tisdag 2 december 2008

Fotbollens framtid XIII - Ståplats!?


Det kan verka märkligt och inte riktigt något jag vågar tro på. Men det tycks faktiskt finnas tecken på en svängning i attityden gentemot ståplats från SvFF och SEF:s håll. Det är i så fall en supertanker-sväng, den som lever får se. Se förslaget för "Gemensamt regelverk för elitarenor". Efter 2014 skall det eventuellt få finnas kvar 20 procent ståplats, om dessa kan konventeras till sittplats. Inte så mycket kanske, men det ger en liten chans för GAIS samlade läktarvrak att få uppleva fotboll på riktigt några år till innan apatin och tristessen fullständigt förvandlat svensk fotboll till en urvattnad sörja.

---
Några äldre, relaterade inlägg:
Liten Katekes för ståplatsälskare
Våld, dålig journalistik och ståplats

Ersättning för vad?

För väldigt länge sedan gnällde jag lite förstrött om ett debattinlägg i Svenska Dagbladet där en chefsrekryterare, Bengt Lejsved, beklagade sig över de låga ersättningarna för svenska verkställande direktörer. Jag irriterade mig inte så mycket som att han föreslog högre löner - även om en rekryterares tårar i detta fall är lika troligt som en fotbollsagents; han talar i egen sak - utan för att jag inte riktigt kunde se poängen med inlägget. Dessutom kom det några dagar senare in en replik där ekonomijournalisten Olle Rossander hävdade att det inte direkt fanns någon akademisk forskning som visat något samband mellan hög ersättning för chefer och långsiktig ekonomisk lönsamhet eller kursutveckling för företagen.

Jag sa att jag skrev om detta för länge sedan. Ja, det var i mitten av augusti. Inte så långt tid i det stora hela, men en eon sedan i den offentliga debatten kring företag och verkställande direktörers kompetens. Postens VD, med 45 brevbärarlöner, blev hårt ansatt och valde trumpet att arbeta gratis. I lördags propagerade etikprofessor Carl-Henric Grenholm för att företag borde utse chefer med andra värderingar. Som om det vore en total överraskning att den som är mest lämpad inte är den som i första hand fokuserar på sin egen plånbok.
Är det här din chef får han säkert bättre betalt än du
Moralpanik mot välbetalda chefer är tämligen symptomatisk i tider med stora varsel. En debattartikel i dagens DN av Jens Galatius och Sten Undin från Handelshögskolan i Göteborg (vars chef opportunt vill förstatliga Volvo) sätter fingret på den springande punkten: "Får en vd betalt efter marknadens impulsiva ryckningar eller kompensation för ett väl utfört arbete?". Enligt deras undersökning av ett femtiotal stora företag visar att så inte är fallet. Ersättningen till VD avspeglar börsutvecklingent, inte utvecklingen i relation till konkurrenterna. Eller annorlunda uttryckt, går börsen bra, så får VD:n bättre betalt även om alla andra företag i branschen lyckas mycket, mycket bättre. Med tanke på att börsmarknaden till en ej försumbar del styrs av nerverna hos tiotusentals spekulanter utan större intresse eller förståelse för realekonomi tycks det verkligen vara ett trubbigt och tämligen lotteribetonat sätt att betala ut ersättning till sin VD. Med det systemet skulle ju även en apa få hög ersättning med lite tur.

Nu skulle jag verkligen vilja se en undersökning som testar sambandet mellan företagens vinst/förlust snarare än kursutvecklingen.

lördag 29 november 2008

Att snygga till avenyn

En trist och (numera) regnig lördag i november är Kungsportsavenyn inte någon vidare fröjd för ögat. Den mediokra inramningen av Göteborgs mest kända stråk (i alla fall bland kranskommunsfolk) har dock avsiktlig förfulats. Som tapper och tjänstvillig medborgare och rättroende försökte jag skyla över den fulhet som befläckade stadsrummet. Tyvärr hade jag inte tillräckligt med material. Notera även att läktarplats är synonymt med sittplats.
Jag agerade instinktivt men fulheten var för stor (och säljer tydligen en massa årskort också). Dessutom börjar jag nu oroa mig för halsduken. Det är den jag använder till vardags och förstås rejält impregnerad av svett från otaliga cykelresor. Inköpt vid derby mot Öis 2000 (förlust efter två snabba mål av Christian Hemberg) och har varit med på flera utlandsresor och bortamatcher. Men kan den verkligen stöta bort den lilla satans inverkan? Måhända hög tid för en seans, eller i alla fall en tid i tvättstugan.

