Hisingen oväntad segrare

För en tid sedan tog min bättre hälft saken i egna händer och bytte ut rubrikbilden på denna blogg. Detta för att markera en rumslig förflyttning från Hisingen till Uppsala.

För att bemöta detta startade jag en läsaromröstning för att utröna vilken bild de föredrar. Till en början såg Uppsala ut att ligga väldigt bra till och jag glömde faktiskt bort det hela. Nu märkte jag dock att omröstningen är avslutad. Lite oväntat hämtade Hisingen in försprånget och vann med minsta möjliga marginal - 18 mot 17.

Vid tillfälle skall jag byta tillbaka rubrikbilden. Varnar dock läsarna för att min bättre hälft inte har någon vidare respekt för de demokratiska reglerna. När hon såg att jag hade en omröstning så valde hon att inte rösta. "Äh, jag kan ju ändra den när jag vill i vilket fall", sa hon. Så länge jag inte ids byta lösenord och inte spara det på vår hemdator så ligger rubrikbilden således risigt till.

SoB utsatt för nätattack!

Som den observante läsaren måhända har noterat har bilden längst upp på sidan ändrats. Tidigare låg där en bild tagen från utsiktsplatsen på Ramberget bort mot Eriksbergskranen och Älvsborgsbron.

De fyra översta nivåerna i det kapitalistiska systemets pyramid kan relateras till den nya vyns byggnader.

Nu har min bättre hälft (ni vet, hon som tröttnad på mina ändlösa tirader) utan att fråga mig gått in och ändrat vyn till ett foto tagit från vårt vardagsrumsfönster. Trots att jag numera bor i ett område som heter Eriksberg finns det inte mycket industri- och varvsbyggnader att tala om. Istället ser man något mörkt torn för primitiva riter till vänster och en numera oanvändbar försvarsanläggning som agerar symbol för statsmakten till höger. Vyn från vardagsrumsfönstret är måhända ett försäljningsargument men ett klent substitut för områdets magra serviceutbud.

För första och troligen sista gången skall jag därför ha en läsarundersökning på SoB (självgod och bittet). Vilket föredrar ni? En vacker vy över Sveriges Manhattan, den gröna ön - kärt barn har så många namn - Hisingen eller ett anskrämligt portätt över kyrkan och kronans makt i en landsortshåla?

Rösta genom att välja alternativ uppe till höger!
Uppdatering:För att i desperation försöka styra runt skutan, då omröstningen går fel måste jag ju uppenbarligen lägga in bilden för att visa hur mycket vackrare Hisingen är!

(om Uppsala vinner så får min bättre hälft som straff se till att bilden passar ihop med sidan)

Evigt 1950-tal i Kyrkbyn

Läser i morgonblaskan om hur byggnadsnämnden stoppar renoveringar i Kyrkbyn på Hisingen. Försöken att komma åt fuktskador i husen har inneburit att Bostadsbolaget använt sig av material som inte fanns på 1950-talet när husen byggdes.

– Ibland händer det att kulturvårdens intressen krockar med miljöhänsyn, energisparande och buller. Här är det riksintresset som väger tungt. Vi kan gå med på nya putsade fasader, eftersom det fanns på 50-talet och passar bättre i Kyrkbyn, tillägger Sören Holmström.

Historien förtäljer inte om bilarna som ägs av boende och besökande i området i största möjliga mån är tidstypiska Volvo PV 444 eller om de boende verkligen ser till att gå runt i 1950-talskläder när de rör sig ute i området.

Vi kan dock konstatera att myndigheter återigen sätter sig till doms över fastighetsägare på estetiska grunder och en föreställning om att status quo har företräde i vår livsmiljö; det var bättre förr!

– Det blev bakläxa, men något måste göras för att få det tätt i Kyrkbyn. Vi förvaltar ju inte museer, utan hus där folk ska bo utan risk för fukt genom väggar och fönstersmygar, säger Leif Andersson, teknisk chef på Bostadsbolaget.

Vem får bära kostnaden? Ja, inte är det byggnadsnämnden eller byggnadsantikvarien.

Expedition Stålhandskegatan

Publicerades på gbg.yimby.se i onsdags.

Rivningar, ombyggnader och nybyggen i de centrala delarna av Göteborg leder allt som oftast till en hel del uppmärksamhet och debatt. Centrum är något som de flesta av oss kan relatera till; som göteborgare (och besökare) har vi erfarenheter av och relationer till dessa platser. De flesta göteborgare bor dock inte på platser som någon utomstående egentligen har någon djupare relation till. Inom denna kategorin faller många av stadens förorter. Även om en del får sin beskärda del av uppmärksamhet i media är det sällan av det positiva slaget. Turligt nog (får man nog säga) finns det även flera förorter som nära nog aldrig uppmärksammas eller besöks av någon utomstående.


Kyrkbyn med två detaljplaner

Ett sådant område är Kyrkbyn i Lundby (Johannes Åsberg har ingen aning om vad det ligger). Det är en grannskapsenhet från 1950-talet med vinkelformade trevåningshus och punkthus i park. I den södra delen av detta område, i angränsning till början och slutet av Stålhandskegatan - en rak gata som går från Lundbytunnelns östra öppning rakt västerut i ungefär 700 meter innan den svänger av och byter namn till Östra Bräckegatan - finns det två planerade byggprojekt.


Det första av dessa är ett planerat område med fem hus i park på Trekantsgatan. Det andra projektet ligger 400 meter väster därom och består av två punkthus. Jag kommer nedan resonera kring de tankar och den motivation som nyttjas för dessa planer, i första hand i relation till den andra planen närmare Kyrkbytorget (det finns mer att säga än vad som får plats i detta inlägg - se planhandlingar för att få veta mer!). Jag har nämligen inte kunnat hitta några detaljplaner och samrådshandingar kring Trekantsgatan och min rädsla för minotaurer medför att jag inte vågar leta mig längre in på kommunens hemsida.


Här skall "staden" ligga!


Mitt emot kan vi skönja den inbjudande gångvägen till Erikbergs köpcentrum


Blandstad och stadskvarter på södra sidan om Stålhandskegatan


Notera den närmast sjukligt utstuderade separering av hus, gc-väg och bilväg vid en måttligt trafikerad gata


I mötet mellan Stålhandskegatan och Åbogårdsgatan som bilister (och cyklister som mig) tar för att komma runt grannskapsenheten Kyrkbyn i väst-östlig respektive nord-sydlig riktning borde kanske kunna vara en lämplig plats för någon form av blandat inslag med andra funktioner än bara bostäder. Det kommer mig osökt att tänka på tre punkthus en kilometer nordnordväst vid Örebrogatan, där jag hade snarlika invändningar. Och råkar det inte vara samma bolag, Botrygg, som är inblandad i även detta fall! Om det är något att gå på vet jag inte om jag är vidare optimistisk.


Botryggs idéskiss för område 1

(skall påpekas att jag för en tid sedan såg att projektet överklagats och ännu har inget hänt vid Trekantsgatan)


Vy över område 2

Det andra projektet med två punkthus i sju våningar är närmare Kyrkbytorget och grannskapsenhetens park. Här angränsar dessutom den planerade bebyggelsen till Östra Bräcks småhusområde på andra sidan vägen. Den planerade bebyggelsen skils visuellt från delar av Kyrkbyn av en höjd kallad Byabacken med lämningar av en bronsåldersgrav. Jag kunde med min otränade blick inte se något som liknande en gravplats men som tur är så avser i alla fall gestaltningen garantera att siktlinjen till andra fornlämningar i området som jag antagligen inte heller kan se är fri: "De arkeologiskt viktiga siktlinjerna mellan begravningsplatsen och andra strategiska höjder i omgivningen fungerar som fysiska begränsningar för de nya byggnaderna och dess arkitektur".


