Också ett slags derby

Ibland inbillar jag mig att jag är en sofistikerad människa. En individ med sofistikerad humor och en god smak, men ibland så undrar jag över mig själv.

På måndagen ägnar jag mig - som de flesta sofistikerade människor - mest tid åt de finstilta delarna i slutet av gepes del två (ekonomi och sport; aktiekurserna är i mitten av delen om det nu var någon som trodde att det var dem jag åsyftade). Läsandet i tabellerna börjar redan när vagnen långsamt börjar stånka upp för Göta älvbrons norra brofäste.

Går av vid hållplatsen vid Brunnsparken och sneddar över mot en annan hållplats för byte.

Klättar över någon människa som tycker att det är den mest naturliga saken i världen att trots att fönsterplatsen är ledig sitta vid gången på ettans spårvagn när denna stannat vid Brunnsparken under morgonrusningen och börjar återigen läsa.

Där står det som kittlar min så kallade humor. Det är resultaten från division 7 A Göteborg:

Bagdad IK - Babylon SK 0-4

Ja, också en slags derby. Olikt Babels torn som en monoteistisk gud påstås har rivit ner är fotboll något som förenar över alla tänkbara gränser - så länge de inte håller på Den Lilla Satan för då vill jag dem förstås bara illa där de skanderar att "alla som inte bygger är gaisare!".

Arbetskraftsinvandring - möjligheter, struktur och demografi

En del ser invandring som ett hot och en kostnad. I dagens DN debatt menar Phillipe Legrain, i en rapport från globaliseringsrådet, att det inte bara är kostnader behäftande till invandring. Han menar att invandring - och då i första han arbetskraftsinvandring - är en möjlighet för Sverige som kan hjälpa till att rädda välfärdssamhället och ge ökad ekonomisk tillväxt som gynnar alla - invandrare såväl som infödda.

(Även om globaliseringsrådet är knutet till svenska regeringskansliet är författaren till rapporten och debattinlägget inte svensk. Phillipe Legrain är - sitt franskklingande namn till trots - en brittisk ekonom som förespråkar globalisering och ökad migration. Att låta någon (så att säga) utifrån har både sina för- och nackdelar. Det kan innebära att man troligen använder sig av någon som är befriad från en del förutfattade meningar men också att man är helt okunnig om saker som för den infödde är självklart (med en haltande analogi skulle det kunna vara som om en utomjording studerade jordens ekonomi under de senaste århundradet helt okunnig om första och andra världskriget). Det finns vissa kopplingar mellan detta och det område som Legrain studerat; svensk invandring och arbetsmarknad (jag bör kanske tillägga att jag endast läst hans artikel på DN debatt och inte hans rapport), men låt oss ta en sak i taget.)

För en tid sedan väckte ett annat debattinlägg av Gunnar Sandelin kring invandringens kostnader och en stor mediakonspiration mot en kritisk granskning av flyktingströmmen en hel del debatt. Angående kostnaden (mediakonspirationen intresserar mig föga) svarade en av Sveriges främsta experter Jan Ekberg snart och menade att siffrorna var kraftigt missvisande. Detta inlägg från Ekberg och även Sandelins siffror härrörde sig bland annat från ett tidigare utbyte av debattinlägg hos Svenska Dagbladet där Ekberg tillsammans med ytterligare en professor i nationalekonomi Eskil Wadensjö tillbakavisade en tidigare beräkning av lektorn i företagsekonomi Lars Jansson där denne hävdade att kostnaderna för invandringen var 267 miljarder.

Legrain har en mycket mer positiv syn på det hela. För honom är det - på lite sikt - inte fråga om kostnaderna är stora eller små för den svenska ekonomin utan det är frågan om en vinst för alla:

"Framför allt kan friare invandring hjälpa till att finansiera välfärdsstaten genom att öka den ekonomiska tillväxten. Större arbetskraftsrörlighet - såväl mellan Göteborg och Stockholm som från Warszawa och Manilla - skulle möjliggöra en snabbare tillväxt utan inflationistiska flaskhalsar, en ökning av levnadsstandarden samt bidra till att hålla räntorna låga. Precis som Sveriges öppenhet för handel och utländskt kapital har bidragit till Sveriges välstånd så skulle även ett öppnande för utländsk arbetskraft göra det. "

Det han resonerar kring är inte något nytt. De flesta som har någon förståelse överhuvudtaget för dylika frågor är bekanta med makarna Myrdals betydelsefulla bok "Kris i befolkningsfrågan" från 1934. Sett ur det tidiga 1930-talets perspektiv stod landet inför en demografisk katastrof. Nu löstes detta genom ett kraftigt ökande barnafödande under 1940-talet men också arbetskraftsinvandring under efterkrigstiden. Av en händelse spelade Gunnar Myrdal - nu som handelsminister - en roll i "beredningen för utländsk arbetskraft" som tillkom 1946 och blev grunden för den svenska modellen för arbetskraftsinvandring som försökte väga de olika aktörernas behov och farhågor emot varandra; arbetsgivarna fick sin arbetskraft medan arbetarna inte skulle utsättas för lönedumpning och arbetslöshet.