Avenyn en novemberlördag

Bild från utställningen (från gp.se)
Måhända talar jag bara för mig själv men att komma upp och aktivera sig hyfsat tidigt på en lördag är rätt svårt om man inte är elitidrottare, hundägare eller bara allmänt manisk. Om man som jag dessutom är redigt förkyld så behövs det inte en fredag med vin och sång (annat än whiskey i strikt medicinskt syfte) för att första halvan av lördagen lätt skall förvandlas till en seg tillställning. För att undvika detta tvingade jag mig själv att planera en aktivitet hyfsat tidigt på dagen. Valet föll på SBK:s utställning på Stadsbiblioteket för planeringen av Heden och Avenyn. För att dessutom tvinga mig själv att hålla mitt löfte lade jag ut en informell inbjudan på yimbyGBG:s forum; om även andra kommer dit så måste jag ju dyka upp redan kl11 och inte dra ut på tiden (känsliga bloggläsare skall varnas att alla bilder utom den översta är tagna av en av Sveriges sämsta fotografer - undertecknad).
Avenyns ände - pampigt men trist?
Inbjudan var upplagt i sista laget och endast några halvtrötta svar hade kommit in. Trots det kändes det hela hyfsat genomtänkt och inte allt för jobbigt när jag väl avverkat Götaälvbron och susade fram jämte Nordstan som i detta skedde redan fick ta emot mängder av bilåkare från trista förorter och kranskommuner in i sitt parkeringshus. Måhända julshoppingen som börjar ta fart så sakteliga trots en sviktande ekonomi.

När jag gick i sjätte klass så skulle klassen till stadsteatern för att se Jeppe på berget. Den blev dock inställd för att det inte fanns någon Jeppe på berget (skådespelaren som spelade huvudrollen var la sjuk eller - ironiskt nog - nedsupen). När jag ankom till stadsteaterns grannhus fanns det dock i alla fall en Jeppe från Yimbyträff I där.
Avenyn en grå lördag i november
Vi traskade runt lite i lokalen och tittade på lite bilder. Bäst var nog ändå det stora flygfotografiet på golvet (se bild överst i inlägget) som gav bra översikt och underlag för diskussion. Mest pratade vi om Heden. En minst sagt laddad fråga bland Göteborgare och något som stötts och blötts i årtionden. Personligen är jag kulturkonservativ på denna punkt och vill ha kvar delar av Heden för breddidrott. Dessutom anser jag att det är en tillgång för staden med en öppen och flexibel plats mitt i staden. Därmed inte sagt att det inte går att förbättra och bebygga delar. Frågan är mest vilka delar och hur. Jag och Jeppen talade lite om tänkt spårväg (som om det någonsin kommer att byggas spårväg i Göteborg igen!) från Avenyn mot Bohusgatan. Vi fastnade lite för Exercishuset vid Parkgatan och vad man skall göra med denna tegelbyggnad från 1800-talets senare hälft. Detta bidrag sedan till en spontan stadspromenad. De sålde även någon fotobok för hundra spänn över Avenyn förr och nu. Rykte lite i shoppingtarmen, men samtidigt känns det konstigt att köpa saker på Avenyn...
Tom lokal eller bara avskalat skandinavisk?
Ja, för vår stadspromenad mot Heden rumlade vi förstås först ut på Avenyn där nu stadslivet tilltagit (det var dock mycker mer liv på Östra Hamngatan när jag cyklade hem till den gröna ön). Någon demonstration av Feministiskt Initiativ som vi kunnat se inne från utställningslokalen hade försvunnit ner mot centrum och inga gautmusikanter hördes av. En ensam Faktum-försäljare var den enda miljöfaran som hotade företagarföreningen Avenyns sanering av ett trött och inte så värst lockande shoppingalternativ som i framtiden skall riktas mot bilåkare från Örgryte och Hovås istället för skrän från Borås (varning; ljud och bild) och Trollhättan. En av dessa saneringar som det går rykten om är Bohusslöjd som legat i samma funkishus sedan det byggdes men nu skall ha drivits iväg av en fördubblad hyra. Nu ser lokalen öde ut där vi betraktar den från andra sidan avenyn - eller så har redan en Kejsarens nya Filippa K-affär redan öppnat... Nu låter jag förstås gnällig och det är jag. Samtidigt är Avenyn en svår nöt att knäcka. Gatan fungerar ju egentligen hyfsat, bara inte bra nog och den lever inte upp till sitt rykte (utanför Göteborg bör kanske tilläggas) eller sin tilltänkta pampighet.
Armar uppåt...
... sträck!
Till slut kom vi dock till Exercishuset. Ingen av oss hade ingen riktigt aning om vad den användes till numera. Det har la varit en del mindre små mässor där. På bortre änden stod dock dörren på glänt och det kunde skönjas att den för dagen användes som bollhus, inte av upproriska nationalförsamlingsledamöter, utan småungar som spelade pingis. Har inte tänkt så värst mycket på byggnaden förren idag. Måhända måste nyttjandet av denna lokal tas i beaktande för framtiden. Det finns flera öppningar till den. Om marken mellan Parkgatan till tänkt sträckning mellan Vasagatan och Bohusgatan skall bebyggas (meventuellt med undantag för bandy/skridskobana) skulle byggnaden kunna fungera som en slags Saluhall för de närboende, eller kanske som en livsmedelsaffär - föga glamoröst kan tyckas, men vi behöver alla äta och den är i alla fall snyggare än sedavanliga lador som de numera byggs. Detta med en mindre torg- och parkplats framför och med en mindre gånggata mot den förlängda Vasagatan med en spårvagnshållplats.
Tiden har stått stilla vid Hedens hållplats
Sett åt andra hållet finns redan en kollektivtrafiksnod för lite mera långväga resenärer som oavsett planerna kommer att bestå en tid framöver. Kanske hög tid att se över den platsens design...

Offentlig konst i tunnelbana

Satt och tömde en kamera på bilder som fortfarande låg kvar sedan min New York-resa. Tittade runt lite och fastnade (återigen) för denna bild från tunnelbanestationen på 14th Street/8th Avenue:
Bronsfigurer som bär på subway token (biljett)
Jag var på väg tillbaka till Brooklyn och detta var det sista fotot jag kunde ta innan minnet tog slut. Synd, för snart upptäckte jag dessa små figurer både här och där, levandes ett eget litet småtrollsliv på stationen. Nu när jag fått tid att titta på bilden igen får jag i alla fall möjlighet att ta reda på vad det är för små gubbar. De är alla del av ett konstprojekt med namnet Life Underground av konstnären Tom Otterness. Enligt Wikipedia rör det som om över hundra små figurer som står lite här och var på stationen. Egentligen skulle de inte vara fullt så många, men konstnären blev så uppslukad av projektet att han gjorde mer än fyra gånger så många än vad till en början var tänkt.
Även en fot höga uteliggare blir jagade av lagen
Jag har då verkligen aldrig försökt låtsas mig på att vara konstkritiker. Men som observatör så upplever jag det onekligen som ett lyckat exempel på offentlig konst. Figurerna ser lite ut som seriefigurer och torde därför uppskattas av barn. Samtidigt så är de inte alltid så sockersöta i sitt agerande. Några verkar hålla på med kriminell aktivitet; andra att tjäna snuskigt med pengar; en stor krokodil försöker dra ner en annan figur i kloakerna. Scener som kan få den vuxne betraktaren att le men också tänka till. Bättre än nio meter Pinocchio i Borås, och då är jag ändå lockad av denne gigants implicerade dadaism. All offentlig konst måste inte vara monumental och placerad på piedestaler. Jag fördrar oftast den offentliga konst som inte försöker, ja till och med kräver, uppmärksamhet.