tisdag 9 december 2008

Apropå hus i park

Klicka på bilden för att se något överhuvudtaget
Efter att ha tagit fotografierna kring Högsbogatan och ändå hade med mig kameran tog jag några andra bilder. Som till exempel denna från Älvsborgsbron där Biskopsgårdens hus i park sticker upp över träden kring den sprickdal vari spår- och bilväg går fram. Framför denna modernistiska skapelse Färjenäs, platsen för Karl IX:s Göteborg (1603-1611).

Ja, jag är ingen vidare fotograf. Jag riktar, blundar och trycker.

måndag 8 december 2008

Nybyggen i Göteborg 6: Högsbogatan

Så slutligen har det sjätte inlägget i denna serie kommit till. Nästan ända sedan den femte, som berörde den mörka sidan av Frölunda Kulturhus (för vilka White nu säger sig delvis tänkt om), har jag vetat vad jag skall skriva om. Att det tagit så lång tid beror delvis på lathet, men också på att jag känt ett behov att ta lite egna bilder och också komma fram till vad jag egentligen tycker om detta projekt i Högsbo.
Bevarad hundtoalett på Högsbogatan
Anledningen till mitt intresse handlar delvis om att jag ofta cyklar förbi. platsen för nybygget. Jag var dock inte medveten om detta när jag började läsa detaljplanen. I den framhävdes nämligen hur viktigt ett grönområde var för de närboende. Det var kanske inte riktigt det intrycket jag fått när jag cyklat förbi. Låt mig börja att lite översiktligt förklara platsen för de som inte är bekanta med denna avkrok i Göteborg.
Det före detta grönområdet vid Högsbogatan
Mellan två broar för Högsboleden och spåret mellan Marklandsgatan och Axel Dahlströms torg går Högsbogatan (som sedan fortsätter upp för en brant backe förbi Högsbo kyrka och Axel Dahlströms torg åt ena hållet, bort mot Kungsladugårdsgatan förbi limpor på gräsmattor och villor åt det andra). På den ena sidan av Högsbogatan ligger Skäpplandsgatan med sex stycken höga skivhus utplacerade mellan vägar och spårvägar i ett landskap av parkeringsplatser, menlösa gräsmattor och buskbeväxta bergsknallar; ett typexempel på hur Hus i Park i realiteten ofta blir Hus på Parkering, i alla fall om exploateringsgraden skall vara i närheten av den traditionella kvartersstaden (se tidigare inlägg om exploateringstal). Dessa hus är den nordliga utposten för ett stadsrum som följer Dag hammarsköldsleden ner mot Järnbrottsmotet och hela Frölunda. Allt är förstås effektivt separerat med hjälp av natur- eller trafikområden vilket effektivt försvårar rörelse inom och mellan områden. Vi talar alltså typisk förort, nära nog antitesen till en levande och sammanhängande stadsmiljö.
Hus på parkeringsplats - Skäpplandsgatans 60-talshus
På andra sidan om Högsbogatan fanns en skogsbeklädd backe som sträckte sig upp mot några öppna storgårdar. Det är denna som ansågs som viktig för närområdet. Jag passerar oftast förbi platsen på förmiddagen och vid den tidpunkten har den framförallt fungerat som hundtoalett (hundägare; dessa hjältar som med sina jyckar brukar alla de grönområden som ingen annan ser någon nytta med). Dessutom kunde den ge känslan att man befann sig i en skog. I alla fall om man agerade trafikfarligt och stirrade åt ena sidan samtidigt som man kisade med ögonen samtidigt som man visslande fösökte härma fågelljud. På många sätt kan man säga att detta skogsparti fungerade som en modern motsvarighet till en Potemkinkuliss, kanske framförallt för de boende i Skivhusen på andra sidan. Till skillnad från 1700-talet är det dock i den moderna världen staden som skall döljas bakom orörd natur och inte vice versa (här finns det möjlighet för långa uttlägg om människans förhållande till naturen, men inlägget är redan alldeles för långt).
Detaljområde från norr
Min första reaktion när jag fick reda på vad som kommer byggas på platsen så agerade jag instinktivt med suck och stön. Ordet punkthus dök nämligen upp. och på bilden sågs smått kubistiska skapelser ovanför en stor parkeringsyta. Men med tiden var jag tvungen att revidera mina åsikter till det bättre, förslaget försöker förvisso hålla sig inom vad man kan förvänta sig att stöta på i en gammal grannskapsenhet på väg att bli miljonprogram. Men samtidigt följer också vissa förbättringar med i detaljplanen. Enkelt uttryck är Högsbogatan på en del punkter ett fall framåt.
Hur ofta ser man så färgglada fjärilar i Högsbo?
Sex punkthus bestående av två olika kroppar, sammanbundna av trapphuset, på 8 och 9 våningar skall ge totalt 193 lägenheter. Hälften av husen har Riksbyggen som byggherre och kommer således att bli bostadsrätter, mellan den andra hälften tillfaller Wallenstam och kommer att bli hyresrätter (båda bolagens sidor innehåller som vanligt en förväntad andel eufemismer och halvsanningar - i Riksbyggens fall kan man la nästan få intrycker att husen ligger i Slottskogen). Att blanda hyres- och bostadsrätter är som bekant den del av blandstad som även Göteborgs politiker har lyckats införliva i sin föreställningsvärld.