Gammal värmecentral

Bygget kommer att ske på bekostnad av en gammal värmecentral med tillhörande garage. Värmecentralen är i ett rätt slitet tillstånd och man kanske skulle förvänta sig att boende i område skulle bli glada över att bli av med den och få nya grannar... Men så verkar inte vara fallet. Givetvis oroar sig flera av de boende för att fler grannar (och endast 0,8 parkeringar per lägenhet) kan förstärka det "parkeringskaos" som påstås föreligga i den slumrande grannskapsenheten. Dessutom anses byggnaderna vara alltför höga (skulle vara nio våningar från början).


Blickfång från byabacken

Grannarna i småhus är oroliga över insyn och skuggor. SBK ser det som att de nya husen kan ge "ögon på gatan" och därmed öka tryggheten. De menar att två punkthus en bit upp på en grässlänt skall ge Stålhandskegatan mer prägel av stadsgata och agera som en grön port in i Kyrkbyn från söder. Egnahemsägarna verkar dock snarare vara av uppfattningen av att deras nya grannar i alla fall viss utsträckning kan komma att bestå av perversa individer som kommer att sitta och studera dem med hjälp av kikare från sitt punkthus. Vad som kanske är lite mer förvånande är oviljan från boende i Kyrkbyn. Punkthusen kommer att sticka upp lite över Byabacken och några anser tydligen att detta kan skugga parken och dessutom störa parkintrycket.



Med tanke på parkens storlek vet jag inte vilken byggnad som skulle krävas för att lägga den i skugga och är det inte redan något som sticker upp och stör parkintrycket? Låt oss zooma in med kameran lite...



... jo där är den! Masthuggskyrkan som förstört Göteborgares naturliga siktlinjer sedan 1914 (invigande biskop Edvard Rodhes väg ligger i Västra Bräcke)!


Infart i Kyrkbyn från söder

Kyrkbyn, vars plan signerades av Tage William-Olsson 1950, har i sitt upplägg många likheter med Norra Guldheden. Bebyggelsen består av en blandning av lamellhus och punkthus. Det anses vara vikigt att de nya husen relateras till detta. Men samtidigt har alltså även närområdet såväl småhusbebyggelse (om man köper resonemanget så ger detta faktiskt kritiska småhusägare rätt) och mer traditionella stadskvarter. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att de två planerade områdena i realiteten i mycket högre utsträckning geografiskt angränsar till dessa två typologier än nuvarande Kyrkbyn. Ändå är det alltså just typologin punkthus i park som får ses som modellen för båda dessa områden.


Punkthus i park

Det tycks vara är helt oproblematiskt för SBK att förslå dessa typologier. Det är nämligen bestämt och klarlagt i den officiella beskrivningen av Lundby att det redan är blandstad. Grönt ljus att fortsätta precis som vanligt med bostadsenklaver i halvcentrala lägen alltså, målet är ju redan uppnått!


Kyrkbytorget

Kyrbytorget är planerat så att de skall påminna om torget i en svensk småstad - samfällighetens mitt för en lämplig population av individer. Tyvärr har den också något av den svenska småstadens stagnation över sig. Även om just detta torg måhända inte är något skräckexempel så är det inte precis placerat så att det skall vara lätt att hitta; resenärer leds runt om på sidorna av grannskapsenhetens mitt. Kanske kan fler invånare en bit bort bidra till stävja stagnationen - längre än så verkar inte SBK:s ambitioner sträcka sig. I grannskapsenheten andra funktioner än bostäder endast till för att tillgodose lokala behov. Att i området inkorporera och tillåta verksamheter med ett annat syfte finns inte på kartan.


Befintligt nybygge nära område 2 - blandstad?

Lundby är att betrakta som mellanstaden i Göteborgs nya översiktsplan. I den kan vi läsa att dessa områden skall kompletteras med bostäder, arbetsplatser, service, rekreation och kultur. Dessa funktioner skall i möjligaste mån blandas. Blandningen här är givetvis lika med noll. Måhända kan man förklara detta med att planerna påbörjades innan den nya översiktsplanen antogs, men nog är det inte så enkelt.

Frågan som skulle behöva ställas är varför en sådan funktionsblandning inte övervägs? På vilka grunder är det i dessa lägen omöjligt att öppna för möjligheten att blanda funktioner och skapa förutsättningar för detta?


Skiss över område 2 från molnen

Det är svårt att sia om vilken faktor som är den mest avgörande för att planeringen till synes oundvikligen hamnar i fritt placerade bostadshus om och om igen. Detaljplanehandlingar är oftast redigerade på ett sådant sätt att andra lösningar inte ges någon närmare genomgång och många beslut i planprocessen blir osynliga för den utomstående.


Dokument som ligger till underlag för beslut innehåller sällan eller aldrig några konkreta alternativa lösningar och därtill hörande analys. Även följder av nollalternativet (blankt nej) saknas i allmänhet. Dessutom saknas det alltid den fjärde dimensionen i detaljplaner - tiden. Hur ändrade behov och förhållanden skall kunna tillgodogöras problematiseras inte. Planer är så kompletta och allomfattande att de implicit antas presentera lösningar som kommer att stå sig i alla tider.


Måhända är det byggherrarnas krav, punkthus verkar vara en standardlösning numera, ger mycket solljus och är tydligen relativt billiga att bygga - dessutom säljs/hyrs alla lägenheter i ett så här centralt läge ändå ut. Kanske är det PBL och andra normer och lagar om solvinklar och bullerstörning som varit ledande. Kanske trafiklösningen har haft ett stort inflytande.


Måhända är det en blandning av alltihop; resultatet av oreflekterade icke-beslut präglade av en blandning av formella och informella institutioner och traditioner kopplade till ett funktionalistiskt paradigm inom stadsplanering som i realiteten gör det omöjligt att ute på Hisingen bygga något annat, trots att det kritiske observatören tycker att det skär sig med de ord och visioner som framhävs i den rådande Översiktsplanen.


Vi skall alla denna vägen vandra - (d?)Ödmansgatan mot Lundby Nya Kyrka. Endast förhållanden i detaljplaner råder för evigt.

I en sådan situation är orwellskt nyspråk den enklaste - kanske den enda - lösningen för SBK.

Handelsplats Sannegården och förhandlingsplanering

För en tid sedan reflekterade jag en del över den planerade centrumbildningen som planeras i Sannegårdshamnens inre del. Dessa tankar ledde snart fram till ett yttrande från YimbyGBG. Då jag bodde närmast av författarna till detta yttrande var det också naturligt att jag stod som kontaktperson. Som en följd av detta damp de så ner ett tungt grått kuvert på min hallmatta denna fredag. Innehållet bestod av antagandehandlingarna till detaljplanen för Sannegården Centrum.

En framtida spökstad eller kanske bara slätstruket

Nu fick jag tid att i lungt och ro läsa igenom alla de yttranden som kommit in under samrådet. Egentligen hade den ansvarige Anders Svensson redan kommenterat vår uppfattning sedan tidigare, så kommentarerna på vårt yttrande var inte direkt någon nyhet. I detta sammanhang tog även Johannes sig tid att bemäta responsen och fortfarande har ingen lyckats förklara för någon av oss varför säkerhetsavståndet på 80 meter från hamnbanan på något magiskt sätt är längre här än på andra platser (någon kvantfysiker som kan hjälpa mig!?).

I många och mycket står vår kritik fast och jag skall därför inte uppehålla mig vid alla detaljer. Den del jag fortsätter att fokusera på är frågan om dagligvaruhandeln som skall inrymmas i planen. Jag var i ett tidigt skede kritisk mot att handeln placerades bakom det förmenta centrumet med sin kollektivtrafiksplats och istället planeras att bli en låda med stora parkeringsytor placerade ut mot Lundbyleden. Anledningen till detta låg inte bara i att jag inte är så vidare förtjust i bilburna köplador utan i att det redan finns ett extern köpcentrum för bilister en allsvensk snedspark från detaljplaneområdet. Vid Eriksbergs köpcentrum ligger nämligen ett Coop Extra.

I de första handlingarna kan man läsa att

"[k]öpkraften i området [inte bedöms] tillräcklig för utbyggnad av dagligvaruhandel både i Eriksbergs köpcentrum (Fogsvansen) och i Sannegården Centrum. Den lösning som tidigare slagits fast i program och översiktsplaner kräver att de båda torgen profilerar sig så att de kan komplettera varandra." och även att "största möjliga rumsliga integration mellan handel och bostäder är [...] eftersträvansvärt."

Detaljhandel tydligt separerat i planens norra del

Så utifrån denna bedömning och denna ambition kanske inte ännu ett köpcentrum riktat ut mot Lundbyleden är vad närområdet behöver - om nu inte SBK själva skall välja de framtida innehavarna av dessa lokaler för att garantera att de verkligen kombinerar varandra och profilerar respektive "torg" (med tanke på hur detaljerade detaljplaner är är detta nästan rimligt!). Misstolka mig inte nu, jag har för egen del ingen ambition att hindra konkurrens mellan näringsutövare bara för att marknaden är för liten för två aktörer att överleva, men då SBK tydligen tar sådant i beaktande så är det inte mer än rimligt att ta med detta i min bedömning av deras handlingar. Några butiker skall integreras ut mot hållplatsen men det är alltså allt, en liten del i jämförelse med storleken på köpladan.

I det yttrande som jag var med och författade påtalade vi detta och menade att det vore mycket bättre att rikta dagligvaruhandeln ut mot parken och hamnbassängen. I deras kommentarer till vårt yttrande säger de nämligen att

"Stadsbyggnadskontoret har bedömt att den bästa placeringen av en sådan butik är utmed leden men samtidigt med nära gångavstånd till kollektivtrafiken".

Jones Lang Lasalle har vissa synpunkter då de menar att det vore bättre att utveckla Eriksbergs köpcentrum till ett stadsdelstorg och istället bara ha en mindre, bostadsnära livsmedelsbutik i Sannegården. Nu skall det verkligen poängteras att JLL inte är någon boende, även om namnet låter som det tillhör någon hitflyttat New Orleans-bo, utan ett stort internationellt företag som håller på med fastigheter och är involverade i - just precis - Eriksbergs köpcentrum. JLL talar alltså i egen sak och vill förstås inte få en likvärdig konkurrent till sina kunder på andra sidan Eriksbergsmotet. Vad som istället är lite mer intressant är SBK:s svar:

"[T]vå likvärdiga livsmedelsbutiker är det bästa alternativet då dessa kan understödja varandra[...]. Många lokala torg lider idag av att befintliga livsmedelsbutiker har för liten yta och därigenom för en tynande tillvaro i bilsamhället."

Låt oss för idag strunta i logiken som ligger bakom uppfattningen om att två likvärdiga livsmedelsbutiker understödjer varandra och hur spontant olämpligt Eriksbergs köpcentrum känns som stadsdelstorg för boende söder om Hamnbanan. Låt oss istället fokusera på det där sista ordet som SBK kände var viktigt att poängtera. Vi lever alltså i ett bilsamhälle alltså. På Älvstranden Utvecklings hemsida står det att "Vi utvecklar det nya Göteborg". Trots en massa surr från kommunens håll om att fler skall åka kollektivt, gå eller cykla och att på Norra Älvstranden så planeras för den Goda staden (jag vill dock se de som säger sig planera den Onda staden) med levande och mänskliga miljöer. Ja, inget är tydligen mer mänskligt och levande än Eriksbergsmotet!

Det hela skär sig en smula med med kommentarerna till Svensk Handel, som, tycker att handeln i Sannegården skall vara unikt och pratar om en attraktiv miljö som är lockande och spännande dygnet runt (det är ju det parkeringsytor framför köplada formligen skriker - eller hur?), där det påekas att...

"Sannegårdens inre del utgör ett område med handel och bostäder som knyter samman östra och västra Sannegården och skapar en helhet. Handeln i området ligger mycket bra till ur kollektivtrafiksynpunkt och för närhandel för de boende i området. Livsmedelshandeln samt annan handel inom området kan därmed förväntas få en annan funktion än Eriksbergs handelsområde, där huvuddelen av besökarna kommer med bil."

Men vänta lite nu, om det nu är detta som är det kompletterande med Sannegårdens livsmedelsaffär, varför ligger den då ut mot leden medan två futtiga butiksytor planeras ut mot det för i området boende mer naturliga och för syftet planerade mötesplatsen och torget/parken som skall ligga precis vid hamnbassängens kant och vid busshållplatsen?

ICA ex machina! Plötsligt så dyker de upp som i dokumentet. Detta företag dyker inte upp någonstans i de handlingar med detaljplanen som jag och Yimby tog ställning till men nu är de här med sina åsikter om olika detaljer för den framtida livsmedelsaffären och passar även på att berätta för oss om den kommande frälsningen:

"ICA vill informera om att ICA Sverige bedriver ett rikstäckande energioptimeringsprojekt där projekt ICA Kvantum Sannegården är valt som ICA's [Sic, apostrof istället för kolonn] pilotprojekt!"

SBK fyller snabbt på svarar:

"[SBK] har reviderat plankartan utifrån ICA's [sic igen!] önskemål. Planbeskrivningen har kompletterats med en beskrivning av ICA's [sic!!!] intentioner om energioptimering."

Så bra att ICA tänker på att energioptimera sin butik i bilsamhället, jag var lite orolig där ett tag. Det är alltså helt klart att ICA skall ha en affär i den nya Sannegårdens centrum. Man undrar ju lite i vilket skede det blev klart och vilket inflytande de kan ha haft på planeringsprocessen trots att de aldrig omnämnts tidigare i offentliga handlingar för denna detaljplan.

"I planbeskrivningen skall redovisas planeringsförutsättningarna, planens syfte och skälen till planens utformning samt de överväganden som legat till grund för omfattningen av kravet på bygglov inom planområdet."

Plan- och bygglagen (1987:10) § 26

En noggrannare läsning av handlingarna visar således på det som man misstänkt länge - detaljplanen är en produkt av förhandlingsplanering. Med förhandlingsplanering avses att ett fåtal politiker eller tjänstemän med oklara mandat kommer överens med privata intressen utan att detta klargörs tydligt och formellt. Sedan klubbas förslaget igenom enligt PBL utan att det allmänna och andra enskilda intressen har någon riktig möjlighet att påverka eller vinna inflytande över resultatet. Frågan vi ställer oss är givetvis när ICA involverades i detta? Har andra möjliga intressenter - som måhända accepterat andra lösningar - tillfrågats? Dessa frågor är förstås svåra att få svar på - det har ju inte direkt skett öppet.

Från en viss synvinkel är ICA:s önskemål om att ha affären ut mot leden förståerliga. Många större köplador anser att det är viktigt att synas från vägen. Det handlar om att synas tydligt så att bilisten inte missar ett köp. I princip är det inte heller någon skillnad för andra affärer och verksamheter oavsett om kunderna går, åker kollektivt eller cyklar - det är bra att synas. Det är inte direkt ovanligt att stadsdelstorg är direkt olämpligt placerade ur en handelssynpunkt. Att ICA förstås både vill ha kakan och äta upp den. Alltså få Sannegårdens boende som kunder och konkurrera med Coop Extra om deras bilåkande kunder.

Det är dock tveksamt om ICA:s önkemål skall vara övervägande när kommunen gör upp planer för kommunal mark. De idioter och stackare i Sannegården som nu måste gå två kvarter längre (ett kvarter upp, ett kvarter ner) för att nå sin lokala mataffär skulle måhända kunna tänkas ha en åsikt. Någon kanske skall informera de människor som väljer att gå eller åka kollektivt - vilket kommunen säger att det är bra att vi gör - att vi faktiskt bor i ett bilsamhälle och det är inget man kan göra något åt ens med ett totalt kommunalt planmonopol. Att garantera ICA en gigantisk reklamskylt vid vägen och en väl synlig parkering skulle till exempel inte kunna vara en acceptabel kompromiss?

Under tiden ägnar sig andra saksägare, de boende alltså, att sida upp och debattera färgsättningen på fasader och balkonger (det står att de skall vara färgglada - henska tanke!) de nya husen, oroa sig för solvinklar och för sina parkeringsplatser (vi lever ju i ett bilsamhälle!). Ja, färgsättning på fasader tas upp i detaljplanerna redan på ett relativt tidigt skede. Det anses la vara viktigt för att samrådet skall vara demokratiskt och för att alla skall kunna säga var de tycker - demokrati är viktigt!

Är det bara jag eller är det någon som står nere på kajkanten, silar mygg och sväljer kameler?

Polisen och femmans spårvagn

I fredags var det vild skottlossning på en spårvagn vid Vågmästarplatsens hållplats vid tio på kvällen. Jag satt hemma, sådär 150 meter bort, och märkte inte ett skvatt. Pistolskott hörs inte så värst mycket mitt inne i en stad.


Jag skall inte rapa upp vad som står i media utan bara nå ett intryck: Polisen verkar inte ha några konkreta spår för att lösa detta. Skott avlossas mitt inne i en fullpackad (på två sätt) spårvagn med övervakningskameror en fredagskväll, femtio meter från en polisstation, och polisen har ingen aning. Detta kan bli en viktig PR-fråga för polisen. Personligen är jag inte räddhågsen av mig, men jag kan tänka mig att lite mera nervösa människor inte blir mer benägna att åka kollektivt.

Jag är inte för populistiska lösningar eller för att skandera skandal (utom när domare dömmer bort GAIS) men nog fan krävs det att dylika brott löses snabbt och effektivt för att åter vinna allmänhetens förtroende. Tyvärr är mitt intryck av den svenska polisen att problemet i första hand är resursbrist utan att de är väldigt dåligt organiserade och mer lämpade till att sent om sider registera brott snarare än att göra något åt dem.

Mellersta Biskopsgården

Följande inlägg publicerades tidigare under veckan på YimbyGBG.

SBK håller på att arbeta fram en detaljplan för att bebygga ett grönområde mellan Södra och Norra Biskopsgården. Förhoppningen är att bygga totalt 180 nya bostäder i småhus, inklusive 12 platser till kommunens tomtkö, ett gruppboende och en förskola (dagis vågar jag la inte skriva).

Grönområdet har troligen från början avsetts som en grön oas mellan de två miljonprogramsområderna men har istället uppfattats som en otrygg plats ("planområdets norra del utgörs av Sjumilaparken, ett närrekreationsområde [...] synes dock ej nyttjas särskilt frekvent då igenväxning och bristande underhåll präglar anläggningarna"). Dessutom finns all stadsnära natur man kan tänkas behöva, och troligen mer än så, strax västerut i form av Svarte mosses naturområde.

Detaljplaneområdet omgivet av rött

Sedan tidigare finns strax norr om detaljplaneområdet radhusområdet Solvädersbyn (typiskt Sörgårdsidylls-namn), ett tillskott i området från tidigt 1990-tal som består av trästugor från en norsk OS-by. Övrig bebyggelse är lite mer grå om man säger så och består av skiv- samt lamellhus av den typ som får många svenskar att rysa av avsmak och vissa arkitekter att kurra av välbehag. SBK betecknar det som en mångfacetterad stadsdel med mängder av exempel på fin arkitektur i ett ståtlig landskap.

I dokumentet kan vi läsa att
"Biskopsgården ligger vidare inom bebyggelsekategori ”mellanstad”. För denna bebyggelsekategori anges strategier som; kompletteringsbygga, blanda, länka samman befintliga stadsdelar, i första hand bygga på redan ianspråktagen mark, bygga kollektivtrafiknära samt skapa goda möjligheter att cykla och gå."

Det är främst utifrån det perspektivet som det planerade området bör bedömas. Mellanstad är en kategori hämtad från Göteborgs nya översiktsplan, vars ambitioner Yimby i stort stödjer. Tyvärr visar sig dock sällan detaljplanerna komma särskilt nära översiktsplanens visioner, även om vackra ord ofta förekommer i detaljplanehandlingarna är det ofta svårt att se hur dessa avspeglas i den verkliga planen.

Istället använder sig SBK av Orwellskt nyspråk för att i ord bekläda samma gamla vanliga planer. Det finns inga rimliga förutsättningar i dagsläget att förvänta sig innerstadsbebyggelse här ute i förorten. Det finns dock möjligheter att förbättra även här och vi får ta oss en närmare till vad Mellersta Biskopsstaden bidrar.

Norra delen av södra Biskopsgården 1960, det nya området skall byggas i skoget i bakgrunden

Att områderna Norra och Södra Biskopsgården är relativt separerade ifrån varandra är inget att förvånas över. Enklavskapande var del av efterkrigstidsplaneringens modus operandi där lämpligt stora förorter skulle omslutas av härliga, rogivande grönområden (lite som mentalsjukhus). På senare tid har dessa gröna områden dock ifrågasatts allt mer.

I bostadsområderna norr och söder om detaljplaneområdet finns det idag mestadels hyresrätter (att blanda upplåtelseformer är den förenklade form av blandstadsbegreppet som passar byggnadsnämnden) och trefjärdedelar av bostäderna är tre rum och kök eller mindre. Genom att komplettera bebyggelsen med andra bostadsformer och större bostäder samt nya sådana i ett miljonprogramsområde diversifieras området (undrar dock om nämnda Solvädersbyn tagits med i detta).

Illustration över den tänkta bebyggelsen

Det finns dock inga planer på några andra verksamheter utöver en förskola, som dock verkar ha fördelen att den inte göms bort långt ifrån bostäderna inne i någon snårskog utan pepparkakshus. Det är troligen för mycket begärt att få in något annat som det ser ut nu med relativt nära tillgång till såväl Friskvärders- samt Vårvärderstorget inom rimligt avstånd.

En fördel som verkligen är värd att trycka på är närheten till kollektivtrafik i form av spårvagnshållplats. Annars brukar nya småhusområden hamna på platser där det i realiteten inte finns något underlag för en fungerande kollektivtrafik inom gångavstånd (diversifiering av miljonprogram har ibland inneburit att villaenklaver slängts ut i en skog en bit bort. Det ger ökad blandning i stadsdelsnämndens statistik men inte i realiteten).

För att småhusägare skall ställa bilen krävs lite mer än en busslinje som går en gång i halvtimmen vid en hållplats en kilometer bort. Vad som dock kan diskuteras ytterligare är vägarna. Biskopsgården karaktäriseras av trafikseparerade, uppbrutna vägnät i en hierarkisk ordning. På ett sätt förklarar sig planen innebära ett avstamp från denna trafiklösningsparadigm:

"Goda mötesplatser: Planstrukturen underbygger stråk som bidrar till möten vid rörelse genom området. Hållplats, boendegator och naturstigar underlättar att människor möts och lär känna varandra. Goda mötesplatser ska skapas nära livliga stråk och ges olika karaktär. Bekanta ansikten i grannskapet skapar förutsättningar för ett tryggt och säkert boende.

Blandning av trafikslag för ökad trygghet: Boendegatorna utformas för flera trafikslag som lågfartsgator. Nybebyggelsens bostadsentréer vänder sig mot gatorna där angöring och parkering finns för bilar."

Den blandade trafiken i det nya området

Det tycks dock existera en viss dissonans med den faktiska planen:

"Planområdet angörs via Blåsvädersgatan genom södra Biskopsgården. Blåsvädersgatan utgår från Väderlekstorget där det sedan är nära till de större genomfartsgatorna Hjalmar Brantingsgatan och Yrvädersgatan. Biskopsgården har ett trafikseparerat uppbrutet gatunät. Huvuddelen av stadsdelen byggdes under en stadsbyggnadsperiod då vägar och gator planerades med god standard och i vissa avseenden med överstandard. På Sommarvädersgatan och Blåsvädersgatan uppgår trafikmängden till 10 900 respektive 1 000 fordon per årsmedeldygn. Skyltad hastighet är 50 km/m och mängden tung trafik uppskattas till 4% respektive 2%."

Nu finns det en gata norrut mot Norra Biskopsgården och Friskvädersgången; Byvädersgången. Även om det är den gång som området och dess väg ansluter till i norr nämns gatan aldrig med namn i dokumenten. Från början trodde jag att intuitivt att boende i det nya området skulle kunna välja att åka norrut istället för söderut på Blåsvädersgatan. Nu har jag blivit lite mer osäker. Skall denna alternativa rutt på något sätt spärras av eller är SBK helt blind för det alternativet?

Biskopsgården är som ett utslag av modern trafikplanering ett typexempel på långa omvägar på separerade vägar för att komma en kort väg. Nedanför slänten, vid spårvagnshållplatsen, behöver de boende i det sista punkthuset på Höstvädersgatan, som vill åka norrut på Sommarvädergatan först åka en omväg på över en och en halv kilometer för ett fågelavstånd som är en tiondel av detta.

Kan boenden i mellersta Biskopsgården inte ta vägen norrut behöver de köra 2,5 km istället för 600 meter om de vill norrut på Sommarvädersgatan. Dessutom vänder sig husen (som det står om i det första citatet ovan) inte mot något annat än de återvändsgränder som skapas utifrån den nya angörningsgatan i mitten. Allt tycks alltså i realiteten vara precis som förut.

Jag begär inte mycket i detta avseende, men nog hade det inte skadat med några små tappra försök till silning genom området och mindre återvändsgränder. Med en, två eller till och med tre gator norrut samt någon extra söderut skulle trafiken spridas jämnare i området och bilarna skulle inte behöva köra långa omvägar.

En annan käpphäst jag har mot modern stadsbyggnad är dess statistiska perspektiv; när väl området är byggt och de lyckliga familjerna har flyttat in är området implicit färdigt. I dokumenten finns inga tankar på framtida utbyggnader eller förändringar i området.

Jag begär och förväntar mig inte några väl utarbetade planer utan bara tankar på hur området skulle kunna förändras i framtiden om ett behov och önskemål skulle uppstå (Tage William-Olsson tänkte sig nog inte att någon skulle bebygga Sjumilaparken). Istället är det tydligen enklare att låsa in sig i återvändsgränder.

Rumpor på Hisingen

Senare års PR-verksamhet i den göteborgska fotbollsvärlden har i mångt och mycket handlar om någon slags gerillareklam eller dylika tilltag- en byrå går in och gör någon insats som skall locka till skratt och/eller bli en så kallad snackis*. Tidigare exempel torde vara "Jourhavande kamrat" från GAIS samt "GAIS Bonito" och "Gaisblomman" från den lilla satan.


Nu är Häcken med i matchen med "Bakar för Häcken". Med bakar avses pizzabagare men omtolkningen blir ju uppenbar.* 15000 specialdesignade pizzalådor med tillhörande gratisbiljett kommer säljas på 15 olika pizzerior här på den gröna ön.

Att Häcken delar ut gratisbiljetter är la inte direkt någon nyhet om man säger så (se Ahnbergs häck(l)ande** krönika på gais.se). Gratis inträde är snarare modus operanti för en av Sveriges mest ointressanta klubbar att locka publik till vallen som gud glömde. Notervärt är att klubben försöker införa något etnoperspektiv på det hela:

- Med kampanjen söker vi folk som är passionerade, Hisingsbor som älskar riktig fotboll men som kanske har lagsympatierna kvar i sitt gamla hemland. Och vi vet att vi når dem bättre med pizza än med kaviar, säger Alexander Bergström.

Måhända behöver klubba vidga sin målgrupp och konstatera att även infödda, blekfett människor på Hising Island som är passionerade för fotboll väljer bort BK Häcken för allianslagen eller - vilket ju är än mer löjligt - säger sig hålla på någon utländsk toppklubb som de sett på dumburken och aldrig ens går på fotboll på plats och nästan bara svenska landslaget på teve.

Hoppas inte mina pizzerior är med, då måste jag la börja bojkotta dem.

Fotbollskanalen, Dagens Media

* Begreppet snackis är dock dåligt anpassat till götelaborgska förhållanden då slangändelsen -is är typiskt stockholmsk.
** Ska la egentligen be om ursäkt - dåliga ordvitsar på BK Häckens namn är så uppenbart och pubertalt att det är lite under till och med min nivå.

Staden vid älven - Science Café Göteborg

Jag fick för en tid sedan en inbjudan till en av Göteborgs senaste försök att få igång det goda samtalet om vår fysiska miljö - Science Café Göteborg (fråga mig inte varför namnet är engelska-franska-svenska), ett samarbete mellan Göteborgs Stadsmuseum, Vetenskapsfestivalen och Älvstranden Utveckling AB. Ämnet denna första kväll var "Staden vid Älven".

Erasmus-bron i Rotterdam - en tänkt förebild

Arkitektkontoret OlssonLyckefors stod, tillsammans med Chalmers konstnärliga professor i stadsgestaltning, Mika Määtä, för en kortare presentation för att sedan släppa ordet fritt. Presentationen var relativt konkret utan att för den sakens skulle komma med några förslag (arkitekter är som tydligen livrädda för att själva delta i diskussionen de vill skapa). Orden och bilderna var dock relativt bekanta för de som tittat på frågan en tid nu - avståndet från centralen till Götaplatsen är densamma som till Backaplan till exempel, folk anser tydligen alltid att det förra avståndet är kortare. Jag vet inte om det finns någon empirisk grund för detta påstående om Göteborgares rumsliga perception, jag har nämligen den motsatta uppfattningen. Måhända har det att göra med att det finns så mycket möjliga intryck på den ena sträckan medan den andra mestadels är tomrum, eller så kanske det har att göra med att diskussionen om förbindelser mellan fastlandet och Hisingen alltid förs av människor som referar till Hisingen som "andra sidan" - där hugade humaniststudenter har ni ett ämne för en utförlig diskursanalys!

Norra älvstranden - nära men ändå så långt borta!

Nåväl, jag glider som vanligt ifrån ämnet. Utgångspunkten för diskussionen var i alla fall hur det fysiska och sociala rummet skall kunna knytas samman över älven. Som referenspunkter användes kartor som visade det faktiska och upplevda avståndet över älven - det vill säga, över älven och ytor med trafiklösningar och tomhet. Vidare pekade de också på andra städer som binds ihop över en älv, London och kanske framförallt Rotterdam, som goda exempel. När så väl ordet släpptes fritt hade jag på förhand valt att inte delta, även om både jag och ni älskar min röst bör andra få göra sin röst hörd. Salen var tämligen knökat och de åsikter och reflektioner gav både högt och lågt, även om lägstanivån var rätt hög - det är ändå uppmuntrande att det finns medborgare som tar sig tid att tänka och fundera på de mest disparata samhällsproblem.

Millenium-bron i London - ännu en förebild

Notervärt var - och detta påpekades också i slutet av en av arkitekterna- så hamnade fokus på tekniska frågor - för och emot lågbro, cykelbroar, spårvagnstaxi, möjligheter med flodtransporter - snarare än sociala frågor (och tämligen stereotypt var det ett par kvinnor som bidrog mest med det senare - ingen värdering från min sida, bara en iaktagelse som måhända säger en del). Som jag framfört tidigare finns det minst två avgörande fysiska barriärer som skiljer huvuddelen av Hisingen från fastlandet, älven och hamnbanan, och en tredje mental barriär som vi skapar själva - som någon påpekade har vi i Göteborg gjort älven till ett problem snarare än en möjlighet. Om man vill göra sin röst hörd och delta i vad vi som medborgare skall göra med de stora, relativt oanvända ytor som finns en snedspark från 1600-talstadens mitt finns det dock i nuläget en möjlighet.

Science Café Göteborg återkommer:
22 april med Bilder av staden i Göteborgs Stadsmuseum
13 maj med Den hållbara staden i Älvrummet

Att vara glad över det lilla

Ingen van läsare av denna blogg torde ha undgått min spontana aversion mot Porslinsfabriken, en ny ansamling av bostadsrättsföreningar i en enklav i mitt blickfång (jag ser byggkranen från fönstret). För några veckor sedan upptäckte jag dock att de faktiskt bygger fasaden i tegel. Inte för att det inte finns fula tegelhus, men med beaktande av namnet och de närmast liggande byggnaderna är tegel ett naturligt val - gud förbjude att man bygger ett hus som sticker ut!

Tegel med gula fönster, notera den skräpiga ytan framför gatan

Oavsett vad man tycker om tegelfasader är det onekligen snyggare en den brutalistiska blick som mött mig varje morgon under tidigare skedet av byggprocessen. Någon kanske tycker att det är märkligt att jag omedvetet utgick från att vad jag tidigare sett i stort sett var den färdiga fasaden. Då skall det dock påpekas att fasader som ser ut sådär K-märks nuförtiden.*

Så som jag trodde det skulle se ut

Dessutom har de tidigare bilderna av bygget inte gett något annat intryck än att husen i fråga skall klädas i tegel. Dessutom samstämmer det näppeligen med säljtexten där det lokals med grå puts, skivor och plåt! Måhända är detta något som Peab** fått kritik för av SBK under planeringsprocessen. Jag har länge försökt hitta handlingar på kommunens hemsida, men det är som bekant helt förbannat omöjligt på flopp-sidan.***

Ser ni någon tegel på denna bild?
(detta höghus, som inte påbörjats skall faktiskt se ut så här men det saknas helt bilder på tegelhusen på peabs reklamsida så vad skall jag göra?)

Varför är jag då så förbannat på Porslinsfabriken, det är ju bra med förtätning?

"Både innergården och första våningens lägenheter ligger en halvtrappa upp i förhållande till gatan. Det gör både att du slipper insyn från gatan och att Porslinsfabrikens inre får känslan av en intim oas. Här är det skönt att leva!"

Citat från Peab för att sälja en plats för räddhågsen
medelklass som vänt samhället ryggen

Jo, titta på den första bilden igen och notera hur husen fullt avsiktligt distanserar sig från Herkulesgatan. Platsen precis framför huset är en viktig transportled för framförallt alla de kollektivtrafiksresenärer som reser till och från området via Hjalmar Brantingsplatsen då inga andra vägar under Hjalmar Brantingsleden finns på nära håll. Dessutom är Herkulesgatan en av stadsdelens viktigaste gator. nu har Peab fullt avsiktigt gjort en framtida etablering omöjlig på denna plats. Trots att det finns gott om använda lokaler på andra sidan, det ligger mycket nära en hållplats och på andra sidan från en av stadens främsta framtida exploateringsområden för en framtida innerstad på rätt sida Älven (att sedan planen är för mesig är en annan femma). Nu kommer iställen platsen att bli en fullständigt oanvändbar restyta. Klart att det skulle kunna placeras ut lite trevliga parkbänkar där, men i beaktande av hur platsen ser ur i övrigt, att de boende ju har en gård och vilka som troligen kommer att slå sig ner där - A-lagare som vandrar ditt från hållplatsen och gröna skylten; människor som jag anser har samma rätt till gaturummet som alla andra men näppeligen kommer att accepteras av nyinflyttade bostadsrättsinnehavare**** - är inte ens det sannolikt eller meningsfullt.

Den första delen av vad som i praktiken skall bli framtidens Backaplan är en bostadsrättsenklav med miljonprogramsestetik och solvinklar (Älvstranden Utveckling har tidigare skyllt ifrån sig och sagt att Porslinsfabriken ligger i deras område, skuldspelet går vidare mot SBK).


* Oavsett vad de boende själva tycker men Porslinsfabriken blir som bekant bostadsrätter och då kan faktiskt inte byggbolag och övriga aktörer fullständigt strunta i hur framtida brukare av byggnaderna reagerar på en brutalistisk betongfasad - det är svårt att sälja konceptet att form följer av funktion.
** Ytterligare ett bolag som vill stavas med versaler, PEAB, men som får nöja sig med en versal och tre gemener - Lex GAIS!
*** Det är smula ironiskt att gepe rapporterar om hur dåligt kommunens hemsida fungerar, då deras egna sökmotor är fullständigt värdelös.
**** Klart det finns bostadsrättinnehavare med en mer liberal, bullertålig och människovänlig inställning men vi vet la alla av erfarenhet att det inte är deras tystnad som talar i frågor likt detta.

Söndagspromenad

Söndagen bjuder på strålande väder och när man egentligen har annat att göra så är det förstås givet med en söndagspromenad. Tog med mig min bättre hälfts reservkamera ut, alla som är intresserade av fotografi kan således få sig några varnande exempel på hur man inte skall göra (jag skyller dock liiite på kameran som sett sina bästa dagar):

Hörnet Tunnbindaregatan/Brämaregatan

I hörnet av Tunnbindaregatan och Brämaregatan började de för en tid sedan mura igen en sedan länge tom lokal. Det är för egen del alltid tråkigt när lokaler står tomma länge och sedan muras igen. Invånarantalet i kvartet har la minskat en hel del sedan Götaverkets arbetare med stora barnkullar levde här och vi fick allt större boendeyta per individ. Underlaget bär sig inte längre för så mycket lokaler i landshövdingeområden i halvcentralt läge. Speciellt inte när bilåkare snabbt leds förbi på Lundbyleden och det gamla torget hamnar i skymundan.

Tunnbindaregatan, med Sussi till vänster

Mitt emot har det öppnat en Sussi-restaurang på samma plats där en rad caféer bytit av varandra under senare år. Jag kan inte säga att jag hjälp till, utan istället gått till Lundgrens på Hisingsgatan. Jag kommer inte att gå och äta Sussi heller, men det har med allergier att göra, Finns redan en annan Japan i andra ändan av Tunnbindaregatan. Får se om det bär sig, det är i alla fall ett bättre läge skulle jag tro. Måhända försvinner det en del lokaler men matutbudet inom ett par kvarter slår de flesta miljonprogram med mångdubbel befolkning; kinesiskt, thailändskt, ungerskt, pasta och pizza, pubkrubb, husmanskost, smörgåsbutik och nu alltså också japanskt.

Tunnbindaregatan

Det finns en del tomma lokaler i området men av någon anledning verkar detta parti Tunnbindaregatan vara speciellt hårt drabbat. Här ser vi att det murats igen tidigare. Till vänster min hyresvärds lokala fastighetskontor. Fastighetskötarna är till synes rejäla, min bättre hälft var tvungen att visa upp mitt medlemskort i GAIS (som hon råkat få med sig när hon lånade ett spårvagnskort från min plånbok) för att få komma in.

