En notis om matchnotiser

Min semesterexil på Orust fortsätter. Som tur är för mina morgonrutiner levereras Gepe till brevlådan, även om det innebär en längre promenad än till hallmattan för att hämta den. I brevlådan låg även häromdagen den lokala tidningen ST tidningen. Det är kanske inte med någon större entusiasm jag tar del av de lokala nyheterna men jag bläddrar i alla fall igenom den.

Mot slutet blir jag dock glatt överraskad. Jag tillhör nämligen den patologiskt sjuka grupp människor som emellanåt läser inte bar dödsannonser utan även serieresultat i fotboll, ända ner till Division 7. Detta har i och för sig avtagit på senare år(när det gäller dödsannonserna tog jag en långa paus när mitt eget namn dök upp och en svart katt, som jag hade vid tillfället, prydde runan).

Tabeller tenderar dock att bli lite torra efter ett tag. Men i ST tidningen fanns det matchnotiser för alla lag av lokal betydelse. Det började med "LSK-tabbe räddade en poäng", en notis med en felsyftande rubrik om mötet mellan Ljungskile SK 2 - 2 IFK Norrköping i Superettan och forsatte sedan neråt i seriesystemet. Vi får bland annat ta del av hur ett "Blekt MIK fick fyra i baken" i bataljen mellan UIS 4 - 1 Myckleby IK i division 5 och avslutas med "målfyverkeri mot Morrlanda" där division 6-laget Svenshögen sllår Morlanda med 7-0. Därefter följer även tre matchen i damernas division 3.

Det är ju sånt här man vill se i en lokaltidning! Inte får man mycket sånt numera i lokalblaskan gepe. Jag är av naturen tämligen lat och går sällan på annan fotboll än den som direkt berör mig men nog lockar sådana här små notiser till besök långt ner i serierna!

---
På fredag kväll möter Gilleby IF Groheds IF i division 6 på Tavlebordsvallen, vilket är den enda fotbollsplan jag sett här på västra Orust (jag är rädd för att lämna tomten då någon kan ta mina addidas med vit sula för seglarskor!). Synd att jag har besök, annars hade man kanske tagit sig dit och tagit del av den lokala korven.

---
Om någon på gepes sportredaktion läser detta så lovar jag att ställa upp och skriva en notis i veckan för valfritt ängagäng. Jag begär inte mer betalt än gratis inträde, eventuell resekostnad betald och en fulöl per halvlek. Med tanke på att många på er redaktion redan skriver som om lönen betalas ut i form av något flytande som köps på Stigs center i närheten av gepes tryckeri torde la det inte vara något problem. På förekommen anledning betackar jag mig dock för den danska ölen Slots med sin sirapsstärkelse - reheinheitsgebot, bitte!

Downtown Ellös

Min semesterexil på västra Orust fortsätter. Då jag och min bättre hälft häromdagen kände oss oroliga för att drabbas av den ökända lappsjukan försökte vi återigen knyta kontakt med civilisationen. Vi gjorde det som i det nämaste definierar ett civiliserat beteende - vi åkte till Hemköp i Ellös och köpte mat.

Jag hade aldrig varit i Ellös tidigare och då jag nästan utgår från att de flesta av mina läsare endast har en luddig uppfattning om orten kan jag upplysa er om att det är en liten ort på västra Ourst. Den är dock inte mindre än att den faktiskt har en matvaruaffär, vilket inte är så värst vanligt bland små orter på Orust. Det är alltså lite av ett lokalt centrum.

Det första intrycket av Ellös(och vägen dit) fick mig att tänka på en intressant konflikt mellan periferi och centrum. Centrum anses oftast vara en vinnare i vår vackra, nya värld av globalisering. Detta illustreras av den ekonomiska aktivitet som i allt högre usträckning fokuseras till Sveriges storstadsregioner. För att ta del av arbetsmarknaden och/eller storstadens lockelser och utbud flyttar allt fler till dessa. Centrum vinner helt enkelt över periferi.

Samtidigt har även periferin sina lockelser, inte minst i den svenska folksjäl, som uppstått och i och med landets tilltagande urbanisering under de senaste hundra åren, där den romantiserade Bullebyn står i fokus. Aldrig är denna lockelse så stark som under midsommartid. Västa Orust är i många avseenden en vinnare i detta avseende. På sommaren mångdubblas befolkningen när den lokala faunan av året-rtunboende öbor berikas med sommarboende med pikétröjor knutna över axlarna och seglerskor.

Den populäritet som en periferi har är i grunden paradoxal. Populär perfieri omvandlas nämligen lätt mot ett tillstånd som inte längre är periferi men samtidigt inte i närheten av centrum. I ett sommarparadis där alla vill bo i ett hus vid landsvägens slut och samtidigt med god tillgång på hav och natur samt dessutom insynsskyddat når utbudet snart sitt maximum. Ytterligare exploatering är detsamma som att såga av den gren varpå man sitter.

Effekten när periferin närmar sig centrum blir platser likt Ellös. Det är till några fula hyreshus från miljonprogrammet som den som inte har råd, lust eller möjlighet att bo vid vägens ände dras. En snabb okulär besiktning från Hemköps parkeringsplats ger att dessa har nära tillgång till en mataffär, en pizzeria, en skola och en frisör. Kanske inte fullt så illa men långt ifrån Uddevalla City (att denna central allmänt tycks betraktas som ett rövhål i vackra Bohuslän av Göteborgare är la ett exempel på det jag försöker förmedla). Under de flesta månaderna på året förvandlas nämligen västra Orust från en romantisk sommarpärla till mer tragisk glesbygd. Att då bo i en tegel-limpa från 1960-talet är då näppeligen fullt så romantiskt.

Ett än tydligare exempel på denna paradoxala slitning mellan periferin och centrums fördelar går att se i de villaområden som i och med bilismen uppstått i storstäderna och deras kranskommuner. Mängder av mäniskor vill bo i den romantiska periferin men kan inte bo så långt bort från centrum som västra Orust av praktiska skäl. För sitt leverbröd och även för sin fritid är dessa beroende av närhet till regionens centrum.

Dagens villaområden är alla bygda som romantiska Myresjö-visioner av Bullebyn. Tillsammans med andra människor i deras socioekonomiska strata (samt, tack vare planmonopolets vilja att blanda och ge, några intvingade hyreslängor för att några stackare skall få uppleva hur det är att vara fattig i Ellös) kan det där leva mitt i naturen med andra som är som dem. Naturen omkring är dock snart inte mycket mer än motorleder, några lador för handel och lätt industri i statoilarkitektur samt några steniga knallar med sly och nära nog till pappersmassa omvandlade gamla porrtidningar som skiljer en Bulleby från en annan.

Det är bra för barnen att flytta ut från centrum till den atrificiella periferi-enklaven med sina gröngråa Potemkinknallar tänker småbarnsföräldrarna. När ungarna fyllt 12 år är de dock inte lika imponerade av livet i deras serieproducerade Bulleby och börjar hänga med andra likasinnade vid den Pizzeria, kiosk eller bensinstation som bhändigt är placerad vid infarten till alla områdets återvändsgränder tillsammans med den busstation som på sikt lockar till centrums lockelser och möjligheter - det är som att vara fattig året-runtboende i Ellös.

I Ellös har de i vilket fall förstått ungdomens problem med att bo i ingemansland mellan centrum och periferi. På Hemköps parkeringplats kunde polismyndigheten glatt upplysa oss om att på denna parkeringsplats såldes det alkohol dynget runt, även till 14-åringar (nä, det finns inget Systembolag i Ellös). Jag och min bättre hälfts förråd har nämligen sinat och det är tveksamt om vi överlever synen av mer vindpinade hedar i ett nykter tillstånd. Kanske vi får ta bilen in till Hemköps parkering?

---
För en mer vetenskapligt understryken och analys om centrum-perifieri och svensk glesbygd från ett hållbarhetsperspektiv se Jerker Söderlinds blogginlägg om en resa till Gnarp.

---

Jerker Söderlinds blogginlägg är en respons på den storstadshatande storstadsblaskans SvD:s intevju med miljörättvisedoktoranden Karin Bradley som även tas upp som debattämne på YimbySTHLM.

Landskamp på nationaldagen

Lördagen kombinerade två saker som jag bryr mig väldigt lite om; landskamp och nationaldagen. Vet inte riktigt när jag slutade bry mig helt om det svenska landslaget i fotboll. Skulle tro att det hängde samman med att jag åter kom till Göteborg och kunde följa GAIS på plats igen. Om man bor någon annanstans så är svenska landslaget ett bra diskussionsämne när man umgås med andra fotbollsintresserade som håller på andra lag.

Med fotbollsintresserade menar jag människor som är intresserade av fotboll, människor som bara är intresserade av fotboll när svenska landslaget spelar en viktig kvalmatch eller när det vankas final i svamp-cupen räknar jag inte som fotbollsintresserade. Om man är fotbollsintresserad i Göteborg håller man vanligen på GAIS och då finns det ju ingen anledning att använda sig av svenska landslaget som ett substitut.