Phillipe Legrain ser förstås att det finns en stor diskrepans mellan den infödda befolkningen och invandrare i avseende på situationen på arbetsmarknaden, vilket han i första hand anspeglar på fördomar och diskriminering. Måhända så (jag kommer och tänka på en undersökning jag läste i ekonomisk debatt för en massa år sedan där en ekonom hade jämfört adopterades situation på arbetsmarknaden efter att adoptivföräldrarnas socioekonomiska situation tagits i beaktande som pekade på förekomst av diskriminering av människor som såg ut att komma från Afrika eller Mellanöstern) men det torde även finnas flera andra faktorer till detta. Dels den stora strukturella skillnaden i populationerna (se bland annat kommentarer till detta tidigare inlägg) men också avsaknad av så kallat kulturellt kapital (det är detta jag åsyftar i slutet på den långa parentesen ovan) som är relevant i det nya hemlandet; kunskaper, erfarenheter och kontakter som är implicit viktiga i landet. Det senare skulle dock inte vara något som helt problem med arbetskraftsinvandring där deras anpassning till strukturen på arbetsmarknaden torde vara minst lika god som den inhemska befolkningen.

Vad som tycks vara en brist hos Legrain är att oavsett om vi ser integrationens problematisk som ett individuellt eller strukturellt problem (nationalekonomer har ofta en tends att överdriva i sin abstraktion av begreppet arbetskraft, ibland så långt att den ses som homogen och institutionella faktorer är ovidkommande- samtidigt pekar Legrain på att somalier lyckats väl i Minnesota mellan många lever på marginalen i Sveirge) så måste man undra vilken acceptans det finns kring arbetskraftsinvandring när stora grupper anses ha en mycket dålig koppling till arbetsmarknaden (utanförskap som det heter med den rådande regimens terminologi). Kommer förändringar på detta område kunna uppnås genom brett förankrade kompromisser med arbetsmarknadens parter?

Personligen är jag i grunden positiv till invandring i allmänhet (syns det genom ovanstående svammel?). Det finns vissa likheter mellan situationen efter andra världskriget men också många skillnader. Då vad det frågan om perioder av kraftiga strukturella omvandlingar i tillverkningsindustrin parat med små barnkullar på 1930-talet. Nu är det i stor utsträckning frågan om ett tjänstesamhälle (kultuellt kapital anses vara viktigare i en tjänsteekonomi än i ett industrisamhälle) med en arbetskraftsreserv bland de senaste decenniernas flyktinginvandrare.

Liten katekes för ståplatsälskare

Fredagskvällen ägnade jag åt att fortsätta mitt rock 'n roll-liv. Drickandes min lokala mataffärs billigaste (och troligen äckligaste) folköl har jag läst igenom förra årets rapport från brittiska FSF:s (Football Supporters' Federation - numera finns något liknande i Sverige) rapport från förra året om ståplatsen och den engelska fotbollen; "The case for safe standing at major football stadia in England & Wales - A 21st century solution".

(OK, jag erkänner, hann se filmen History of Violence på teve också)

För den som är intresserad av ståplatsens framtid är detta en utmärkt publikation att ögna igenom. Den ger en hel del information om resonemangen kring förbudet av ståplatsläktare efter Hillsborough-katastrofen 1989. Mängder av aspekter på säkerhet, oroligheter och en hel del annat som har med upplevelserna kring besöket på en fotbollsarena gås igenom. Tämligen givet så är rapporten positiv till ståplats men för ståplatsälskaren i Sverige bör inte detta spela någon roll - skall man sitta och hoppas att Lars-Åke Lagrell skall fatta ett objektivt och vettigt beslut?

Südtribune i Dortmund, Europas största ståplatsläktare för 25 000 åskådare

De positiva exempel som rapporten vill lyfta fram är alla från Tyskland (varje gång en engelsman lyckas lämna sin ö för att betrakta och ta del av den lokala kulturen istället för att snorfulla gå runt i allt för små fotbollströjor och vråla torde vara en seger för den mänskliga kulturen).

Jag uttrycker bara en personlig åsikt men nog tycker jag att det vore trevligare om SEF och andra ledande karaktärer inom svensk fotboll kunde snegla mot kulturlandet Tyskland med sina låga priser och ståplats snarare än det allt mer jippo-artade Premier League med sina höga biljettpriser och allt mer avslagna stämning (i alla fall i lite mindre viktiga matcher).

