Lundgren kapten i tre år till

Efter gårdagens 'avslöjande' i gepe om att fyra av GAIS (så kallade) nyckelspelares kontrakt går ut till hösten så reagerar klubben (för en gångs skull?) snabbt och effektivt. Kapten Fredrik Lundgren meddelas officiellt ha skrivit på för ytterligare tre år (till och med 2011) med hela Göteborgs lag GAIS.

Dessutom skrivs det i gepes papperstidning att enligt Wallin ser klubben över möjligheter att ge Fredrik Lundgren en roll i klubben efter den aktiva karriären. Ett enligt min spontana reaktion utmärkt idé. Få spelare har ett sådant klubbhjärta som Lundgren och har dessutom alltid givit ett intelligent och trevligt intryck. Ett antal intryck som jag inte riktigt fått (på lite distans skall sägas) av en annan individ som gått från truppen till en roll inom organisationen.

De tre övriga spelarna vars kontrakt går ut är inga överraskningar, dessutom torde kontrakten gå ut för Henrik Dahl, Jóhann Gudmundsson och Daniel Nicklasson. För oss som följer klubben dagligen. Bobbie Friberg da Cruz önskan att få testa på spel någon annanstans är allmänt känd och ett urtjatat ämne. Wallin skall enligt uppgift ha goda förhoppningar att skriva nya kontrakt med David Durmaz skall likt Daniel Nicklasson. Prince Ikpe Ekong, som skulle vara i princip klar vid årsmötet i februari har däremot förvandlats till en långt dragen förhandling med en agent/orm med det misstänksamma namnet Innocent, så oskyldig att han inte tycks veta skillanden mellan brutto och netto - som hämtat från paradiser!

Att Henrik Dahl kommer att försvinna lär inte leda till några reaktioner. Fyra tvälingsmatcher hittills på en och en halv säsong är inget imponerande facit för en 34-åring. Gå tillbaka till Varbergs BoIS istället! Jóhann Gundmundsson är ett svårare val. Inte ordinarie i år, men ett par imponerade insatser. Om klubben väljer att vänta och se har jag all förståelse för det, även om Joi lockas till Häcken där pengarna finns.

Hunger är den bästa av kryddor

Förutom sex finns det bara två saker som säljer här i den mediakåta västvärlden - mode och matlagning. För att öka antalet besökare gäller det att rida på framgångsvågen efter alla de kockar som skapat sig pengar, framgång och berömmelse genom teve och tidningar.

Kom hem sent efter många långa timmars arbete. Hade bara ätit två mackor och sörplat i mig en liten drickyoghurt. Hungrig men med lite i matväg hemma (om jag nu inte skulle ställa mig och laga mat sent på kvällen. Jag letade efter goda saker att sätta tänderna i. Hittade en del gott, men inte något som riktigt passade ihop med något annat. Hög tid att bli lite eklektisk. Fusion som vi världsberömda kockar säger.

Libabröd med smör, skivade bananer och salami! Smakade inte allt så pjåkigt. Min bättre hälft vill inte ens pussa mig, men så är hon liiiite allergisk mot bananer också.

Så här lite i efterhand tycker jag nog att det kunde blivit än bättre med lite lök.

Fotbollspassion?

Det är eftermiddag, min bättre hälft har gått och lagt sig för att vila sig en stund, jag ger mig på min fjärde kopp kaffe och på radion går det eminenta humorprogammet Mammas nya kille på P3 där karaktären Patrik håller låda. Hoppar runt bland olika inlagda länkar och når snart bottenskrapet - Gepe - som lyckas visa att det även går att ge ett reportage en missvisande vinkling med hjälp av bilder (och i ingressen också). Hur? Förklaring kommer nedan.

Texten heter "Svenska fans mest passionerade", är egentligen från TT, refererar till en rapport av Social Issues Research Center (SIRC). Ovanför bildtexten visas en bild på människor i svenska landslagets kläder och souvenirer. Rapporten som refereras till heter "Football Passions" och är sponsrad (sic!) av Canon (sic! igen).

Slökollar igenom rapporten och uppfattar först en lite luddig metod då det inte uttrycks tydligt hur de så kallade fansens har selekterats ur den totala populationen (jämför med SOM).

Kappvändande flanar eller hängivna supporters?

Det visar sig dock att nästan 80 procent tycker att klubblaget är viktigare än nationen. För svenskar var denna siffra närmare 90 procent. Nu när det drar ihop sig till EM skall alla marginalare och de som knappt bryr sig om allsvenskan komma fram och låtsas att de är passionerade fotbollsanhängare, ivrigt påhejade av media. Sedan så blir det allsvenskt lunk och beskrivningar om supportern som huliganer i media som vanligt igen. De passionerade supportarna är således inte i första hand anhängare av landslaget utan håller på ett klubblag - i första hand GAIS (det är inget som framkommer i den internationella rapporten, men det låter la rimligt?). Gepes bild och ingress är således missvisande.

Sponsring och oklarheter kring metodiken gör mig en smula skeptisk på förhand till rapportens slutsatser. Dock alltid trevligt med allt som framhäver supportern som något annat än en våldsam galning, fast då är jag ju i och för sig föga objektiv.

Om ni fluktar igenom rapporten, notera framförallt deras nyttjande av faktoranalys för att dela in supportrar i olika grupperingar (s.55), vilket jag tycker var ett intressant grepp lite utöver den enkla regressionanalysen eller tröttsamma och sällan givande deskriptiva statistiken med sina stapeldiagram.

