fredag 30 maj 2008

Lundgren kapten i tre år till

Efter gårdagens 'avslöjande' i gepe om att fyra av GAIS (så kallade) nyckelspelares kontrakt går ut till hösten så reagerar klubben (för en gångs skull?) snabbt och effektivt. Kapten Fredrik Lundgren meddelas officiellt ha skrivit på för ytterligare tre år (till och med 2011) med hela Göteborgs lag GAIS.

Dessutom skrivs det i gepes papperstidning att enligt Wallin ser klubben över möjligheter att ge Fredrik Lundgren en roll i klubben efter den aktiva karriären. Ett enligt min spontana reaktion utmärkt idé. Få spelare har ett sådant klubbhjärta som Lundgren och har dessutom alltid givit ett intelligent och trevligt intryck. Ett antal intryck som jag inte riktigt fått (på lite distans skall sägas) av en annan individ som gått från truppen till en roll inom organisationen.

De tre övriga spelarna vars kontrakt går ut är inga överraskningar, dessutom torde kontrakten gå ut för Henrik Dahl, Jóhann Gudmundsson och Daniel Nicklasson. För oss som följer klubben dagligen. Bobbie Friberg da Cruz önskan att få testa på spel någon annanstans är allmänt känd och ett urtjatat ämne. Wallin skall enligt uppgift ha goda förhoppningar att skriva nya kontrakt med David Durmaz skall likt Daniel Nicklasson. Prince Ikpe Ekong, som skulle vara i princip klar vid årsmötet i februari har däremot förvandlats till en långt dragen förhandling med en agent/orm med det misstänksamma namnet Innocent, så oskyldig att han inte tycks veta skillanden mellan brutto och netto - som hämtat från paradiser!

Att Henrik Dahl kommer att försvinna lär inte leda till några reaktioner. Fyra tvälingsmatcher hittills på en och en halv säsong är inget imponerande facit för en 34-åring. Gå tillbaka till Varbergs BoIS istället! Jóhann Gundmundsson är ett svårare val. Inte ordinarie i år, men ett par imponerade insatser. Om klubben väljer att vänta och se har jag all förståelse för det, även om Joi lockas till Häcken där pengarna finns.

torsdag 29 maj 2008

Hunger är den bästa av kryddor

Förutom sex finns det bara två saker som säljer här i den mediakåta västvärlden - mode och matlagning. För att öka antalet besökare gäller det att rida på framgångsvågen efter alla de kockar som skapat sig pengar, framgång och berömmelse genom teve och tidningar.

Kom hem sent efter många långa timmars arbete. Hade bara ätit två mackor och sörplat i mig en liten drickyoghurt. Hungrig men med lite i matväg hemma (om jag nu inte skulle ställa mig och laga mat sent på kvällen. Jag letade efter goda saker att sätta tänderna i. Hittade en del gott, men inte något som riktigt passade ihop med något annat. Hög tid att bli lite eklektisk. Fusion som vi världsberömda kockar säger.

Libabröd med smör, skivade bananer och salami! Smakade inte allt så pjåkigt. Min bättre hälft vill inte ens pussa mig, men så är hon liiiite allergisk mot bananer också.

Så här lite i efterhand tycker jag nog att det kunde blivit än bättre med lite lök.

onsdag 28 maj 2008

Fotbollspassion?

Det är eftermiddag, min bättre hälft har gått och lagt sig för att vila sig en stund, jag ger mig på min fjärde kopp kaffe och på radion går det eminenta humorprogammet Mammas nya kille på P3 där karaktären Patrik håller låda. Hoppar runt bland olika inlagda länkar och når snart bottenskrapet - Gepe - som lyckas visa att det även går att ge ett reportage en missvisande vinkling med hjälp av bilder (och i ingressen också). Hur? Förklaring kommer nedan.

Texten heter "Svenska fans mest passionerade", är egentligen från TT, refererar till en rapport av Social Issues Research Center (SIRC). Ovanför bildtexten visas en bild på människor i svenska landslagets kläder och souvenirer. Rapporten som refereras till heter "Football Passions" och är sponsrad (sic!) av Canon (sic! igen).

