Efter en defensivt bra men offensivt svag inledande match mot Malmö FF och en katastrofal match borta mot Mjällby AIF förväntades GAIS inte ha något att hämta gentemot regerande svenska mästarna, SvFF:s representationslag, Stockholms IFK, AIK. För detta talade historien som lär oss att GAIS inte vunnit mot AIK sedan 1991 inför 2227 åskådare på Nya Ullevi. Samtidigt hade AIK i sina två första matcher inte imponerat och inte heller gjort några mål.
Denna gång valde jag att jobba över och se matchen på O´Learys. Även om jag gnällt en del tidigare tänkte jag att jag denna gång i alla fall skulle få ljud på, då tjoget AIK:are även fanns plats. Så var fallet, även om nån Hockey-match störde en smula i bakgrunden. Jag glömmer alltid bort att den sporten existerar och blir lika förvånad varje gång denna får företräde framför fotboll på pubar och liknande.
I och med att Ayarna var tillbaka så återfick GAIS den balans på mittfältet som saknades i matchen mot Mjällby. Tydligen hade magsjuka härjat i truppen vilket innebar att Jonas Lundén hamnat på bänken till förmån för Richard Ekunde. Ekunde har tidigare visat sig vara en habil ytterback defensivt med sin följsamhet och fart och så även i detta fall, även om hans träben emellanåt ställer till problem var det i alla fall på rätta sidan denna gång. Kapten Lundgren stängdes av efter rött kort i förra matchen och ersattes av Björn Andersson, som nu fick överge sin roll som ensam och föga effektiv center för mittbacksplatsen. En uppgift som han i det stora hela skötte utmärkt.
GAIS börjar lite avvakande och snart får AIK en chans och ett avslut på mål nästan direkt som Dime Jankulovski rusar ut och stoppar. Dime var stabil i denna match, speciellt i jämförelse med AIK:s målvakt på andra sidan plan, men mer om det senare. AIK:s spel kroknar snart och GAIS kommer in i matchen. Joel Johansson, lånet från Elfsborg, gör sin första match på topp och river och sliter på ett föredömligt sätt. Med tanke på matchresultat och utdelning är detta en roll som han borde få behålla en tid framöver, speciellt då han visade måltjuvskvalitéer som i övrigt tyvärr saknas i GAIS.
GAIS första bra målchans är resultatet av bolltrollande av Wanderson do Carmo vid straffområdeslinjen som tyvärr följs upp med ett hafsigt avslut. Wanderson saknar sina kliniska avslut från förra säsongen och mäktar inte heller i denna match med några mål. Samtidigt, för att gå händelserna i förväg, står han för tre målgivande passningar, vilket givetvis är lika viktigt. Inte minst då det finns en måltjuv som kan ta tillvara chanserna som Wandersons ofta oväntade och smarta passningar ger.
Nästa chans kommer strax därefter i form av ett oväntat distansskott från Reuben Ayarna som dundrar in i ribban bakom en flaxande AIK-målvakt. Ayarna var en mästerlig fotbollspelare i denna match. Stod nästan alltid rätt och sög till sig bollar som en bläckfisk och slog i alla fall nästan aldrig bort en boll. Skotten på distans hade GAIS många i denna match, totalt 20 avslut varav nio på mål, och många av dessa från Ayarna. Han har jämförts med Prince Ikpe Ekong, inte för sin hudfärg, utan för sin roll på plan. I många avseenden tycks Ayarna vara bättre men distansskotten är lika dåliga som Ekongs. Som bekant tjänar Ekong numera stora summor pengar i lindansargänget Djurgårdens IF, som inte tagit några poäng i årets allsvenska och för vilka han gjort ett inhopp.
Bort från den enda sanna glädjen, skadeglädjen, och tillbaka till matchen. Det visar sig snart att AIK:s spelare är mycket nervösa. GAIS kan gång på gång vinna bollen på mittfältet, inte för att de tvunget lyckas med sin höga press utan för att AIK närmast konsekvent slår bort den själva. GAIS kunde alltså i princip vinna boll högt upp utan att ens behöva pressa. Inte konstigt att AIK för ner och GAIS fick ta till många distansskott.