Från början - när SBK hittat platsen i sin inventering av ytor lämpliga för kompletteringsbyggnader - föreslogs sju lamellhus sedvanligt lite käckt på snedden med tillhörande avståndstagande från gatan (som således i realiteten är en väg). Men dessa långa huskroppar ansågs otypiska för Högsbo (ingen tittade tydligen tvärs över gatan) och dessutom skulle det blockera vyn av den del av den gröna Potemkinkulissen som kommer att finnas kvar. Således lyftes lammellhusen på höjdled och blev punkhus i park (snarare i grönområde; det finns inga riktiga parker i Högsbo). Tämligen väntat och inte precis vad jag hade hoppats på, men det verkar ha fått några oväntade positiva effekter med sig.
Detaljområde från söder
För det första kommer nästan alla parkeringsplatser att grävas ner och placeras under mark (117 parkeringar under mark och 24 på förgården för besökare; klarar normen precis) med två infarter ett halvt våningsplan ovan gatuplan. I realiteten är de framtida punkthusen uppstickare från ett nedgrävt parkeringshus(1000 kr/månad enligt Riksbyggen). Således slipper vi undan den vedervärdigt tråkiga parkeringsytan på andra sidan. Troligen delvis för att det inte finns utrymme för så stora parkeringsplatser i den bitvis branta backen. Marken ovanför parkeringsplatserna kommer istället bli bostadsgårdar som genom att sticka upp en bit från gatuplan kommer att få en mer halvprivat prägel än vad som annat kan vara vanligt runt punkthus.
Berg sprängs bort för parkeringsgrotta. uppe ligger återvändsgränden Silvermyntsgatan med indignerad bostadsrättsförening
För det andra kommer husen faktiskt att ge något till gaturummet. Husen kommer att bli tydligt förankrade till Högsbogatan och även om det i första hand kommer att bli bostäder kan det i framtiden bli möjligt att göra om bostäder i entréplan till kontor eller butiker i framtiden. Högsbogatan är till skillnad från vad som brukar vara gaturum i en förort inte en återvändsgränd utan sammanbinder Axel Dahlströms torg med Kungsladugård. Genomfartstrafiken kan betecknas som måttlig med 2700 bilar ÅMVD (årsmedelvardagsdygn) i, för det mesta, 50 km/h. Detta kommer att stiga något med fler boende. det är inte för många för att det skall gå att bo där, men samtidigt inte så få att det inte skulle finnas möjlighet att i framtiden etablera verksamheter på gatuplan. Om man sedan byggde lägre bebyggelse mot gatuplan på andra sidan, på den befintliga parkeringsplatsen så har man faktiskt skapat något som börjar likna ett stadsrum. Jämför till exempel med närliggande Högsboleden med 20000 bilar i 70 km/h. Gatuplan kommer samtidigt att rustas upp och ges en separat cykelbana (något jag i och för sig inte tycker behövs). Genom att förankra husen mot gatan kan på sikt rörligheten i området underlättas.
Lokalt näringsliv - en pizzeria och en frisör i huset till höger. Gräsmattor kring lameller från 40- eller 50-tal Detaljområdet bortom bro i fjärran.
För det tredje är det bra för den närliggande verksamheten vid till exempel Axel Dahlströms torg att få lite fler närboende som måhända till och med orkar gå upp för den sega backen och ge lite fler kunder även där. Det finns även en del andra verksamheter som biter sig fast i det separerade landskapet. Precis som till exempel Guldheden har invånarantalet i Högsbo halverats sedan dess glansdagar och att dessa skall kunna försörja närservicen med kunder samtidigt som bilburna köpcentrum lockar är förstås en svår ekvation. Förtätning är nödvändig för att upprätthålla ens befintlig service i många av stadens förorter (SDN är också mycket nöjda med detta i sin remiss till detaljplanen).

