Söndagsföreläsning för balans

Efter att ha ägnat första halvan av helgen åt att uppleva Gävle after dark - vilket i och för sig inte betyder något då allt är mörkt hela tiden så här års - kände jag ett behov av att balansera upp mitt liv och åkte in till kontoret. Syftet var i första hand att lyssna på låtsat-nobelprisvinnaren Oliver E. Williamson som skulle hålla ett föredrag på förmiddagen.

Medan jag väcktes av ett telefonsamtal från min bättre hälft så utsattes den gamle amerikanen för främmande människor stormade in och började sjunga. Den "lustiga" återkommande, detaljen brukar vara vad journalister fokuserar på i dessa efter-utdelningen-tider då vare sig journalisten eller läsarna kan eller vill ta till sig kunskaperna de fått priset för. Det är i alla fall vad jag misstänker.

Så gick de då att få ut något av Williamsons föreläsning? Mannen hoppade mellan sin karriär och sin forskning i någon slags kronologisk ordning, vilket i mina öron gjorde det hela en smula osammanhängande. Själva kärnan i hans forskning berör hur och när hierarkiska strukturer, företag, är en bättre lösning än marknaden. Som relativt oinsatt ställde man sig efter timmen sig lite frågande till om hans resultat egentligen ger gemene man så mycket mer kunskap och förståelse än Ronald Coase gjorde med sitt arbete om firmans natur för över sjuttio år sedan.

Min förståelse underlättades en smula av att jag för några veckor sedan av en annan anledning läste hans artikel "The New Institutional Economics: Taking Stock, Looking Ahead" från 2000. En artikel som han refererade till i sitt framförande och som han lite osäkert trodde publicerades i Journal of Economic Perspective men som när jag kollade visade sig vara med i Journal of Economic Literature. Detta faktum att facklitterära tidskrifter har så förvirrande likartade namn att inte ens de som publiceras i dem kan hålla dem isär är onekligen ett intressant, om än perifert och udda problem.

I vilket fall hänvisade han till sin skiss över fyra nivåer av social analys som jag ställer mig skeptisk till. Vad den innebär är att vad som kan kallas informella institutioner - seder och bruk, värderingar, traditioner och religion - ändras mycket långsamt och i en takt av vart 100 till 1000 år. Ett antagande som enligt min uppfattning är NIE:s (New Institutional Economics) sätt att beröra den emellanåt rättfärdiga kritiken om reduktionistisk ceteris paribus i neoklassisk ekonomisk teori genom att ta upp problemet, säga att det finns och sedan påstå att förändringar sker så så sällan att det inte är värt att ta upp då allt annat är lika.

Istället för egentligen göra något produktivt så sitter jag alltså här på kontoret och skriver blogginlägg. Kanske lika väl att åka hem och göra något produktivt, som att se tre fotbollsmatcher i rad eller något sånt.

Den skinande solens gråa ljus

I och med att jag är nyast på jobbet har jag också den nyaste datorn. Medan en annan av mina kollegor har en dator som tenderar att krascha när hon har igång word och firefox samtidigt sitter jag med en onödigt bred skräm placerad på en snabb, tyst burk.

Gadget är tydligen det nya som man skall använda sin stora, breda skärm till. Eftersom jag undvek Windows Vista som pesten och höll mig kvar vid XP så länge som möjligt innebär detta en del nya, onödiga funktioner som jag givetvis måste använda, bara för att jag kan.

För er som inte vet vad en gadget är så är det ett program som ligger uppe på skärmen som exempelvis en kalender eller en klocka. Utöver dessa båda funktioner använder jag mig även av en gadget som visar vädret. Jag tittar på skärmen och ser en starkt lysande, gul sol som lyser upp tillvaron jämte upplysningen om att det för tillfället är en grad varmt.

Går bort till fönstret tittar upp på himmelen ovanför innergården. Konstigt, här är ljuset grått. Det är nog bäst att hålla sig till vädret på skärmen.

Stadens tragedi

Efter en viss tids apati på stadsplaneringsområdet har jag återigen publicerat mig på YimbyGBG:s sida, om än i mer allmänna ordalag. Nu även på YimbySTHLM.

Idag delas Nobelprisen ut i Stockholm. Utöver prisen fastslagna i Alfred Nobels testamente finner vi även det relativt nytillkomna priset i Ekonomi, instiftat av Riksbanken till testamentörens minne. För er som inte skall ägna halva dagen åt att titta på festligheterna, klänningarna och inredning och arkitektur i blå hallen följer här ett litet inlägg om vad detta pris betyder för Yimby. En av pristagarna detta år, Elinor Ostrom, som för övrigt snarare är statsvetare än ekonom, har i sin forskning berört frågor som är relevanta för staden och de problem som vi till synes dagligen står inför.



I många avseenden är staden en kollektiv nyttighet. Genom en agglomerering av olika verksamheter är staden mer än summan av sina olika element. Mötet mellan fler aktiviteter, varor, människor och tankar innebär att den urbana miljön är synnerligen väl lämpad för den sociala, ekonomiska och kulturella utvecklingen.

Detta möte är dock inte helt oproblematiskt. Speciellt när staden växer, innebär sammanfogandet av än fler aktivitet, varor, människor och tankar även en hel del externaliteter som på sikt skadar stadens kollektiva nyttigheter och/eller är allmänt problematiskt. När flera gör det som är bäst för dem själva skadar de samtidigt grunden för sina egna förutsättningar, den gren de sitter på. Det är detta som är stadens tragedi.