Att så att säga hålla på något annat lag i Göteborg blir således analogt med att intressera sig för landslaget för att de spelar en viktig kvalmatch. Fyll Nya Ullevi med gyttja, stämpla in svenska flaggan på några snygga tjejers skinkor och sälje gyttjebrottningen med mördande reklam kommer de glatt så där och vråla med målade ansikten och lustiga hattar.

Men befinner man sig på Orust på en ort där det finns absolut ingenting (utom sån där natur) och det har gått nästan en vecka sedan Malmö FF-GAIS så börjar man få lite abstinens. Det är alltså inte direkt med glädje jag bänkar mig framför teven med en flaska Red Seal utan med ett behov av att se på bollar sparkas.

Senast jag såg en landskamp torde ha varit under EM i Portugal och det lämnade få bestående intryck. Sedan dess har jag undvikigt allt vad landskamper heter. Ointresset ligger inte så mycket i landslaget som sådant utan hos media. Landslaget får mycket media, rimligen av anledningen att landslaget engagerar många människor. Media drar av detta slutsatsen att utbudet bör och måste anpassas efter de icke-fotbollsintresserade landslagsanhängarna. Resultatet blir fullständigt ointressant.

Så när jag såg landskampen hade jag inte läst en rad på ett drygt år. Vad som förvånade mig var inte vilka spelare som nu tagits ut till landslaget (Två Elmbröder, Adam Johansson från dls) utan vilka som faktiskt är kvar. Christian Willhemsson, en trettioåring som varvat ner i den Saudiska ligan och som inte klarat av att prestera och ta en ordinarie plats i ett riktigt lag sedan Anderlecht 2006 men däremot hunnit med att lansera ett eget desingmärke för manliga accessoarer. Lägg där till Daniel Andersson, som kom tillbaka till di blåe efter en misslyckad runda som proffs i Italien, efter några inledande bra år i Bari för tio år sedan.

Under de senaste åren i svensk landlagsfotboll har det verkligen förekommit en konstant och det är den konstanta bristen på generationsväxling. Då menar jag inte i första hand spelarnas faktiska ålder utan att det på något sätt är det krav att halva truppen skall ha infallit i ett stadie av fotbollslivströtthet. Kanske tid för Lars Lagerbäck att sadla om och presentera landslaget 2010 som Svenska landslaget - nu mer innebandy!

Tyvärr SD, ni kom försent

Kommer inte vara hemma på söndag, valdagen till EU-parlamentet. Därför var jag tvungen att poströsta vilket jag också gjorde igår eftermiddag på vägen hem från stan. Efter att ha gjort min medborgerliga plikt (eller vad man nu skall kalla akten att lägga en liten bit papper i ett kuvert) så kom jag hem och upptäckte att jag fått post - vad trevligt!

Det visade sig vara från ett parti som heter Sverigedemokraterna som ville ge mig två röstkort och berätta vilka fina idéer de hade och att de skulle företräda vad jag och alla andra svenskar egentligen tycker om de blir invalda till EU-parlamentet. Det låter ju onekligen bra, det är ju klart att jag vill ha representanter som röstar som jag egentligen tycker.

Men nu kom alltså brevet försent, jag har redan röstat. Det var la för tråkigt!

Malmö FF 2 - 2 GAIS

Malmö FF borta. Den sista resan innan ett långt uppehåll för att några små snorungar skall spela fotboll på Sveriges bästa arenor. En av dessa är Malmös nya arena Swedbank stadion, där man inte ens kan betala med kort. Arkitektoniskt tycks inspiration ha hämtats från något Dr. Who-avsnitt på den tiden den gode doktorn spelades av Tom Baker. Inne var det bättre, men som skattebetalande medborgare och åskådare tycker jag nog Göteborg fick mer arena för pengarna - lite sämre men mycket billigare!

Både resan och matchen förstördes för egen del delvis av en efterhängsen förkylning som under matchen övergick i en kraftig huvudverk som plågade mig hemresan igenom. Min uppfattning av själva matchen präglades av detta och jag vågar mig därför inte på några mer raffinerade analyser.

Lag [4-3-3]:
1. D. Jankulovski;
16. M. Dahlgren, 3. A. Tobiasson (66' 4. H. Jonasson), 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
23. E. Hedinsson, 6. R. Ayarna, 17. J. Mårtensson (46' D. Nicklasson)
21. M. Lindtröm (76' 27. M. Celik), 18. P. Ericsson, 25. W. do Carmo

Jag var negativt inställd till den här matchen från första början. Att resa med gubb-bussen gjort mig näppeligen mindre negativ. Jag var så negativ att när Wanderson do Carmo gjorde mål efter sådär tjugo minuter från en närmast icke-existerande vinkel var något av det första jag tänkte att nu kommer inte förnedringen bli totalt, 3-1 låter ju så mycket bättre än 3-0. För övrigt utmärkt framnickning av Pär Ericsson som vann duellen mot två motspelare.