Hörnet Tunnbindaregatan/Väderkvarnsgatan

Bara ett stenkast längre ner har vi tyvärr en liten lokal till, en gammal skomakare har fått lämna sin läst i hörnet med Väderkvarnsgatan. till vänster precis utanför bild ligger ett relativt nyblivet hus som om jag förstått min fotbollshistoria rätt kommit som en skänk från ovan.

Gammalt träd sett från Hisingsgatan

Här har vi det huset från andra hållet sett. Huset skall alltså ligga över den där förbannade häcken som fick ge namn till ett fotbollslag 1940 eftersom namnet BK Kick redan var upptaget. Egentligen är fotot taget för att visa det gamla, vackra trädet. Hade de legat på fastlandet hade någon huggt ner det för länge sedan och placerat någon björk då trädet lutar. Som tur är är riskvärderingen lite slackare på Hisingen där människobarn inte är lika mycket värda vilket ger oss en vackrare miljö.

Myntgatan

Längre ner på Myntagatan låg tills för ett par år sedan Kapten Krok som säljer gamla tevespel och annat. De hade det tydligen för trångt och flyttade till en fashionabla adressen Gamla Tuvevägen 20. Nu ligger här alltså en thailändsk massage här med gardiner fördragna, alltid fördragna. Jag skulle nog få ha väldigt ont i ryggen och vara riktigt desperat innan jag ens övervägde att gå dit. Känns som att bara stanna utanför dörren är ett brott mot sexköpslagen. Egentligen är jag la bara fördomsfull men det skulle nog hjälpa att göra något åt skyltningen för att inte skrämma bort folk.

Ättestupan

Sedan ättestupan, men det är alldeles för fint väder för att hoppa. Kan inte skönja några grishuvuden på gräset heller - helt otroligt. Utsikten är i övrigt utmärkt och man kan se ändå bort till Hisingsens pärla Backaplan, men idag tyar jag inte ta mig upp för backen till Keillers park.

Tisdag i mars

Jag hade nästan glömt att den existerade. Den starka sydvästvinden som tillsammans med regn emellanåt gör morgonturen med cykeln till ett rent h-vete. Vissa som hör att jag alltid cyklar tror att jag är någon hurtbulle med Gunde Svan som Facebook-kompis. Så är inte fallet, ibland när jag är halvvägs upp för den förbannade bron så vill ävan jag bara släppa allt och stoppa en taxi. Tyvärr tror jag att det är rätt svårt att stoppa en taxi på bron och dessutom så måste man ju gå tillbaka för att hämta cykeln.

Dagen började för övrigt perfekt. Föst glömde jag mina nycklar och fick ränna runt i lägenheten för att hitta både det ena och andra, innan jag kunde ge mig ut i det grå, mörka och regniga blåshålet som är Göteborg. Eftersom jag behövde flänga runt en del under dagen var jag dessutom tvungen att ta på mig regnstället som jag inte behövt använda på flera veckor. Nu har den givetvis utvecklad en instängd, lite möglig doft där den legat i en Kenneth Dohsé-påse.

Den viktigaste anledningen till dagens flängande var givetvis köståendet på Pustevik Biljetter vid 11 prick för att garantera min och min bättre hälfts ståplatsbiljetter vid premiärderbyt på nya Gamla Ullevi. Med rapporter om långa köer för oss säsongskortsinnehavare borta vid Scandinavium och en hyftat lång kö öven vid Pustevik fick jag ett kort ögonblick dåligt samvete för att jag köper biljett till min bättre hälft. Detta är dock hennes straff efter att snökaoset i London räddade henne från QPR-Swansea.

Några timmare senare satt jag ner och läste på ett ställe. Med regnkläder i påsar och allt var det förstås ett helt företag bara att ställa sig upp och ge sig av. När jag precis skulle till och gå såg jag i ögonvrån nån papperlapp som låg på golvet - mina nyinköpta biljetter! Puh, vilken tur att man inte tappade bort dem tänkte jag och började ge mig av hemåt.

Knappt hade jag kommit hem och varvat ner förren jag fick ett samtal från Frölundapolisen. I en tiondels sekund undrade om jag gjort något väpnat rån i Frölunda det senaste innan jag kom på att jag faktiskt aldrig rånat någon och knappt ens cyklar mot rött. Det visade sig att ett tag efter att jag glatt hade hittat biljetterna jag tappat hade jag istället tappat mitt pass (som jag numera använder som ID-handling). Någon ansvarstagande och rejäl medborgare hade dock plockat upp den och när denne hade tid tog han eller hon och lämnade in den på närmsta polisstation.

Boendes granne med en Polisen var det förstås tråkigt att medborgaren inte lämnade in den där, men jag hade verkligen inte någon löst att beklaga mig över det. Att cykla över Älvsborgsbron till Frölunda verkade dock i magstarkaste laget och jag hoppade istället på 99:ans buss mot Frölunda Torg.

Hade lite förstrött lyssnat på polisens beskrivning om var stationen låg och tänkte att det är la inga problem. Den lång nämligen söder om Västerleden. För att ta sig ditt tvingas man ut i det andra folket landskap. Nej, jag talar inte om invandrare utan om bilåkarna. De där som lever i en annan värld än min. Vägen till polisen gick via regnblöta parkeringsplatser och på smala trottoarer längst trafiklösningar. Polisen låg tillsammans med arbetsförmedlingen i ett fult fristående kontorshus från 1980-talet. Ett sånt där fult hus som man känner att man antagligen sett flera gånger för, antagligen för att man faktiskt gjort det då det säkert är serieproducerat (det finne en dubbel-version i Högsbo industriområde och jag kan se ett tredje för min inre syn men kan inte placera det). I Frölunda (eller Tynnered för att vara mer exakt) är det tydligen inte meningen att det skall gå att gå vare sig till polisen eller arbetsförmedlingen. Ett tag trodde jag att jag kommit till USA igen. På andra sidan vägen låg nämligen ett McDonald's med Drive-tru och allt. Allt givetvis pittoreskt inramat av leriga, menlösa gräsmattor.

Påvägen tillbaka kände jag mig tvungen att trotsa körbanorna och gå in på McDonald's för en mjölkskak. Utan ett tillskott av ångestdämpande socker och fett hade jag troligen övervägt att slänga mig framför någon bil i Frölundamotet. Depressionen började smyga sig på och dessutom bestod min reselektyr av Nick Hornbys How to be Good, som handlar om en medelålders engelsk tvåbarnsmor som vill skiljas. Nu är jag i alla fall tillbaka på Hisingen med såväl biljetter och pass i säkert förvar. Undrar var jag la nycklarna...


Och så avslutningsvis lite lämplig stämningsmusik till inlägget:

45 dagar till Fettisdagen

Tiden är några minuter i tio på lördags morgon. Platsen Lungrens konditori på Hisingsgatan. En okänd man med rufsigt hår och morgontidningen under armen sticker in huvudet och stegar långsamt in.

- Hur många dagar är det kvar till fettisdagen ? frågar han den unga kvinnan bakom disken som fnissar lite nervöst och säger att det har hon ingen aning om. Måhända tror hon att hon att göra med en galning. Något hon borde vara van vid; hon befinner sig trots allt på Djävulsön.

- Jag ta en semla och en stor kaffe, säger mannen och efter att han fått tillbaka en växel och en semla för sin ihopvikta hundring lunsar han över till ett bord med sin tidning.

Det är alltså 45 dagar kvar till fettisdagen.

Återbesök på Örebrogatan

Örebrogatan dagen innan nyårsafton

För ett halvår sedan började jag en oregelbunden serie om nybyggen i Göteborg, nu i totalt sex delar. Det första av dessa inlägg var om Örebrogatan på Hisingen där bygget redan var i full gång. Tre punkthus uppfördes strax nordöst om korsningen Långströmsgatan/Hjalmar Brantingsleden.