En lösning på marknadens problem har varit och är planering. Genom en offentlig planering kan externa effekter internaliseras i staden och infrastruktur som kommer alla till nytta kan finansieras och genomföras. Olyckligtvis har även planering sina avigsidor. Intressen och oligopol kan genom det offentliga se till sina intressen på andras bekostnad och i värsta fall kan planering leda till effekter som är vare sig bra för den enskilde eller för det allmänna. Ett exempel på detta är en offentlig finansiering av utglesning som är kostsamt och dåligt för miljön samtidigt som det river sönder stadsväven till en trasa, vilket på sikt kan störa agglomereringens positiva effekter.

Både planering och marknad måste dessutom förhålla sig till den fysiska realiteten, som aldrig är perfekt - staden är aldrig färdig - ur vare sig marknadens och planeringens perspektiv utan ger en spårbundenhet som kan uppfattas som både ett hinder men ger också stabilitet. Stabilitet kan vara bra till mycket, men när det blir ett självändamål och ett maktmedel för enskilda att bestämma över marknad och planering kan detta bli ett problem för många.

Elinor Ostroms forskningsresultat har visat att tragedin inte behöver vara så oundviklig som ekonomer tidigare trott och att det går att lösa gemensamma problem utan en Leviatha, Hobbes starka, centrala stat. Genom att aktörerna själva får vara med och förvalta en gemensam resurs kan dessa omdefinierat sitt egenintresse och nå bättre resultat än vad som kan förväntas uppnås med hjälp av marknaden eller den centrala staten. Ostroms empiriska forskning har oftast fokuserat på små samfällighet med ett visst mått av intressegemenskap men det viktigaste av allt är förmågan att kommunicera.

Yimby-rörelsen kan och bör ses som ett praktiskt försök att komma närmare en optimal lösning på gemensamma och enskilda problem genom kommunikation och ett omdefinierat egenintresse som ser bortom Nimby-resonemang.

Tom Waits 60 år och en dag

Missade precis att en av mina musikaliska favoriter Tom Waits fyllde sextio i måndags. Tror dock att Tom kan förlåta mig detta. Får inte riktigt intrycket att han är en sådan som blir upprörd för att någon glömmer bort en bemärkelsedag ("It's my party and I scream if I want to").

Men ändå känns det typiskt. För närvarande lever jag i en värld utan musik. Jag har ingen radio, datorn i mitt rum är så dålig och jag har inte någon av min musik på den. Nu har jag dock en helt ny dator på jobbet som jag någon gång skall orka att köpa hörlurar till.

Det är faktiskt just Tom Waits jag varit sugen att lyssna på. Utöver det har en av mina kollegor gjort något slags märkligt principbeslut att bara lyssna på The Stindbergs, ett gammalt Stockholmsbaserat punkband som jag har väldigt dålig koll på. Något jag måste ta tag i när jag får tid och lust att köpa de där hörlurarna.

HL-troféns devalvering

Det skall sägas direkt att jag inte är någon vidare duktig Gårdakvarnen-sympatisör. Detta år betalade jag in avgiften för supporterföreningen först under sommaren och för det nästkommande året har jag inte betalat alls. Så även om jag inte suttit fast i Uppsala så hade jag inte kunnat delta i omröstningen för Herbet Lundgren-trofén som traditionsenligt genomfördes när årsmötet gick av stapeln i lördags.

"Herbert Lundgren-trofén skall gå till den spelare som visat mest attityd, vilja och gaishjärta under säsongen. Sålunda behöver den spelare som väljs inte vara den bästa spelaren, utan kämpaglöd, attityd och klackfrieri samt lagkänsla är saker som skall premieras."

Däremot så tycker jag att har rätt att som gaisare ha en åsikt i vilket fall. Dessutom har jag troligen skrivit en krönika i Gårdakvarnens årstidning. Riktigt säker är jag inte då jag ju inte sett tidningen - den delas ut först i samband med årsmötet till betalande medlemmar. Så jag är inte berättigad att få någon.

Den som vann omröstningen var Wanderson do Carmo. Inget ont om Wanderboy. Ett utmärkt fotbollspelare och så vitt jag kan bedöma en trevlig och ödmjuk kille. Jag tycker dock verkligen inte att han passar in i ovan citerade beskrivning av vad trofén skall premiera.

Herbert Lundgren var en högerback som slängde ner sin yngre bror för en trappa i samband med att han skrev på för GAIS och gick runt med käpp och tillrättavisade spelare som inte visade rätt attityd efter att han själv lagt skorna på hyllan.

Det är med sådana premisser som det är rätt och riktigt att tidigare vinnare inbegriper spelare som Fredrik Lundgren, Ivan Ottordahl och Pelle Blohm. I mina ögon skulle det självklara valet ha varit Kenneth Gustafsson, vänsterback från Hindås som spelar i klubben sedan 2002. 154 tävlingsmatcher och tre mål i den grönsvarta tröjan. Kenneth har varit en klippa på vänsterkanten säsongen igenom.

Att medlemmarna i Gårdakvarnen går på linjen att premiera det som redan uppmärksammas i prisen Hedersmakrillen (Makrillarna) och Årets spelare (klubben) innebär att priset blir meningslöst. Inte så att det inte går att välja samma spelare till de olika prisen, vilket skedde häromåret med Bobbie. Däremot är det olika egenskaper som bedöms. Nej, "det här känns fotbollsgala" för att citera en uppenbart onykter men ärligt upprörd gubbe.

Jag hoppas att Kenneth får en staty upprest i hans avbild som någon form av rimlig kompensation för denna miss. Eller i alla fall Ballon d'or, som dock i år redan förflackats på någon liten Wanderson-kopia nere i Barcelona.