Situation Sthlm vs. Faktum

Under veckan som gick var min bättre hälft i den kungliga huvudstaden och roade sig medan en annan slet i sitt anletes svett i ljuset från datorskärmen och läslampan. Från makten och härligheten till landsorten tog hon med sig storstadens gatutidning Situation Sthlm. Jag har aldrig läst tidningen tidigare men var tidigare en relativt regelbunden köpare av de nedlagda varvens stads egna version med namnet Faktum.

Jag tar tillfället i akt att försöka göra en jämförande recension av Situation Sthlm med Faktum som måttstock. Vad som främst slår mig är skillnaden i tidningens material och framsida. Situation Sthlm använder sig av glättigt papper, som de flesta vecko- och månadstidningar och i detta avseende sticker Faktum ut med sitt strävare, rustikare papper (jag kan väldigt litet om pappersbranschen, så ni får ursäkta mitt måhända märkliga spåkbruk). Dessutom är framsidan onekligen annorlunda i och med att den pryds av en så kallad kändis, skådespelerskan Izabella Scorupco, med föga anknytning till det uteliv som Faktum brukar referera till (om man nu inte är av uppfattningen att hennes polska ursprung är relevant i sammanhanget).

Det första intrycket påminner mig helt enkelt mer om den där tidningen, som jag inte kommer ihåg vad den heter, som SJ sticker ner i ryggstöden. Inte nödvändigtvis något dåligt i sig men kopplingen till utelivet är tämligen oklart.

I många avseenden består detta intryck när jag läser igenom tidningen. Uteliggare och andra utsatta grupper får mycket mindre utrymme än i Faktum. Text och bildspråk är mycket mer slipat och inte alls lika tyket som i Faktum. Min bättre hälft, med en ton väl förankrat i hennes rötters innersta Norrland, konstaterar krasst att det är klart att tidningen måste vara glättig och ytlig - den riktar ju sig till stockholmare!

Om min bättre hälfts analys avspeglar den strategi som Situation Sthlms personal gjort i sin bedömning av sin marknad må vara osagt. På samma sätt kan givetvis Faktums oslipade attityd vara en proffsig bedömning av att den skall säljas till Göteborgare, sällan mer än ett par led från arbete på något band. Som läsare som väljer att köpa en tidning av en uteliggare föredrar jag dock de senare. Oavsett om det är beräknad falskhet i grunden vill jag verkligen uppleva att produkten inte bara talar om de som far illa utan även att de faktiskt i förlängningen är deras egna röst. Hade jag varit intresserad av kändisreportage finns det säkert bättre tidningar. Faktum ger mig mer information och perspektiv på den miljö jag bor i. Jag vill helt enkelt med mitt köpa djävla solidaritet (Jag vet, förbryllande, främmande ord för yngre läsare) som går bortom att sticka till en annan människa ett par tjugor!

Sedan fanns det inga bilder på människor med GAIS-mössor i Situation Sthlm heller. Stöd GAIS - köp Faktum!

Resultat inte alltid funktion av lönekostnad

Visst är det härligt när journalistisk är att med andra ord skriva av en artikel från en annan tidning som inte gjort något annat än att hämtat ut uppgifter från skatteverket? Det är i vilket fall vad som skett efter att Aftonbladets rosa del publicerat en lista på allsvenskans tio mest betalda spelare 2009, vilket sedan ompublicerats både här och där.

Nej, jag är uppenbarligen inte mycket bättre själv. Nu inbegriper uppgifterna alla inkomster, inklusive signeringsbonus, men det är ju rimligen att betrakta som en del av deras lön som betalas ut i förväg. I alla fall i de flestas ögon.

Även om signeringsbonus betalas ut ojämnt över kontraktslängden är det en utgift som drabbar alla klubbar någon eller några gånger per säsong. Det intressanta är således inte i första hand att Ekong kommer överst på listan utan hur många andra Djurgårdsspelare som är med.

Av tio i topp har Elfsborg och Den Lille Satan två spelare var medan Häcken, Malmö FF och AIK har varsin. Fem av tio spelare är således hos klubbarna som hamnade på topp tre. Häcken och Malmö FF är båda på den övre halvan. Djurgården med hela tre spelare på listan hamnade på 14:e plats och lyckades med nöd och näppe rädda sig kvar i högsta serien genom ett kval.

I vanliga fall finns det en påtaglig korrelation mellan lönernas storlek och en fotbollsklubbs framgångar (mellan 1978-96 var sambandet mellan relativa lönekostnader och slutposition i England påtagligt med ett R2=0,92). Djurgårdens IF tycks vara ett lysande exempel som visar att allt inte handlar om ekonomiska muskler utan även på något som sitter mellan axlarna. Lönerna gick dessutom till en komplementspelare på mittfältet och en anfallare som inte kan göra mål.

Av någon anledning är dock Sportbladet valt att lyfta bort spelare som slutat efter följa säsongen. Marcus Allbäck skulle annars ha hamnat överst (däremot inte sagt att Allbäck har en del andra inkomstkällor) och vi ser ju hur bra det gick för Örgryte förra säsongen. Undrar var Alvaro Santos hamnar på listan?

Signeringsbonusar är en stor kostnad som klubbar tar på sig för spelare som sedan allt för ofta inte levererar. Sett till allsvenska klubbars omsättning är inkomsterna dessa spelare får mycket stora. En misslyckad investering är i det närmaste en katastrof, oköpt är ofta det bästa köpet.

Privat förvaltning av det offentligas byggnader

I det modiga kölvattnet efter diverse upprörda känslor i samband med ökad nederbörd i osedvanligt kylig väderlek har statsvetaren Marie Demker påpekat att allt faktiskt är statens fel. Att tågen inte rullar alltså:

"I Dagens Eko 23/2 fick vi veta att hallar där tågen av-isades under särskilt svåra vintrar nu är tomma. Jernhusen tar så mycket betalt av de företag som SJ köper in underhållet av att dessa företag inte kan vara med och konkurrera om upphandlingen av underhållet på tågen om man använder hallarna. [...] Den avreglering, bolagisering och privatisering av det statliga ansvaret inom transport- och kommunikationsområdet som påbörjades på 80-talet har idag löpt linan ut. Idag kan vi se effekterna av att underhåll, investeringar och nytänkande inte genomförts på ett sammanhållet sätt. Numera är de ekonomiska aspekterna av varje enskild verksamhet avgörande för så kallade affärsmässiga beslut som myndigheter och affärsdrivande verk fattar."

Det är givetvis på många sätt enkelt och opportunt att skrika varg efter att fåren redan är döda. I princip håller jag dock mer Demkers kritik. Det är i min uppfattning ett stort problem ur flera hänseenden när det offentlig politik sker, eller inte sker, genom offentligt ägda bolag som skall agera som privata, affärsmässiga företag.

Utan att någon direkt kunskap (detta är trots allt en del av bloggosfären - där man får uttrycka tvärsäkra åsikter kring saker och ting man saknar initierad kunskap om) om den relativa kostnadsutvecklingen på fastighetsmarknaden kan jag ge två ytterligare exempel.

Först har vi företaget Akademiska hus. Ett statligt ägt bolag som förvaltar byggnader för universitet och högskolors verksamheter. Genom omständigheter som är såväl praktiska som juridiska har universitet och högskolor inget annat val än att använda sig av Akademiska hus. Samtidigt skall bolaget agera som ett företag, leverera vinst till sina ägare - det vill säga staten - och sätta marknadsmässiga hyror.

Sedan har vi fastigheter för kultur och ett hörsägens-exempel. En forskare, som jag inte kom ihåg namnet på, och som undersökt den kulturens ekonomiska förutsättningar konstaterade vid nått seminarium jag var på för några veckor sedan att i även om kulturen fått mer och mer pengar sedan kriget har summan den har kvar efter att ha betalat sina hyror egentligen hela tiden minskat.

Nu är jag ju en smula ambivalent till tanken med marknadshyror. Jag har dock av den bestämda uppfattningen att marknadshyror kommer bäst till sin rätt när det existerar eller finns förutsättningar för en fungerande, konkurrensutsatt marknad. Bruksvärdeshyror fungerar bättre när det inte existerar förutsättningar för en sådan.

Jag ställer mig tveksam till att hyresgästerna hos Jernhusen, Akademiska hus och Sveriges museum och teatrar egentligen har någon praktisk möjlighet att välja bort sina hyresvärdar för ett annat alternativ. Marknadsmonopol är den sämsta av båda världar. Det blir dessutom lätt absurt när offentligt finansierade verksamheter måste gå och äska om mer pengar för att betala stigande hyror till en statligt helägd fastighetsbolag som har uppgiften att generera vinster till sin ägare som sedan får ta vinsten och ge till den offentliga sektorn som måste betala stigande hyror.

Jag har tidigare hävdat att detta är situationen för alliansklubbarna som hyr hos Gamla Ullevi. Två andra dagsfärska exempel är Storan i Göteborg, vars verksamheter inte längre anser sig ha råd med Higabs hyror (Higab startades bekant som bolag för att ge lokaler till företag som fick sina gamla, billiga lokaler rivna i rivningshysterin och sedan inte hade en snöbolls chans i helvetet att fortsätta verka med Higabs hyror) och i Uppsala där Studentstaden, samlingsnamnet på ett stort bestånd med 4300 studentlägenheter, skall säljas av det statliga bolaget Vasakronan och då eventuellt göras om till bostadsrätter.

I det förra fallet blir en centralt placerad teater tom och det är svårt att se vad lokalerna kan användas till istället. Gepe har trålat kommentarer och det är la svårt att se varför förslagen skulle vara mer gångbara än nuvarande verksamhet. Ett kulturhus, exempelvis, kommer la näppeligen ha lättare att betala Higabs hyror.

I det andra fallet minskar en studentstad möjligheterna att erbjuda presumtiva studenter ett boende kraftigt. Uppsala har något av Sveriges mest överhettade bostadsmarknader och i en sådan situation slår troligen bostadsrätter, som säljs på en marknad, ut studentbostäder. I alla fall i fallet Studentstaden, som ligger tämligen centralt. För Uppsala, som i stor utsträckning lever på högre utbildning, forskning och därav tillhörande verksamheter är det på sikt en farlig utveckling för stadens ekonomiska utveckling om studenterna väljer bort Uppsala för att de inte får någonstans att bo (det var faktiskt en delorsak till att jag i min ungdom pluggade i Umeå).

Svåra frågor utan enkla svar. Jag är emellertid rätt säker på att offentligt ägd marknadsmonopol i dessa former inte löser så värst många problem. När marknaden inte fungerar bör staten försöka se till att den gör det eller måhända överväga alternativa lösningar. Att tro att högre effektivitet uppnås genom att skapa affärsmässiga bolag som sedan i praktiken har monopol på sin marknadsnisch är troligen en chimär.

Hisingen oväntad segrare

För en tid sedan tog min bättre hälft saken i egna händer och bytte ut rubrikbilden på denna blogg. Detta för att markera en rumslig förflyttning från Hisingen till Uppsala.

För att bemöta detta startade jag en läsaromröstning för att utröna vilken bild de föredrar. Till en början såg Uppsala ut att ligga väldigt bra till och jag glömde faktiskt bort det hela. Nu märkte jag dock att omröstningen är avslutad. Lite oväntat hämtade Hisingen in försprånget och vann med minsta möjliga marginal - 18 mot 17.

Vid tillfälle skall jag byta tillbaka rubrikbilden. Varnar dock läsarna för att min bättre hälft inte har någon vidare respekt för de demokratiska reglerna. När hon såg att jag hade en omröstning så valde hon att inte rösta. "Äh, jag kan ju ändra den när jag vill i vilket fall", sa hon. Så länge jag inte ids byta lösenord och inte spara det på vår hemdator så ligger rubrikbilden således risigt till.

Bokrea för alla

Bokrean har i stort sett gott mig förbi. Nej, egentligen har den inte gått mig förbi utan lämnat mig oberörd. I fredags gick jag en sväng i småstadens centrum och gick runt i några bokaffärer utan att få någon lust att köpa något. När jag var liten (och fortfarande var glasögonorm), var bokrean en stor händelse för en unge med begränsad budget. Var ofta på plats vid midnatt när bokrean öppnade.

På vissa sätt är utvecklingen bra. Att bokrean var en så stor händelse hängde troligen delvis samman med att Sverige och småstaden under mina uppväxtår långsamt men ännu ej helt lyckat stappla sig ur sitt skal som Öststat och komma fram i det kapitalistiska ljuset. Idag går det att köpa billiga böcker året runt.

På andra sätt är utvecklingen dålig. Utbudet av reaböcker tycks mig allt mer skralt och likriktat för varje år som går. Det är i stort sett samma böcker som säljs vid kassan på stormarknaden som säljs på rean. Gick en sväng på den sköna nya "akademi"-bokhandeln och suckade över att ungefär hälften av böckerna om historia har namnet Hitler i titeln.

DN skriver på sin ledare om bokbranschen som en bransch i kris och vad som behövs för att rädda utbudet. Rubriken på ledaren är En bok för alla. En av mina absoluta favoritböcker alla kategorier kom från det bokförlaget, som med statligt stöd skulle ge ut kvalitetslitteratur. Karel Capeks Salamanderkriget köpte jag på Konsum Håstenshallen för nästan 20 år sedan. Så egentligen kanske det inte är fel med reaböcker på stormarknaden; litterär spis.

---
Nu när jag ändå är igång och beklagar mig över ett skralt utbud så skall jag också passa på att nämna gatumusik. Det var två musikanter igång när jag gick igenom småstaden och tittade på böcker. Den ena spelade ledmotivet från Gudfadern-filmerna och på ett annat ställe spelade två personer When the Saints go Marching in. Samma låtar när jag gick tillbaka samma väg.

Nu har jag tidigare uttalat mig positivt om gatumusikanter men man får la ändå undra varför de måste spela samma låt om och om igen? Även om detta givetvis kan antas vara kassakor så undrar man lite varför de inte kan spela två-tre olika låtar. Det måste vara förbannat trist för gatumusikanterna också. Varför skall man ge pengar till musikanter som inte har ork nog att lära sig mer än en låt?

---
Såg dock att Arkadij Babtjenkos självbiografiska skildring Krigets färger finns på bokrean. Rekommenderas!