Alla kramar småföretagarna

Lyssnade på P1:s Plånboken under förmiddagen som bland annat tog upp den av politiker såväl jagade som kramade gruppen småföretagare, lite beroende vem man frågar. De flesta partier anser sig nu vara småföretagarnas vänner, på samma sätt som nu även moderaterna vill krama ihjäl arbetaren.

Det är inte bara de faktiska kostnaderna (skatter och avgifter) som företagarna ser som ett problem utan all den tid och energi som måste ägnas åt att fylla i blanketter och uppfylla alla krav och regler som verksamheten för med sig. Tid och energi som istället kunde användas till lönsammare verksamheter som kommer alla till del genom högre skatteinbetalningar och fler arbeten. Samtidigt som enklare regler och kostnader skulle flera kunna och våga ta steget och bli egna företagare.

Även om socialdemokraterna och nu alliansen säger sig vilja förändra för småföretagarna ser dessa lite faktiska resultat.

Vad jag dock kommer att tänka på när jag lyssnar på programmet är den peruianska ekonomen Hernando de Sotos bok "The Mystery of Capital: Why Capitalism Triumphs in the West and Fails Everywhere Else". I många av den fattiga världens fattigaste områden spirar småföretagsamheten. Har dessa länder något att lära Sverige? Nej, verkligen inte. De Sotos studier har visat att det byråkratiska systemet i dessa länder är så snårigt och omständigt att det inte ens är värt att försöka agera enligt lagar och regler.

"In Haiti, one way an ordinary person can settle legally on government land is first to lease it from the government for five years and then buy it. Working with associates in Haiti, our researchers found that to obtain such a lease took 65 bureaucratic steps requiring, on average, a little more than two years. All for the privilege of merely leasing the land for five years."

Medan svenska politiker delvis hoppas att dagens småföretag skall spira upp till morgondagens storföretag är detta något som effektivt hindras av byråkrati och korruption i många länder. Deras småföretag kanske gynnas på kort sikt genom att de fullständigt kan strunta i alla regler, skatter och avgifter - även om de troligen måste betala någon korrupt polis eller tjänsteman -men samtidigt är det omöjligt för dem att ta lån, investera, bilda aktiebolag medan de hela tiden måste oroa sig för att förlora sin - i statens ögon - olagliga egendom.

"In Egypt, the person who wants to acquire and legally register a lot on state-owned desert land must wind his way through at least 77 bureaucratic procedures at 31 public and private agencies. This can take anywhere from 5 to 14 years. To build a legal dwelling on former agricultural land would require 6 to 11 years of bureaucratic wrangling."

De flesta regler och bestämmelser som tynger svenska företagare är skapade med den bästa av avsikter och med goda anledningar. Trots det goda avsikterna kostar denna byråkrati resurser och stryper möjligheter. Aldrig någonsin går det att göra alla nöjda, det är nog det enda tillsammans med skatter och döden som vi kan vara säkra på här i livet...

... och att GAIS aldrig vinner allsvenskan.

Om detta bör det berättas

Det ges ut en hemsk mängd böcker. Trots att det knappt är mer än hundra och några år sedan gemene man och kvinna på landsbygden inte hade tillgång till mycket mer än den heliga skriften och kanske ett par böcker till dränks samma man eller kvinna nu - det vill säga om hon överhuvudtaget är intresserad - av mängder av böcker. Många är förstås då som nu fyllda av tvivelaktiga skrönor (Biblen som sagt...) så finns det en massa som jag känner att jag inte bara borde, utan framförallt vill läsa. Då är det bra med bokrecensioner som ger essensen i böckerna som man tyvärr inte hinner läsa.

Bomboffer i Dresden

Bläddrade igenom Svenska Dagbladets kultursidor som på måndagen innehöll två intressanta recensioner av sakprosa som jag lite känner att det skulle vara intressant att läsa, men antagligen inte kommer att få tid eller ork till. Först och främst, i och med att den recensionen fick störst bild, är det Jörg Friedrichs "Branden, Tyskland under bombkriget 1940-45" som med sina över 500 sidor lär vara en maffig bok och knappast lättsmält med sin berättelse om Tysklands alla bomboffer (trots min smutsiga last). Uppskattningsvis en halv miljon. Vad också är intressant är den kritik som författaren har fått. Kriget, slut sedan mer än 60 år, är fortfarande närvarande. För några veckor sedan försökte jag få lite perspektiv på forskarupproret mot Forum för Levande historia med flera andra exempel på hur historia än idag rör upp heta känslor.

I sammanhanget med forskarupproret har jag raljerat mot SvD:s ledarredaktion (som om de har en aning om mina angrepp) och jämfört dem med Pravdas dito. Därför tycker jag att det är roligt att recensenten Krister Walhbäck på kultursidorna smyger in ett inlägg i debatten i den andra recensionen av Kaa Enebergs "Knuts ask och Kejsaren av Karelen" som handlar om individer i den autonoma sovjetrepubliken Karelen under mellankrigstiden gick ett förutsägbart öde till mötes. Ja, förutsäg bart för mig och (kanske) dig förstås. Okunskapen är stor. Wahlbäck skriver:

"Om detta bör det berättas, inte minst för att belysa hur självsäkra drömmare kan bli livsfarliga medlöpare till förbrytarregimer."

Med detta åsyftar han förstås Forum för Levande Historias bok om förintelsen, "Om detta må ni berätta". Och det må vi verkligen, hur det skall gå till är uppenbarligen en större kontrovers när historiska händelsen väcker känslor även i lilla rationella och objektiva Sverige.