Som en del av planen kommer även ett mindre hus med 56 studentlägenheter som byggdes 2002 med ett tillfälligt bygglov permanenteras. För detta föreslås dock antalet parkeringsplatser höjas från nuvarande fyra till sex (0,1 per studentlägenhet). Jag är storsint nog att jag kan bjuda på detta bidrag till massbilism.
Studentbilism lovas stiga med femtio procent!
Totalt är det alltså inte så värst illa som jag trodde från början. Det är inte precis en plats jag kommer att flytta till frivilligt. Men samtidigt förbättras möjligheterna i Högsbo en smula och vem vet vad som kan göras när de där skivhusen på andra sidan ramlar ihop. Om inget annat kunde de också få ett parkeringshus så att en del av ytan direkt mot Högsbogatan från öster kunde bebyggas och ge ett komplett stadsrum och kanske även tillskänka Skäpplandsgatan en vettig park - fast det är la långt i framtiden. Totalt sett är det förstås mycket bättre att förädla marken framför en Potemkinkuliss, som faktiskt inte försvinner helt än att någon stackars åker i Kållered skall behöva förstöras.

(Bilderna blir större om du klickar på dem!)

lördag 6 december 2008

Psykosomatisk korsrygg

Det är mycket som är märkligt med psyket. Nämnde nostalgi häromdagen. Dagen efter var det hög tid för lite psykosomatiska reaktioner.

Då vi haft behov av en bäddsoffa passade vi häromdagen på att köpa en rabatterad sådan på ett större varuhus; således har vi gjort höstens insats för den svenska ekonomin genom lyxkonsumtion - soffan har en divan - samt bilism och urban sprawl. Först var vi dock tvungna att sälja av den gamla soffan; helt okey men ingen bäddsoffa som sagt. Den bättre hälften la upp en annons och en kille ringde och var intresserad, kom förbi idag och hämtade den.

Redan dagen innan hade dock den bättre hälften kommenterat att jag kommer att få ont i ryggen. Vaknar på lördagen och har faktiskt lite ont i korsryggen. Inte så farligt, men det stramar lite. Det blir dock värre och precis lagom till att soffan är uppsläpat från förrådet (ut från källarförrådet, öppna tre dörrar, få in delen i hissen och ut genom en dörr, över innergården och in genom dörren till trapphuset och upp för en trappa och in genom ytterdörren. Totalt fyra gånger) är jag förstås till föga hjälp. Min psykosomatiska ryggskada har anlänt. Kommer alltid lagom till något skall bäras runt, som till exempel vid en flytt.
Ada inspekterar sin nya klösbräda
Hela operationen blir förstås jobbigare och mer smärtsam för mig, jag är till mindre nytta och andra måste stå ut med mitt stoiska lidande (läs: jag gnyr och tigger sympati för att det är sååå synd om mig). Måste säga att jag hellre skulle vilja ha någon mer praktiskt användbart psykosomatisk sjukdom. Alla mina psykosomatiska allergier (de flesta affärer, Nordstan...) innebär mestadels en belastning för andra och mig själv.

Men mest synd är det nog om mig i alla fall!

fredag 5 december 2008

Svartmålad nostalgi

Nostalgi är en konstig känsla. Eller kanske inte så mycket känslan i sig som vad som framkallar den (madeleinekakor...).