Nu är husen sedan en tid klara och folk torde ha flyttat in för några månader sedan i 96 nya, fräscha hyreslägenheter. Lite som ett infall cyklade jag förbi häromdagen och gjorde en okulär besiktning. Jag kan inte säga att det jag såg föll mig i smaken och jag återvände därför igen dagen efter, denna gång med kameran i högsta hugg.

Kommunens felaktiga karta

Det visade sig nämligen att den vision jag fått av platsen genom Göteborgs kommuns hemsida inte fullt ut stämde ihop med verkligheten. Delvis beror detta på att detaljplanen ej står att finna och den enkla beskrivning och direkt felaktiga kartan över området -som fortfarande igger kvar på goteborg.se - helt klart var inaktuell redan från början. Denna bild hade tidigare gett mig en del vanföreställningar, främst att bollplan skulle bevaras inom området. Det skulle snart visa sig uppenbart att så inte är fallet och i jakten på kompletterande information hittade jag en mer sanningsenlig skiss på byggherrens hemsida. Se nedan:

Byggherrens korrekta karta

Nu har jag nog svamlat på länge nog för att hälften av er läsare ska ha tröttnat och slutat läsa.* Först har vi en bild från motet och vi ser de tre peppar- och saltströarna på lite håll. Framför dem ett rejält bullerplank i trä med en del glaspartier. Det går även att skymta (klicka på bilden för större bild) taket på en cykelparkering för pendlare, som fanns där innan bygget. Där bakom finns det en mindre öppning in i området och bort mot Lundby egnahem.

Örebrogatan från distans

Väl inne på området kan man inte låta bli att övervälmas av alla de små militärgröna träbodar som täcker stora delar av området. Jag tycker mig ana dessa på byggherrens karta men uppifrån sett ser de inte ut att ta upp så mycket plats. Från markplan är de dock tämligen iögonfallande och tar upp en massa plats, i alla fall visuellt. De flesta av dem tycks innehålla lägenhetsförråd, någon tvättstuga och någon för sopor. De två senare funktionerna kan jag la ha en viss förståelse för men i övrigt känns lösningen mycket, mycket märklig. Vet inte om det handlar om ekonomi, bygglov eller vad men nog skulle det finns bättre sätt att ge hyresrätter förråd på än att täcka halva gården med små friggebodar?

Militär mobförråd? Notera den snygga cykeln!

Vi rör oss vidare till nästa bild och myten om Hus i park. I den övergripande informationen jag lyckades få tag på i juni så var det meningen att den befintliga parken i mesta möjliga mån skulle bevaras. Min invändning var redan då att det inte var frågan om någon park från första början utan en gräsmatta med några träd på (ack, dessa eufemismer!). Nedan kommer först en bild från Eniro som visar hur det såg ut innan.

Före nybygget, notera cykelparkering till vänster och växtlighet till höger

Och därefter följer en bild på den bevarade parken. Två halvvuxna träd. Punkt. Det var inte mycket att kalla park till att börja med och det blev inte mer sedan. För rättvisans skull bör dock påpekas att vintersäsongen har hindrar förvaltaren att färdigställa allt och på lite sikt kanske det kan se lite trevligare ut - i den mån som en gräsmatta i helvetet gör någon större skillnad.

Detta är tydligen en park

Förutom de friggebodarna är det som jag framförallt lägger märke till insynen i lägenheterna. Bilden nedan är ett milt exempel och på fönster ut mot parken. Det kändes faktiskt lite obekvämt bara att gå runt och kolla i området då jag snart kunde se exakt allt i lägenheter runt omkring mig. Det var pinsamt att plocka upp kameran och jag kände mig lite som en ful gubbe (utan eventuell upphetsning). Lägenheterna på bilden har som tur är sina rutor ut mot gräsmattan medan väldigt många är lätta att se in i.

Om nu jag tyckte det var jobbigt så kan jag bara föreställa mig hur pinsamt det är att bo där. Grå, kal cementvägg i bottenplan hade faktiskt varit att föredra framför denna ogenomtänkta lösning. Vad skall man ha sol för några timmar om dagen om man inte kan gå runt naken i sin lägenhet utan att anklagas för förargelseväckande beteende?!

Maximal insyn i Stasis nya lägenheter

Den främsta villfarelsen jag fick av kommunens felaktiga karta var att bollplanen skulle bestå. Ett radikalt och lite oväntat grepp tänkte jag. Nu blev motsvarande yta istället täckt av kanske framförallt röda små stugor. Men misströsta icke ni barn och unga som vill ut och röra på er innan middagen, förvaltaren har ställt i ordning en lekplats för er! Bortsett från gräsmattorna är detta en komplett bild av de rekreationsmöjligheter som finns inom området.

Gårdsidyll - mammorna kan sitta och röka och fika mellan ungarna trängs i sandlådan, befriade från den ineslutna gårdens helveten!

Nej, ärligt talat. När jag lite röd om kinderna av skam stoppar undan kameran och cyklar därifrån framstår plötsligt femtiotalsområdet på andra sidan Långströmsgatan, med sina öppna storgårdar, som ett mycket attraktivt alternativ. Detta område har näppeligen några kvalitéer från vare sig trädgårdsstad, grannskapsenhet eller kvartersstad. Jag propagerade för att ett sådant synligt och lättillgängligt läge (se hänvisning till space-syntax undersökning nedan) måhända kunde vara ett bra läge för en affär som riktar sig mot kunder utanför närområdet** eller kanske kontor ut mot motet och bostäder mot Örebrogatan. Kanske hade det varit för mycket begärt att faktiskt blanda funktioner - hyreslägenheter i ett halvcentral läge är trots allt i sig positivt - men nog kunde någon kommit på ett bättre öde för platsen än detta!

---
Bortsett alla brister så är ju i alla fall kommunikationerna bra så att de är lätt att ta sig där ifrån. Hur är det då med den lokala servicen? Jo, i tröstlös jakt efter detaljplanen så ramlade jag på en trevlig*** magisteruppsats från Blekinge Tekniska Högskola (vad är KTH mot BTH!?) - Tillgänglighet och offentliga rum - Torgbildning på Jättestensgatan - av Anna-Karin Jeppson, som själv bor i närheten. Även om jag inte håller med henne i allt**** så innehåller den flera intressanta foton och en utvärdering av det lilla 1950-talscentrum som ligger en bit bort med bland annat space-syntax analys av området (svårtillgängligt i staden, lättillgängligt från närområdet). Detta är relevant inte minst då det nya området vid Örebrogatan kan tänkas bättra på underlaget för dessa näringar och ger en bra överblick över platsen samt några förslag till förtätning kring Jättestensgatan värda att beakta. Inte minst då dessa bostäder skulle ha i princip alla Örebrogatans fördelar, få av dess nackdelar och dessutom bättre anknytning till brukbart grönområde.

* Min bättre hälft säger att jag skriver för långt och omständigt. Snuttifiera!
** Som vid Hjalmar Branting/Toredalsgatan österut eller som vid Björlandavägen mitt emot Tolereds kyrka norröver.
*** Kommer i skrivande stund på att faktumet att jag beskriver avhandlingen som trevlig måhända beror på att skribenten är kvinna. Hade det varit en man så kanske jag använt något en smula mindre diminutivt för att beskriva den.
**** Hon är lite mer förtjust i öppet och luftigt än jag är och baktalar dessutom Kvilletorget som otryggt. Jag uppmuntrar henne att komma ner hit och säga det ansikte mot ansikte så skall jag visa henne vad vi gör i Brämaregården mot såna som sprider osanningar om vårt torg, bitch! Nä, ärligt talat håller jag inte riktigt med henne om det, men upplevd säkerhet är subjektivt.