Straff och brottsregistet

Några lösa tankar om brott och straff. Lyssnade på morgonens P3-nyheter; nyheter inriktade mot kanalens yngre lyssnare som inte antas vuxna nog att kunna förstå vanliga, hederliga ekots sändningar.

Deras stora scoop under morgonen är att ungdomsbrottslingars gärningar förföljer dem i tio år efter dom. Förföljer och förföljer, det är frågan om en prick i belastningsregistret som finns kvar i ett decennium. Detta har vissa följder för bland annat möjligheterna att få vissa arbeten. Någon stockholmsyngling som gjort några timmars samhällstjänst för misshandel och skadegörelse vid 17 års ålder intervjuas och beklagar sig över att han inte kan söka alla jobb.

En del av mig vill säga åt honom att det kanske han borde ha tänkt på innan han slog ner någon och att han inte kan gnälla på att hans handlingar får konsekvenser - folk verkar ha så såvrt att acceptera konsekvenserna av sina korkade beslut och handlingar, kom och rädda mig snälla välfärdsstat! En annan del av mig tycker att tio år i ett register är en smula onödigt; ett av regeringen tillsatt grupp föreslår en ändring till fem år för annat än de grövsta brotten.

Brott och straff är en så jävla knivig fråga samtidigt som en massa människor har så tvärsäkra men oftast tämligen ogenomtänkta åsikter om att brottslingar fanimej skall brinna i helvetet.

Ja, vad skall man ha straff till? Lite samhällstjänst på en second-handaffär i Stockholm lär la knappast vara avskräckande (kanske om man tvingas till samhällstjänst i Skinnskatteberg...). För några veckor sedan hade gepe ett långt reportage från ett amerikanskt fängelse. Landet i väster har över två miljoner bakom lås och bom utan att det verkar vara så värst avskräckande heller. Som de flesta borde veta efter en miljon teveserier är straffen långa och anstalterna inte så värst mysiga. Om inte USA:s straff verkar fungera avskräckande - i det stora hela - lär det inte vara någon större idé för Sverige att testa om än hårdare straff eventuellt kanske kan vara avskräckande.

Då återstår vad straffet betyder för den enskilde fången - rehabilitering och så vidare. Gjort är gjort men kommer det att upprepas? Låt mig vara lite hypotetisk. Säg att du är en 17-åring som fälls för misshandel och skadegörelse. Tio år framåt kommer du ha en prick i ett register knutit till ditt personnummer. Låt oss nu måla upp två scenarion. I det första så skärper du dig efter ditt ungdomliga snedsprång på brottens bana, klipper dig och försöker skaffa dig ett jobb. Kommer din prick att hindra dig i ditt fortdatta liv? Troligen. Kommer det att driva dig tillbaka till brott? Njae, så fruktansvärt stigmatiserade är det inte. Att säga att brottsregistret tvingar någon till brott är faktiskt att ignorera sitt eget ansvar och sin fria vilja. Ett annat alternativ är att individen fortsätter på brottets bana. I så fall kommer la den där pricken varken göra till eller från där du står och tjôtar med dina stenhårda polare på en bar nära Ångpannegatan.

Fem år i belastningsregistet för mindre brott är nog en bra idé. Fem år är väldigt lång tid för någon som inte ens får köpa folköl lagligt, för att inte ens nämna tio.

*****

Om någon skulle göra mina (icke-existerande) barn illa skulle jag inte bara kräva hämnd. Jag skulle själv leta reda på förövarna och verkställa dom och straff direkt från gamla testamentet! (som Samuel L. Jackson i Pulp Fiction). I andra fall kan kramar, terapi och rehabilitering på öppen anstalt vara bra - så länge inte någon jag känner drabbas.

Vårtecken

Inget säger la vår som en drift bland svenskar att klä sig i kycklinggult och låsa in sig i mörka teve-rum för att titta på mer eller mindre vuxna män med ett obestämbart antal skallskador och hjärnskakningar i sina läkarjournaler åka runt på en isrink efter någon puck som inte ens har lakrits-smak.

Nu väntar han på chansen att få skriva en låt till goa glada IFK också

När jag gick i mellanstadier någon gång under det kulörta 1980-talet tvingades även barn lära sig kampvisor skrivna av Lasse Holm till dessa skallskadade mäns ära och framgång. Som vuxen skulle jag nog jämfört det med att lära min avkomma Horst Wessel-sången.

Hockey-VM är i antågande - våren är här!

*****

Under tiden passar GAIS på att åka ur svenska cupen mot ett lag i division 2 - Nyköping BIS - re e la GAIS! Samtidigt ska Hammarby startat kravaller i Södertälje - de e la bajern!

Hockey-VM som sagt, under tiden är det snart dags för uppehåll i allsvenskan...