Lyssnade på Morgonpasset i P3 där de varje fredag har en introtävling; gissa låtnamn och artist på tio intron. Brukar la känna igen rätt många intron, men kommer sällan ihåg vad artisterna heter, men när andra introt drar igång vet jag exakt vad det är. Paint it Black av The Rolling Stones är nog den enda låt de gjort som jag verkligen, verkligen gillat. Orsaken till detta är TV-serien som använde låten till sitt intro.

Pluton B i Vietnam, som den av någon suspekt anledning hette på svensk teve (karaktärerna verkade i tredje plutonen i Bravo Company) eller Tour of Duty på engelska, brukade gå på Kanal 5 på en tid som antagligen bör uppfattas som okristlig även för en ateist som jag (även om den gick tidigare än kultklassikern Kvinnofängelset/Prisoner, som i alla fall hade en vettigt översatt titel för sina 692 avsnitt).
Första säsongen
Nåväl, jag skall inte flumma bort för långt i medioker teve-nostalgi. Pluton B i Vietnam, som till skillnad från Fresh Prince i Bel Air inte längre går i eviga repriser på Kanal 5... nä, vänta - nu blev de ju än mer teve-nostalgi. Ja, i alla fall hade det kunnat bli det om det sistnämnda programmet försvann från skärmen i 5-10 år, så man hinner glömma hur dåligt det faktiskt är är. Jämför Steve Urkels Räkna med Bråk...

Vi försöker igen; Pluton B i Vietnam följer en pluton infanterister. Klassisk Vietnam-film i teve-serie format helt enkelt, med regnskog och en grön och orutinerad löjtnant som gör misstag som den rutinerade sergeanten måste försöka rätta till. I alla fall i första säsongen av tre, då tillvaron är tämligen brutal för soldaterna. Många gamla klyschor från andra Vietnam-filmer förstås, men i alla fall. Den enda av dessa klyschor jag på rak arm har lite svårt för är att den namnlöse soldaten med fältradio alltid, alltid död. Kanske ingen större förlust för förbandet, då jag inte förstår hur de kan haft ett vettigt samband med den korta, flexibla antennen nedböjd sådär medan jag oftast fick ta mig igenom snåriga buskage med en lång, fast antenn med min Ra 145/146 i jakt på öppna, fuktiga och förstås fullständigt livsfarliga höga platser i jakt på radiosignal i den svenska motsvarigheten till Vietnams regnskogar - Mästocka.
Signalisten dör alltid!
I den andra säsongen anpassas den allt för mycket för marknaden och blir mer slätstruken och anpassad till action-äventyrsformatet. Det introduceras en kvinnlig journalist för att attrahera kvinnliga tittare och på köpet tvingas man följa en tävling i uppmärksamhet för denne fagra nymf mellan infanteristernas löjtnant och en helikopterpilot. Serien gick in i slentrian och ett försök att rycka upp det hela genom att döda av kvinnan (skådisen överlevde och började på NYPD Blues/På spaning i New York som jag aldrig följt och enligt min bättre hälft är lite för bra för mig och min fäbless för teve-pulp) och förflytta plutonen till nya uppgifter lyckades inte rädda serien.

En minst sagt intressant detalj är att tydligen väckte serien anstöt och kritikstorm när den kom till Sverige första gången, då den ansågs för pro-amerikansk. Med lite distans en märklig uppfattning, som jag kom ihåg serien och framförallt första säsongen så var det verkligen inget förhärligande av den amerikanska insatsen i Vietnam på något sätt. Men för högröstade grupper inom svenskt kulturliv torde allt som inte framhävde amerikanska soldater som barndödare och monster vid denna tid fortfarande varit suspekt. Med tanke på hur extremt onyanserade och okritiska de flesta hollywood-producerade actionfilmer var under samma tid tycks det idag vara att sila mygg och svälja kameler.

---
Cyklade förbi den gröna skylten på vägen hem. Snart dinglade en påse medtvå julöl, en flaska billigt italienskt rödvin och julnumret av Faktum från styret med siktet inställt mot en helg i lugn och ro.

torsdag 4 december 2008

Satsning på ytterområden, bara det inte blir bra

Har vid tidigare tillfälle nämnt att kommunala bostadsbolag i alla fall delvis har tagit krisen på rätt sätt. Till exempel att de skyndar på bygget av ett hyreskvarter på Platån i Eriksberg. I dagens SvD skrivs det om Stockholms satsning på att rusta upp ytterområdena.