GAIS äger första halvlek utan att för den sakens skull dominera. Kombinationen av bra framspelningar och måltjuvskvalitéer får vi emellertid se innan paus. Wanderson passar upp en lobbboll mot straffområdet, vilket spelar bort hela AIK:s mittfält, där Joel Johansson rusar mot bollen i kamp med mittbackar och en utrusande målvakt. JJ tar och nickar till bollen med huvudskålen på uppstuds och den flyger i en vacker båge över målvakt och ner i mål efter ännu en studs i målområdet.
I paus tvingas GAIS till ett byte. Ut går Johan Mårtensson som till slut däckats av magsjukan och ersätts av Romarinho. Jag blir givetvis genast nervös och åminner mig förra veckans katastrofala mittfältsspel. Mårtensson gjort en bra insats som mittfältsgeneral i första halvlek och jag undrar hur Romarinho skall fylla ut de skorna.
Till en början är det inget problem, GAIS dominans från första halvlek fortsätter i början av andra halvlek. Efter en tid får emellertid AIK lite grepp om bollen och försöker sig på lite ordnat anfallsspel. I detta skede är Romarinho inte rätt spelare på plan, vilket inte är hans fel. Det är knappast rollen som hemjobbande innermittfältare som passar honom bäst. När AIK inte slår bort bollen själva eller vi inte vinner bollen högt upp genom eget arbete uppstår stora luckor längre ner på plan. Efter en serie av på varandra misslyckade ingripande fattar jag min penna och antecknar att "han glider runt plan som en polioskadad snigel på en skridskobana". Just när jag gör detta gör AIK mål på en frispark. nån kille får för mycket utrymme vid bortre stolpen, som vanligt, och kan nicka in 1-1. De flesta inne på O´Learys jublar, jag lägger ifrån mig pennan och sänder iväg ett neggigt sms.
Lite till min förvåning klarar AIK inte av att ta åt sig av den energi som säsongens första mål ger dem utan faller ner i sitt dåliga spel igen. Kanske framförallt börjar deras målvakts darriga spel ge utslag. Det första han gör i andra halvlek är att bjuda Wanderson på en fri chans, något denne inte skulle ha missat i slutet på förra säsongen. Därefter slår Wanderson en frispark från halva plan som letar sig fram till en fristående Joel Johansson precis vid kortlinjen som enkelt kan slå in sitt andra mål för kvällen; 2-1 GAIS. Mindre än tio minuter senare får GAIS en hörna som Wanderson slår till en luftrummets dominant, Björn Andersson; 3-1 till GAIS.
Efter sista målet börjar GAIS falla tillbaka och AIK tar över matchen. Vid flera tillfällen får de till inlägg från sidorna, vilket vi av hävd och vana vet är något av GAIS och inte minst Dimes svaghet. Denna press pågår emellertid inte så värst länge. När GAIS gör 3-1 är det nästan en halvtimme kvar av matchen, tillägg inräknat, men AIK mäktar inte med att pressa så länge. Deras nervositet och individuella misstag tar ut sin rätt och mot slutet av matchen är det istället GAIS som är närmare både ett och två mål till. Mervan Celik kommer in och gör ett bra inhopp där han med teknik och pigghet kan utmana AIK:s darriga försvar och hota i djupled vid kontringar tillsammans med Joel Johansson på topp.
I detta skede, då jag givetvis fortfarande är livrädd för att släppa in både en och två mål, börjar jag även utveckla någon slags empati för AIK:s målvakt som uppenbarligen helt tappat greppet om sig själv. Han tycks oförmögen att plocka åt sig även de enklaste bollar och fläktar runt som en väderkvarn med balansproblem. Jag lutar mig lite försiktigt mot en AIK:are vid bordet jämtar och frågar lite försynt om deras målvakt måhända har fått starr? Grannen verkar inte riktigt uppskatta min altruistiska omtanke om deras spelares hälsa och ignorerar mig.
När vi går in på övertid kan jag inte längre hålla mig och ställer mig nervöst upp på mina ben som darrar likt en nyfödd kalvs. Innan fanns det ett tjog gnarare kring mig men när så Johannesson blåser för full tid är det nästan tomt i denna del av lokalen. Jag tar på mig jacka och grönsvart halsduk och går med högt huvud, stolt nog för att stå staty i Hindås, genom lokalen och ut genom dörren till den norrländska vårvintern.