Innan målet hade nämligen Malmö FF imponerat mest. Jag lovade tidigare att jag skulle undvika analyser men jag gissar att orsaken stod att finna att i GAIS delvis omdanade spelsystem med tre centrala mittfältare och två yttrar skapades allt för mycket handlingsutrymme för motståndarna på kanterna. Det verkar i alla fall också varit Alexander Axéns uppfattning som efteråt berättade för Gepe att han gick över till 4-4-1-1 i halvtid på grund av detta.

I försvarsspelet ger jag ett plus till Mikael Dalhgren som blivit bättre. Under första halvlek såg jag honom flera gånger göra flera goda bedömningar och bryta av crossbollar på sin kant. När han vid ett tillfälle avvaktade och inte pressade på en malmöit som kom på hans kant var det en man bakom mig som började skrika om hur värdelös han inte var som gick in i närkamp. Att rusa på tekniskt skickliga yttrar som ytterback kan dock allt för ofta sluta i att hela försvaret blottas medan man själv går upp på läktaren och köper korv. Att göra sådana avväganden på ett bra sätt är det som skiljer en bra ytterback från en dålig. Jag vet dock att uppfattningen av Dalhgren är delade.



Skånepågarna var alltså överlägsna sett till sin teknik men deras avslut lämnade mycket övrigt att önska - i alla fall från ett himmelsblått perspektiv - 20 skott men bara sju på mål. Dime Jankulovski var duktig som räddade flera giftiga avslut. Det är svårt att lasta honom för 1-1-målet strax innan paus. Ett skott på distans tog på GAIS-spelare (jag är osäker på vem) och ställde Dime som inte hade en chans på det skottet.

Malmö FF har haft extrem måltorka (fem matcher utan nätkänning) och agerade bitvis skärrat efter vårt ledningsmål. Att de nu fick ett mål direkt innan paus var psykologiskt väldigt viktigt för dem och det är troligen därför de gick ut med ett bättre självförtroende i andra. Andra halvlek hade knappt börjat innan nån ung kille med detta nyfunna självförtroende dribblade sig igenom ett inte fullt så självsäkert GAIS-försvar och satte in ledningsmålet. Men jag blev förstås inte upprörd - allt gick ju enligt planen.

Nu följde dock ett inte helt oväntat mönster med Rolle-Gren i ledningen. Malmö FF blev mer fokuserade på att försvara sin ledning än att spela fotboll. Istället för att utnyttja sitt självförtroende och sin tekniska överlägsenhet lämnade de över spelet till GAIS och det visade sig att medan de unga spelarna är tekniska, så är försvarsspel inte någon konkurrensfördel. i den allsvenska konkurrensen Inte så att GAIS på något sätt fick dominera men vi fick till tre av våra fyra avslut på mål under den andra halvleken. Misstag i deras försvarslinje - återigen två spelare som skall upp och störa Pärlan - ledde till yta för en framlöpande Ejyolfur Hedinsson som vid mållinjen smart spelar fram till en fri Wanderson ,som mitt framför det svartklädda bortaföljet som snart tokrusade mot målet, slog in 2-2. Jag tjoade till lite, hoppade runt ett tag och väntade snart återigen på 3-2-målet.

Bild från gais.se foto av Lars Ekström
(jag syns på bilden som gubben i svart)

3-2-målet kom dock aldrig och istället kunde man glädjas åt en poäng på bortaplan. Laget visar gång på gång kapacitet att utmana och ta poäng av förväntade topplag (Malmö FF prestation är ju direkt dålig i beaktande av att deras lönebudget rimligen är mycket större än GAIS). I många avseenden speglade matchen vår hemmamatch mot Hammarby för en tid sedan, då vi trots överlägsenhet lämnade över taktpinnen till ett meodikert lag. Efter det långa uppehållet måste dock GAIS börja vinna mot lag som faktiskt är sämre än vad vi är; såsom Brommapojkarna.

Hallgrimur Jonasson gjorde debut som mittback i andra halvlek. Med tanke på att jag stod på andra sidan arenan och hade huvudvärk så var min blick inte det bästa, men nog såg det lovande ut.


---
Resans tema:
GAIS i Superettan 2010 - Tillbaka i Eliten!

---
Matchens citat:
"Jag fick snabbt ihop 42 kronor. Om jag fortsatt plocka upp mynt hade det räckt till picknicken på hemresan."
GAIS lagkapten Fredrik Lundgren ställde sig som sköld, när mynt och tändare regnade över huvudskadade Dime Jankulovski under behandling i slutminuterna.