Det är förstås smart av flera skäl. För ett kommunalt bolag, som kan tänka långsiktigt på ett sätt som privata bolag sällan kan göra finns det förstås många vinster att rusta upp när branschen inte längre är överhettad samtidigt som det är bra för kommunen att hålla arbetare sysselsatta. Samtidigt är det verkligen på tiden, underhållet i många av miljonprogrammen är skrämmande eftersatt.

För att få brukarens perspektiv har Svenska Dagbladet åkt ut till Bredängen och pratat med ett par tjejer i lokalbefolkningen som bland annat säger följande:
–Det är bara parkeringsplatser här. Man skulle kunna bygga dem någon annanstans så det blev lite trevligare för barn här utanför, säger Rozerin Okumus.
och, i bildtexten som inte finns publicerad på internet:
Jessica Werner och Rozerin Okumus är övverens om att husen på Ålgrytevägen i Bredäng borde målas röda och bruna när upprustningsprojektet skyndas på. Men det sätter K-märkningen stopp för.
Gissa färgen på åttavåningshuset bakom tjejerna. Ja, just det - grå.

De har alltså två direkta kommentarer som berör deras yttre boendemiljö. För det första upplever det sitt område som en parkeringsplats och för det andra så tycker de inte om färgen på sina hus.
Bredäng - saknar grönytor...
Lustigt nog har området Bredäng varit uppe till debatt på yimby just angående sina grönområden. Förortbor upplever nämligen ofta att de har ont om grönområden fast de i absoluta tal har tillgång till stora grönytor. Inte allt för sällan för att dessa antingen ligger runt omkring i områdenas ytterkanter eller i realiteten inte är annat än risiga buskage. Istället för de innergårdar som anses så skadliga för barn har platsen mellan husen inte sällan fyllts av parkeringsplatser. Med den rådande parkeringsnormen kräver höghus i förorterna ofta gigantiska parkeringsytor i närheten. Att bygga parkeringshus var och är sällan ett alternativ. I ett samhälle präglad av modernism och bilism finns det inga bra skäl att spara på ytan då avstånden ändå övervinns med nya och bredare trafikleder som slingar runt bostadsförorterna som ormar.

Att de två unga tjejerna spontant upplever sin närmiljö som en parkeringsplats är ett utslag om det men också ett misslyckande för förorten som projekt.
Spannlandsgatan i Högsbo som det såg ut i förmiddags med stora parkeringsytor som gård. Gräsmattan till höger är hundra procent menlös.

Så var det det här med färgen. Det är inte första gången en trist, grå fasad K-märkts till dess invånares förvåning. Se till exempel Nybohovsbacken i Stockholm och Sandspåret i Hjällbo.
Sandspåret i Hjällbo - betong är den nya svarta
Jag kan se poängen med att skydda hus som vi idag upplever som fula från allt för nyckfulla och kortsiktiga ingrepp. Samtidigt är det märkligt att de boendes uppfattning anses som så pass irrelevant - att måla om ett betonghus är näppeligen en oåterkallelig förändring av byggnaden. Att tänka på hur eftersatt underhållet varit på till exempel Sandspåret ovan så är det fullt möjligt att husen inte står kvar i så många år till. Kulturminnesvärdet på något som snart ändå kommer att försvinna torde inte vara så högt.

Det grå betonghusen som byggdes på 1950- och 1960-talet var präglade av en föreställning om en ljusare och friskare framtid. På rationell grund skulle nedgångna och förfallna arbetarkvarter i städerna ersättas av ljusa och rymliga lägenheter med god tillgång till grönska och rekreation. Den framtiden försvann någon gång på 1970-talet, men drömmen skall hållas vid liv till varje pris. Även om de inneboende på grund av det måste återuppleva de gamla kvarterens förfall - byggnader är ju viktigare än människor!

Turligt nog kommer inget att göras åt den ideala yttre miljön. I år går alla pengar åt till att renovera våtutrymmena, som i princip är de samma som när husen byggdes på 1960-talet.