Denna gång valde jag att jobba över och se matchen på O´Learys. Även om jag gnällt en del tidigare tänkte jag att jag denna gång i alla fall skulle få ljud på, då tjoget AIK:are även fanns plats. Så var fallet, även om nån Hockey-match störde en smula i bakgrunden. Jag glömmer alltid bort att den sporten existerar och blir lika förvånad varje gång denna får företräde framför fotboll på pubar och liknande.
1. D. Jankulovski;
2. R. Ekunde, 4. H. Jónasson, 22. B. Andersson, 20. K. Gustafsson;
11. T. Lycén (77´ 27. M. Celik) , 6. R. Ayarna, 17. J. Mårtensson (45´29. Romarinho), 23. E. Hédinsson;
25. W. do Carmo;
21. J. Johansson
I och med att Ayarna var tillbaka så återfick GAIS den balans på mittfältet som saknades i matchen mot Mjällby. Tydligen hade magsjuka härjat i truppen vilket innebar att Jonas Lundén hamnat på bänken till förmån för Richard Ekunde. Ekunde har tidigare visat sig vara en habil ytterback defensivt med sin följsamhet och fart och så även i detta fall, även om hans träben emellanåt ställer till problem var det i alla fall på rätta sidan denna gång. Kapten Lundgren stängdes av efter rött kort i förra matchen och ersattes av Björn Andersson, som nu fick överge sin roll som ensam och föga effektiv center för mittbacksplatsen. En uppgift som han i det stora hela skötte utmärkt.
GAIS börjar lite avvakande och snart får AIK en chans och ett avslut på mål nästan direkt som Dime Jankulovski rusar ut och stoppar. Dime var stabil i denna match, speciellt i jämförelse med AIK:s målvakt på andra sidan plan, men mer om det senare. AIK:s spel kroknar snart och GAIS kommer in i matchen. Joel Johansson, lånet från Elfsborg, gör sin första match på topp och river och sliter på ett föredömligt sätt. Med tanke på matchresultat och utdelning är detta en roll som han borde få behålla en tid framöver, speciellt då han visade måltjuvskvalitéer som i övrigt tyvärr saknas i GAIS.
GAIS första bra målchans är resultatet av bolltrollande av Wanderson do Carmo vid straffområdeslinjen som tyvärr följs upp med ett hafsigt avslut. Wanderson saknar sina kliniska avslut från förra säsongen och mäktar inte heller i denna match med några mål. Samtidigt, för att gå händelserna i förväg, står han för tre målgivande passningar, vilket givetvis är lika viktigt. Inte minst då det finns en måltjuv som kan ta tillvara chanserna som Wandersons ofta oväntade och smarta passningar ger.
Nästa chans kommer strax därefter i form av ett oväntat distansskott från Reuben Ayarna som dundrar in i ribban bakom en flaxande AIK-målvakt. Ayarna var en mästerlig fotbollspelare i denna match. Stod nästan alltid rätt och sög till sig bollar som en bläckfisk och slog i alla fall nästan aldrig bort en boll. Skotten på distans hade GAIS många i denna match, totalt 20 avslut varav nio på mål, och många av dessa från Ayarna. Han har jämförts med Prince Ikpe Ekong, inte för sin hudfärg, utan för sin roll på plan. I många avseenden tycks Ayarna vara bättre men distansskotten är lika dåliga som Ekongs. Som bekant tjänar Ekong numera stora summor pengar i lindansargänget Djurgårdens IF, som inte tagit några poäng i årets allsvenska och för vilka han gjort ett inhopp.
Bort från den enda sanna glädjen, skadeglädjen, och tillbaka till matchen. Det visar sig snart att AIK:s spelare är mycket nervösa. GAIS kan gång på gång vinna bollen på mittfältet, inte för att de tvunget lyckas med sin höga press utan för att AIK närmast konsekvent slår bort den själva. GAIS kunde alltså i princip vinna boll högt upp utan att ens behöva pressa. Inte konstigt att AIK för ner och GAIS fick ta till många distansskott.
