exotiska (negrer, fotbollshuliganer, Faktumförsäljare...) uranför bubblan. På samma sätt föraktar många (jag menar måhända även mig själv) dessa människor som vill ha lite mer plats än oss andra.

Vilken väg skall man gå? Skall enfamiljshushållen släppas in i staden - på stadens villkor - eller skall dessa människor isoleras från staden? Vad som skulle behövas torde vara en bro mellan villaområdet och staden. Jag såg en möjliget på Örebrogatan, på sikt hade en mer stadslik bebyggelse där kunnat sprida sig. Fast då hade det krävts en annan syn på områden i staden. Nu är ett villaområde för all tid ett villaområde. Det går inte att gå in och förtäta och förändra. Istället kompletterades området med tre punkthus och bostadsrätter. bra för integrationen? Genom att bygga enfamiljshus i staden - där ytterväggar åt sidorna samtidigt är dina grannars ytterväggar - öppnas en möjlighet för en långsiktig förändring och mer dynamik. Ja, om det funnits en marknad för mindre husbyggare i Sverige.

Lämnar det hela med några enga bilder från Brooklyn Heights (framförallt enkelriktade Grace Court, men även en del annat), där stadsradhus ligger vägg i vägg med en del större och högre flerfamiljshus. Staden är aldrig långt borta, du behöver inte ens ta bil!

Lungt och skönt, men även en butik till högerColombia Pl. ser rätt fashionabelt ut, men hyfsad täthet

Byggs om, lite skräpigt på gårdenÅtervändsgrändFlerbostadshus

Notera koppararbetet runt fönstret

I väntan på torsdagen: Derby på baksidan

Om ni inte vet vad som händer på torsdag så kan jag upplysa er om att det är derby i fotbollens före detta huvudstad. Idag måndag är det derby i fotbollens nuvarande huvudstad. Staden heter Stockholm och ligger en bit utanför Enköping.

I samband med detta har en lokaltidning som heter Dagens Nyheter ett antal intressanta artiklar som kan vara värt att titta på även för oss som bor på landsbygden och inte lever i villfarelsen att det är publiken kring landslaget som är drivande inom läktarkulturen (ja, en sportjournalist har på allvar hävdat detta). Det är nämligen, som krönikören Esk påpekar, nu tio år sedan publiken kom tillbaka till den allsvenska fotbollen i Stockholm och med medias hjälp lyckades dra med sig övriga Sverige.

Nu är denna publikfest något som nästan tas för givet, i alla fall för de som inte behöver genomlida ännu en säsong på den betongklump från atomåldern som officiellt kallas Nya Ullevi. Det är i alla fall inget som vårdas och uppmuntras av klubbar, sponsorer eller berörda myndigheter. För att påpeka detta har de två berörda klubbarnas supportar bestämt sig för att genom en protestaktion markera mot hur de motarbetas.

Som ett kuriosainslag har DN två stycken Birminghambor på framsidan av tidningen sportdel. Dessa två medelålders män från den svenska läktarkulturens främsta föregångsland har rest till Stockholm för att uppleva svensk fotboll, eller snarare den stockholmska publikfesten. På Villa Park i Birmingham blir man avhyst om man står upp trots tillsägelse och åskådarna är tyst i motgång. De båda herrarna tror inte att det är någon risk att ståplatsläktarna försvinner i Sverige, för de krävs de att flera klubbar lyckas etablera sig i Europa och bli ett offer för uefa:s regler och förordningar. De tycks omedvetna om att många utan något yttre tvång försöker arbeta i denna riktning.

Publiken tas som sagt för givet, trots att det bara är lite mer än tio år sedan som Stockholmslagen kunde dra några fjuttiga tusen på sina hemmamatcher. Om den vanliga ståplatspubliken skuffas undan från svenska arenor med höga priser, förbud och påträngande regler lär de inte finnas så värst många asiatiska turister som står i kö för att se på allsvensk fotboll och köpa löjliga hattar i souvenirbutikerna.

Nybygge på bakgården - ett länktips

I min fokus på stadsbyggnad har jag varit tämligen fokuserad på just Götelaborg. Tämligen nyligen upptäckte jag dock en snygg och aktiv blogg som handlar om staden på månens baksida som jag varmt rekommenderar för alla som är intresserade av bygg- och stadsplaneringsfrågor i Stockholm (och annorstädes också för den delen).

Bloggen heter Yimby - Yes in my backyard, vilket anspeglar på det inom stadsplanering kända uttrycket nimby - not in my backyard; folk ovilja till att placera något som rubbar deras cirklar ens i närheten av deras hem, fast de kanske kan erkänna att dessa saker behövs, bara någon annan stans. Som till exempel vägar, järnvägar, sjukhus, dagis, moskéer, invandraförläggningar etc.

Idag har bloggen ett genomgång av några sedvanligt tråkiga nybyggen av bostadshus som planeras i Stockholmsområdet, men de hade la kunnat byggas var som helst i Sverige och jag håller helt med analysen till bilderna - framförallt den tredje bilden är ett exempel på en vedervärdig byggnad som jag inte skulle vilja hittas död i.

*****

I övrigt upphör jag aldrig att förvånas att ordet blogg inte känns igen av blogspots rättstavningsprogram. Men sedan kommer programmet i och för sig med mängder av förslag som är uppenbara felstavningar. Så går det om man tror att det inte behövs någon språkvetare till ett seriöst rättstavningprogram och lämnar över ansvaret till programmerare och annat it-folk.