Ifrågasättande av stadens grönområden

Lite till min förvåning har Svenska Dagbladet - som allt som oftast bespottas för sin sin på stadsplaneringsfrågor på yimby.se- publicerat en artikel hur de gröna lundar som omger alla moderna kvarter och förorter nu ifrågasätts i förtätandet av Stockholm.

Jag har tidigare lyft upp dessa grönområdets betydelse, bland annat här. Medan synen på trädgårdsstaden gav oss den menlösa gräsmattan så gav oss tanken grannskapet barriärer mellan olika områden. Idén är måhända inte så konstig. I och med den kraftiga urbaniseringen så ville en del återskapa (?) en idealiserad bild av ett mindre samhälle i storstaden. Ett antal tusen inom samma område skulle slussas till ett lokalt centrum för sina dagliga behov av konsumtion, fritid och kultur. Nu blev sällan resultatet så som många hoppades, istället för att skapa gemenskap i de nybyggda områdena krossades genmenskap i de gamla. Måhända är det så att inte alla samhällsproblem eller -förhållanden kan styras med hjälp av stadsplanering. Utökade möjligheter att transportera sig inom staden annat kan ha bidragit till att en sådan gemenskap blir allt svårare att skapa.

Som en del av att skapa grannskap så slöt sig de nya områden inåt mot ett gemensamt centrum. Förorterna placerades ut som öar i landskapet med lite kontakt dem emellan. Medan det nästan krävs en viss förkunskap eller en vaken blick för att märka när Haga går över i Linnéstaden är det sällan några problem att märka när man lämnar eller kommer in i en ny förort. Om inte husen ser annorlunda ut så är det nästan alltid ett brett band av park som avskiljer dem från varandra. Detta sätt att bygga skapade närhet till grönområden men ökade också avstånden i de svenska städerna och därmed minskade möjligheterna att förflytta sig till fots eller med cykel.

Innerstadens grönområden, likt Slottskogen, används mycket mer än förortens natur

Nu ställs dessa gröna lundar inför två hot. Dels så uppfattas indelningen i grannskap som segregerande istället för något som skapar gemenskap, även om bara några tiotal meter skiljer ett radhusområde från ett område med punkthus verkar det lika effektivt som Berlinmuren (det verkar dock inte hindra en del från att tro att bara det placeras ut lite småhus i skogen nära ett miljonprogram så kommer kontakter att uppstå) och dels finns det ett behov att förtäta staden vilket troligen måste göras på de gröna stråkens bekostnad (även om det förstås går att ifrågasätta hur förtätat det faktiskt blir). Dessutom verkar det som att relativt få använder grönområdena i stadens yttre områden, hundägare och motionärer kan man tänka sig. Trots det låga nyttjandet av många av de grönområden som finns i ytterområden verkar det aldrig finnas brist på människor som önskar sig mer grönska överallt, även i det som är meningen att bli en del av framtidens centrala Göteborg.

Jag gillar Keillers park, men jag är inte där så värst ofta

I princip är jag positivt till denna utveckling. Sprawl är näppeligen något som Göteborg behöver något mer av. Samtidigt finns det förstås i Göteborgs fall än så länge en hel del industri- och hamnområden i centralt läge som fortfarande ger möjligheter till en tätare central stad utan att börja fälla trän och buskar. Nu är det knappast så att segregation inte kan lösas med så enkla knep som att slänga upp några flerfamiljshus med bostadsrätter mellan villaområden och ghetton. Måhända måste vi också inse de begränsningar som stadsplanerandets förmåga att på ritbordet komma fram till den ideala staden samtidigt som vi behöver lära oss av våra misstag.