GAIS äger första halvlek utan att för den sakens skull dominera. Kombinationen av bra framspelningar och måltjuvskvalitéer får vi emellertid se innan paus. Wanderson passar upp en lobbboll mot straffområdet, vilket spelar bort hela AIK:s mittfält, där Joel Johansson rusar mot bollen i kamp med mittbackar och en utrusande målvakt. JJ tar och nickar till bollen med huvudskålen på uppstuds och den flyger i en vacker båge över målvakt och ner i mål efter ännu en studs i målområdet.
I paus tvingas GAIS till ett byte. Ut går Johan Mårtensson som till slut däckats av magsjukan och ersätts av Romarinho. Jag blir givetvis genast nervös och åminner mig förra veckans katastrofala mittfältsspel. Mårtensson gjort en bra insats som mittfältsgeneral i första halvlek och jag undrar hur Romarinho skall fylla ut de skorna.
Till en början är det inget problem, GAIS dominans från första halvlek fortsätter i början av andra halvlek. Efter en tid får emellertid AIK lite grepp om bollen och försöker sig på lite ordnat anfallsspel. I detta skede är Romarinho inte rätt spelare på plan, vilket inte är hans fel. Det är knappast rollen som hemjobbande innermittfältare som passar honom bäst. När AIK inte slår bort bollen själva eller vi inte vinner bollen högt upp genom eget arbete uppstår stora luckor längre ner på plan. Efter en serie av på varandra misslyckade ingripande fattar jag min penna och antecknar att "han glider runt plan som en polioskadad snigel på en skridskobana". Just när jag gör detta gör AIK mål på en frispark. nån kille får för mycket utrymme vid bortre stolpen, som vanligt, och kan nicka in 1-1. De flesta inne på O´Learys jublar, jag lägger ifrån mig pennan och sänder iväg ett neggigt sms.
Lite till min förvåning klarar AIK inte av att ta åt sig av den energi som säsongens första mål ger dem utan faller ner i sitt dåliga spel igen. Kanske framförallt börjar deras målvakts darriga spel ge utslag. Det första han gör i andra halvlek är att bjuda Wanderson på en fri chans, något denne inte skulle ha missat i slutet på förra säsongen. Därefter slår Wanderson en frispark från halva plan som letar sig fram till en fristående Joel Johansson precis vid kortlinjen som enkelt kan slå in sitt andra mål för kvällen; 2-1 GAIS. Mindre än tio minuter senare får GAIS en hörna som Wanderson slår till en luftrummets dominant, Björn Andersson; 3-1 till GAIS.
Efter sista målet börjar GAIS falla tillbaka och AIK tar över matchen. Vid flera tillfällen får de till inlägg från sidorna, vilket vi av hävd och vana vet är något av GAIS och inte minst Dimes svaghet. Denna press pågår emellertid inte så värst länge. När GAIS gör 3-1 är det nästan en halvtimme kvar av matchen, tillägg inräknat, men AIK mäktar inte med att pressa så länge. Deras nervositet och individuella misstag tar ut sin rätt och mot slutet av matchen är det istället GAIS som är närmare både ett och två mål till. Mervan Celik kommer in och gör ett bra inhopp där han med teknik och pigghet kan utmana AIK:s darriga försvar och hota i djupled vid kontringar tillsammans med Joel Johansson på topp.
I detta skede, då jag givetvis fortfarande är livrädd för att släppa in både en och två mål, börjar jag även utveckla någon slags empati för AIK:s målvakt som uppenbarligen helt tappat greppet om sig själv. Han tycks oförmögen att plocka åt sig även de enklaste bollar och fläktar runt som en väderkvarn med balansproblem. Jag lutar mig lite försiktigt mot en AIK:are vid bordet jämtar och frågar lite försynt om deras målvakt måhända har fått starr? Grannen verkar inte riktigt uppskatta min altruistiska omtanke om deras spelares hälsa och ignorerar mig.
När vi går in på övertid kan jag inte längre hålla mig och ställer mig nervöst upp på mina ben som darrar likt en nyfödd kalvs. Innan fanns det ett tjog gnarare kring mig men när så Johannesson blåser för full tid är det nästan tomt i denna del av lokalen. Jag tar på mig jacka och grönsvart halsduk och går med högt huvud, stolt nog för att stå staty i Hindås, genom lokalen och ut genom dörren till den norrländska vårvintern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar