Avsnoppat höghus i Gårda samt vårpromenad

Efter att ha sovit allt för länge på morgonen och slutligen fått igång perkulatorn var det hög tid att börja bläddra i lördagens gepe och derbybilagan som följde med för den stundande matchen mot Den Lille Stan (var precis och kollade på gais.nu där någon som sitter och självbefläckar sig själv framför tv4:s så kallade sportsändning refererar att deras klack står och skriker "Hata GAIS" som vanligt).

Så var det tänkt

Förutom denna bilaga och ett långt och omständigt reportage om Stena som jag inte iddes bry mig om var det föga oväntat att notera att det planerade höghuset i kvarteret Venus i norra Gårda nu inte blir av. Istället kapas det från 33 ner till 13 våningar. Den som ser höghus som en fallossymbol för medelålders slipsnissar blir måhända nöjda över denna brist på potens. Jag är personligen lite mer ambivalent inställd.

Förvisso är jag ingen anhängare av vare sig höga hus i allmänhet. På Manhattan är det förstås underbart men med dagens sätt att tänka och planera kompenseras en hög exploatering på en punkt med menlösa gräsmattor och parkeringar vilket oftast tycks innebära i det närmaste en lägre exploatering (inte för att jag är säker på att detta blivit så i det aktuella fallet, se dock detta gamla inlägg om exploatering i Stockholm). Jag föredrar i så fall flera kvarter med hyfsat höga hus istället för ett riktigt högt hus omgivet av en lägre bebyggelse.

Så ser planen ut för tillfället

Problemet, som jag ser det, är att det enda intressanta nyheter som kommer till min kännedom i Göteborg är när någon får för sig att bygga en ikonbyggnad; alla nya kvarter kommer antagligen efter samråd, skisser och byggjättarnas förödande inflytande mynna ut i fega, ointressanta områden med döda ytor och ett obefintligt stadsliv. Radikala förslag kommer då och då flygande, men det känns oftast ogenomtänkt och allt för visionärt för att någonsin bli verklighet. 13 våningar i det nya, döda Gårda - hur spännande känns det? Måhända kan de översta lägenheterna marknadsföra med utsikt bort mot Gaisänga vid Mariakyrkan. Sedan ser det la i och för sig ut som de tänkt bygga ett slutet kvarter, men det tror jag inte på innan jag sett det på riktigt!

*****

Kaffet nersörplat och tidningen genombläddrad (utom helgbilagan "Två Dagar"; är ej medelålders mullig medelklass) så bestämmer jag att sparka igång en dag som håller på att förvandlas till menlöst, tråkigt slappande genom att övertyga min bättre hälft om en promenad genom relativt okända delar av staden. Hon lockar med sig en väninna och medan vi står och väntar på henne vid den bestämda mötesplatsen, hållplatsen vid Majornas vagnshall, hinner jag språka en del med en glad och trevlig a-lagare som påstår sig varit trea kula i nordiska mästerskapen för juniorer någon gång i början av 1970-talet.

Klippan: numera socker- och porterfritt

Klippan är en intressant miljö. En gång i tiden platsen för Älvsborgs fästning på 1500-talet och därefter tullplats, plats för en hel del av Ostindiska kompaniets verksamhet, senare för bryggeri och sockerfabrik och nu arbetsplats för flera olika företag och med pågående nybyggande. Synd att det ligger så avskärmat från övriga delar av staden, som en egen enklav.

Promenerar vidare förbi Röda Sten mot Nya Varvet, upp kring Kungsten och över Sandarna ner för Mariagatan mot Kungsladugård för att avsluta marschen på ett sånt där modernt café i Majorna; konditorierna för oss tanter med blått hår har stängt på lördag eftermiddag. Utanför fönsterna rullar spårvagnarna förbi och en och annan person i kläder från blåvitts shop vid Berzelligatan traskar glatt förbi, givetvis fullständigt okunniga om att deras favoritlag i samma stund spelar hemmamatch mot Norrköping.

*****

När vi kommer hem plockar vi ut allt från badrummet och städar ordentligt. Det är ju trots allt lördag!

Illmarsch genom staden

Plötsligt så händer det mig; jag traskar ner för Karl Johansgatan vid Klippan och ser hur spårvagnen svänger av från Älvsborgsgatan och beger sig mot Jaegerdorffsplatsen. Istället för att göra det vettiga och vänta på nästa som kommer inom fem minuter börjar jag gå. Upp för backen mot Chapmans torg; genom majorna upp mot Stigberget; när Karl Johansgatan byter namn till Första Långgatan byter jag till Andra Långgatan; förbi kv. Kostern (som jag gnällde på häromdagen); förbi Masthuggstorget; andra långgatan med sina porrklubbar och krogar; över järntorget och in genom turistfällan Haga nygata ("Albert och Herbert", var är ni nu?); svänger över Rosenlundskanalen; upp över Ekelundsgatan vid Otterhällen sida; Södra Hamngatan och sedan är jag framme vid brunnsparken där tians vagn dyker upp framför mig.

Masthuggstorget

Fem kilometer på mindre än en timme. Det måste vara tempo, jag måste vara själv. det måste finnas ett mål, men det är inte målet som är meningen. Snabba promenader genom varierande stadsmiljöer är något av att det bästa som finns. Det går inte riktigt att planera för mig, en dag så missar jag en vagn eller buss och inget kan stoppa mig - jag bara börjar gå. Fördelen med att byta mellan lite olika skitjobb i staden är möjligheten att börja gå från nya platser. Hoppas jag får ett skitjobb i Lunden nästa år, inte gått mycket i den delen av staden.

*****

Den riktigt nördiga människan kan följa min resa genom eniros nya kartmöjlighet "utsikt"- som jag numera missbrukar. Laddningstiden är dock en smula irriterande.