Slökollar igenom rapporten och uppfattar först en lite luddig metod då det inte uttrycks tydligt hur de så kallade fansens har selekterats ur den totala populationen (jämför med SOM).
Kappvändande flanar eller hängivna supporters?
Det visar sig dock att nästan 80 procent tycker att klubblaget är viktigare än nationen. För svenskar var denna siffra närmare 90 procent. Nu när det drar ihop sig till EM skall alla marginalare och de som knappt bryr sig om allsvenskan komma fram och låtsas att de är passionerade fotbollsanhängare, ivrigt påhejade av media. Sedan så blir det allsvenskt lunk och beskrivningar om supportern som huliganer i media som vanligt igen. De passionerade supportarna är således inte i första hand anhängare av landslaget utan håller på ett klubblag - i första hand GAIS (det är inget som framkommer i den internationella rapporten, men det låter la rimligt?). Gepes bild och ingress är således missvisande.

Sponsring och oklarheter kring metodiken gör mig en smula skeptisk på förhand till rapportens slutsatser. Dock alltid trevligt med allt som framhäver supportern som något annat än en våldsam galning, fast då är jag ju i och för sig föga objektiv.

Om ni fluktar igenom rapporten, notera framförallt deras nyttjande av faktoranalys för att dela in supportrar i olika grupperingar (s.55), vilket jag tycker var ett intressant grepp lite utöver den enkla regressionanalysen eller tröttsamma och sällan givande deskriptiva statistiken med sina stapeldiagram.

Alla kramar småföretagarna

Lyssnade på P1:s Plånboken under förmiddagen som bland annat tog upp den av politiker såväl jagade som kramade gruppen småföretagare, lite beroende vem man frågar. De flesta partier anser sig nu vara småföretagarnas vänner, på samma sätt som nu även moderaterna vill krama ihjäl arbetaren.

Det är inte bara de faktiska kostnaderna (skatter och avgifter) som företagarna ser som ett problem utan all den tid och energi som måste ägnas åt att fylla i blanketter och uppfylla alla krav och regler som verksamheten för med sig. Tid och energi som istället kunde användas till lönsammare verksamheter som kommer alla till del genom högre skatteinbetalningar och fler arbeten. Samtidigt som enklare regler och kostnader skulle flera kunna och våga ta steget och bli egna företagare.

Även om socialdemokraterna och nu alliansen säger sig vilja förändra för småföretagarna ser dessa lite faktiska resultat.

Vad jag dock kommer att tänka på när jag lyssnar på programmet är den peruianska ekonomen Hernando de Sotos bok "The Mystery of Capital: Why Capitalism Triumphs in the West and Fails Everywhere Else". I många av den fattiga världens fattigaste områden spirar småföretagsamheten. Har dessa länder något att lära Sverige? Nej, verkligen inte. De Sotos studier har visat att det byråkratiska systemet i dessa länder är så snårigt och omständigt att det inte ens är värt att försöka agera enligt lagar och regler.
"In Haiti, one way an ordinary person can settle legally on government land is first to lease it from the government for five years and then buy it. Working with associates in Haiti, our researchers found that to obtain such a lease took 65 bureaucratic steps requiring, on average, a little more than two years. All for the privilege of merely leasing the land for five years."
Medan svenska politiker delvis hoppas att dagens småföretag skall spira upp till morgondagens storföretag är detta något som effektivt hindras av byråkrati och korruption i många länder. Deras småföretag kanske gynnas på kort sikt genom att de fullständigt kan strunta i alla regler, skatter och avgifter - även om de troligen måste betala någon korrupt polis eller tjänsteman -men samtidigt är det omöjligt för dem att ta lån, investera, bilda aktiebolag medan de hela tiden måste oroa sig för att förlora sin - i statens ögon - olagliga egendom.
"In Egypt, the person who wants to acquire and legally register a lot on state-owned desert land must wind his way through at least 77 bureaucratic procedures at 31 public and private agencies. This can take anywhere from 5 to 14 years. To build a legal dwelling on former agricultural land would require 6 to 11 years of bureaucratic wrangling."
De flesta regler och bestämmelser som tynger svenska företagare är skapade med den bästa av avsikter och med goda anledningar. Trots det goda avsikterna kostar denna byråkrati resurser och stryper möjligheter. Aldrig någonsin går det att göra alla nöjda, det är nog det enda tillsammans med skatter och döden som vi kan vara säkra på här i livet...

... och att GAIS aldrig vinner allsvenskan.

måndag 26 maj 2008

Om detta bör det berättas

Det ges ut en hemsk mängd böcker. Trots att det knappt är mer än hundra och några år sedan gemene man och kvinna på landsbygden inte hade tillgång till mycket mer än den heliga skriften och kanske ett par böcker till dränks samma man eller kvinna nu - det vill säga om hon överhuvudtaget är intresserad - av mängder av böcker. Många är förstås då som nu fyllda av tvivelaktiga skrönor (Biblen som sagt...) så finns det en massa som jag känner att jag inte bara borde, utan framförallt vill läsa. Då är det bra med bokrecensioner som ger essensen i böckerna som man tyvärr inte hinner läsa.
Bomboffer i Dresden
Bläddrade igenom Svenska Dagbladets kultursidor som på måndagen innehöll två intressanta recensioner av sakprosa som jag lite känner att det skulle vara intressant att läsa, men antagligen inte kommer att få tid eller ork till. Först och främst, i och med att den recensionen fick störst bild, är det Jörg Friedrichs "Branden, Tyskland under bombkriget 1940-45" som med sina över 500 sidor lär vara en maffig bok och knappast lättsmält med sin berättelse om Tysklands alla bomboffer (trots min smutsiga last). Uppskattningsvis en halv miljon. Vad också är intressant är den kritik som författaren har fått. Kriget, slut sedan mer än 60 år, är fortfarande närvarande. För några veckor sedan försökte jag få lite perspektiv på forskarupproret mot Forum för Levande historia med flera andra exempel på hur historia än idag rör upp heta känslor.

I sammanhanget med forskarupproret har jag raljerat mot SvD:s ledarredaktion (som om de har en aning om mina angrepp) och jämfört dem med Pravdas dito. Därför tycker jag att det är roligt att recensenten Krister Walhbäck på kultursidorna smyger in ett inlägg i debatten i den andra recensionen av Kaa Enebergs "Knuts ask och Kejsaren av Karelen" som handlar om individer i den autonoma sovjetrepubliken Karelen under mellankrigstiden gick ett förutsägbart öde till mötes. Ja, förutsäg bart för mig och (kanske) dig förstås. Okunskapen är stor. Wahlbäck skriver:
"Om detta bör det berättas, inte minst för att belysa hur självsäkra drömmare kan bli livsfarliga medlöpare till förbrytarregimer."

Med detta åsyftar han förstås Forum för Levande Historias bok om förintelsen, "Om detta må ni berätta". Och det må vi verkligen, hur det skall gå till är uppenbarligen en större kontrovers när historiska händelsen väcker känslor även i lilla rationella och objektiva Sverige.

Husets ögon

Ett uttryck som man hör ibland är att ögonen är själens fönster. Om man (som jag självklart måste göra på ett närmast obstinat sätt) drar analogin allt för långt, blir fönsterna på ett hus dess ögon.

Låter förstås fruktansvärt pretentiöst. Jag tycker dock att det kan vara viktigt när jag tittar på hus. Som en i grunden oskolad (autodidakt, om vi skall försöka vara lite positiva) människa när det kommer till arkitektur har jag (framför allt förr) tämligen oreflekterat med en snabb blick sorterat byggnader i fula och vackra. Jag förstår förstås att det tränade ögat ser många fler detaljer och i dess hjärna dyker olika arkitektoniska begrepp upp för att tolka det ögat ser.

Vad jag ofta tycker mig uppfatta som en brist i modern ( inte nödvändigt modernistisk) arkitektur är fönsterna. Jag spekulerar om ivern att förenkla och uppnå en avskalad och geometrisk form ändå framför allt misslyckats genom sina tråkiga fönster (jag talar inte här om de byggnader där fönstet och fasaden blivit ett och detsamma; något som var djävligt coolt för gemene man i början av Dallas någon gång i början av 1980-talet, men nu för min del inte längre känns som ett spännande material). Jag efterfrågar verkligen inte Vasastadens mest överdådiga fasader där fönstret ramas av något som kan liknas med en gräddtårta (gräddtårta är alltid var jag tänker på när jag ser Wallenstams nyrenoverade hus vid Avenyn med bokstäver i guld) och där olika inramningar på olika våningar skall markera social status hos de inneboende. Men någon form av markering av fönster upplever jag oftast som bättre, vackrare. Ju större fasaden, och därmed antalet fönster, blir desto större blir avsaknaden. Vad är detta?

Jag har aldrig behövt sitta vid ett ritbord och knåpa med någon liten detalj som en fönsterkarm och har därför inte någon riktig och djup förståelse för de problem en designer ställs inför. Så varför skall någon bry sig om mina åsikter? Jag har inte ritat någon fasad. Jag har inte ens läst någon bok om Fönstrets teori. Mitt perspektiv är amatören som bygger sina idéer och åsikter på adderade observationer; anekdotisk bevisföring och förutsättningslöst förhållningssätt som grundas på djupt liggande och outtalade fördomar.

Till mitt försvar tar jag därför till ett brottstycke ur en bok för att slå i huvudet för de som påpekar detta - som slår in öppna fönster så att säga. Köpte för en tid sedan "Om arkitektur", en antologi med brokiga texter från olika tider, med olika objekt och med en brokig skara författare. I dess inledning citerar redaktörerna Claes Caldenby och Fredrik Nilsson en dansk arkitekt, Steen Eiler Rasmussen; "grunden för en duktig prefessionalism är en intresserad och förstående krets av dilettanter, av icke professionella älskare av konsten.".

Efter att ha påbörjat de här inlägger traskar jag iväg på ett mindre ärende i min närmiljö - jag går istället för att susa iväg i bil till en fönsterlös kubistisk lada ute på landsbygden för att uträtta mina ärenden. På vägen tittar jag upp på några byggnader som jag tycker om, även om jag inte skulle säga att jag älskar dem, och tittar förstås på fönsterna. De är faktiskt rätt enkla. Kanske de inte bara är fönsterna som jag har lite svårt för, utan helt enkelt något med stilen.

Sedan bör nog inte allt skyllas på arkitekten. När ritningen rycks ifrån honom eller henne så har arkitekten liten möjlighet att påverka när huset renoveras och ägaren sätter in nya fönster som skär sig med fasaden istället för att bara lämna mig oberörd.

*****

En modernistisk byggnad med tråkiga fönster är dock alltid bättre än en grå, slätt betongvägg utan några fönster alls.

Har hört/läst en skröna (?) som går ut på att anledning till att många bostadshus från det gyllene kvartsseklet saknar fönster, eller på sin höjd har några små badrumsfönster, på kortsidorna är att de uppfattades som orättvist att vissa av de välplanerade lägenheterna skulle få fler fönster och mer ljus än andra. Nu finns det la ingen sådan rättvis tanke, vissa svenskar står närmare solguden som de tycks dyrka än andra.

lördag 24 maj 2008

Alla till Brunnsparken!

Lördagsmorgonen är till en början lite seg. Troligen resultatet av det hejdlösa blandandet av ett dricksglas rödvin från en bag-in-box som öppnades för två veckor sedan, två Falcon Bayerskt 2,8% och ett litet glas maltwhisky från Islay. Living la vida Loca!

Bläddrar i vilket fall igenom gepe och den enda artikeln jag egentligen stannar ordentligt vid är den om kollektivtrafiken genom Göteborgs centrum [artikel, grafik]. Som vanligt är det en tämligen kort artikel (djupare analys är inte något för gepe) om lite halvlöst planerande som den härdade medborgaren förstår antagligen kommer att vara långt ifrån den slutliga produkten när förslagen malts några ytterligare varv genom politikens Kafka-korridorer, stött på patrull hos olika särintressen, folket i Lindome och Askim, nimbyister, bilister, människor som tycker att alla pengar måste spenderas på cykelbroar och sedan slutligen krockat med verkligheten.

Spårtrafik finns som bekant på idéstadiet längst med nya södra älvstranden - som kommer att bli aktuellt om tusen år när ett antal andra problem och frågor lösts - och för Norra älvstranden och upp mot Backa - som vi vet aldrig kommer att bli av. Bland kommentarerna till artikeln skriks det som väntat om tunnelbana - personer som jag tycker kan ta och betala kostnaden för en central tunnebanelinje, får se om det är så sugna efter att någon förklarat vad det kostar att göra tunnlar i blålera och älvsediment. Skall påpeka att jag inte är mot tanken att gräva ner några sträckor, men det är inte en så enkel universallösning som vissa tycks tro.
Johanna i Brunnsparken skådar ner på stressade resenärer morgon, middag, kväll och natt
Det lite mera innovativa inslaget är inte direkt någon nyhet - gepe har redan tidigare skrivit om det (tro inte att det går att leta reda på artikeln med gepes sökmotor) - utan handlar om att göra om nya allén till något av en bussgata (som är det staden får satsa på när ingen politiker har intresse av att driva igenom fler och bättre spår. Långa köer av överfulla eller tomma bussar blir följden). På ett plan känns det som en god tanke att slippa behöva ta sig via Brunnsparken varje gång man skall någonstans överhuvudtaget. Samtidigt som jag intellektuellt tycker det låter som en bra idé är det något i bakhuvudet som säger nej; en buss som inte går via Brunnsparken, hur skall jag då kunna byta? Som en hyfsat van kollektivåkare styrs åkandet automatiskt mot Brunnsparken för att byta till en bekant linje så fort jag är utanför bekanta farleder. Att åka kollektivt utan att passera Brunnsparken är nog lite för mycket av ett äventyr för mig. Måste vara brott mot någon naturlag, mina gener (de där som förklarar allt) protesterar!

fredag 23 maj 2008

Fotbollens framtid XI - Polisprovokation

Polisprovokation om koncept är la i och för sig ingen nyhet, inte heller i samband med fotboll. Tänker inte skriva så mycket om det här utan mest hänvisa till några artiklar och inslag om en match mellan FC Köpenhamn och Malmö FF 2005 som nu i dagarna fått ett rättsligt efterspel, och det handlar inte om huliganer. Istället är det polisen som bedöms har använt sig av övervåld, även om det danska rättsväsendet inte tycks vilja gå vidare med rättsliga efterspel mot någon av de inblandade poliserna.

Som kategori A-supporter är det sannerligen inte alltid kategori C som jag går och oroar mig för. Jag går verkligen inte och oroar mig för någon för det mesta, men ibland är det istället polisen som oroar mig. Hade jag inte gått med raska steg i Helsingborg 2007 hade jag mycket väl kunnat åka på stryk av beridna poliser. På Parken i Köpenhamn tycks polisen ha betett sig som ett gäng huliganer själva, vad finns det för attitydtester för polisaspiranter egentligen?

Jag la märke till det här genom en länk i en kommentar till Pelle Blohms sida, han är nämligen inte helt oskyldig i sammanhanget. Han är nämligen inte bättre att i rollen som expertkommentator än att dra snabba slutsatser kring tumulten som förstärker medelsvenssons bild av hur saker och ting fungerar på supporterläktare - överallt farliga huliganer. Blohms fel är dock minimalt och mycket mänskligt i sammanhanget - han gick inte lös på sina medmänniskor med en batong.

Länkar:
Parkenskandalen (Fantv) enligt Himmelriket på Svenska fans
Artikel om domen i Sydsvenskan
Den så kallade skandalfilmen

I stort samma biljettpriser på nya arenan

Det ser ut som kostnaden för att gå och kolla boll på den nya arenan kommer att bli i princip de samma som i nuvarande betonghål. Det är det minsta man kan begära. Den temporära flytten till Nya Ullevi innebar i praktiken högre kostnader för såväl klubbar som publik för en sämre produkt.
- Givetvis kommer priserna att gå upp lite, men det kommer inte att bli några drastiska höjningar, säger Gais ordförande Christer Wallin.
För Ordförande Wallin har den nya arenan vid några tillfällen nästan framställt som lösningen på GAIS långsiktiga, prekära situation; likt en deus ex machina kommer den nya arenan leda till ökade mer publik och ökat intresse för GAIS som i sin tur genererar än mer sponsorpengar och bättre spelare och bättre resultat och ökat intresse och så vidare i en evig uppåtgående spiral.

Kommer den nya arenan verkligen innebära ett sådant lyft? Förstås väldigt svårt att sia om. Jag är dock skeptisk till att den kommer att innebära någon långsiktig förbättring för GAIS ekonomi och de lyft som vissa hoppas och tror på med i det närmaste religiös iver. Som jag hävdade i min derbyfrossa, det finns på sikt bara plats för ett lag i Göteborg, om man extrapolerar.

Ökad publik ökar intresset från sponsorer. Men det finns ingen anledning att tro att de övriga lagen inte kommer att få samma lyft och då är den regionala konkurrensen i balans (möjligen återställd om vi räknar med Borås arena och Elfsborg).

Enligt dagens artikel i gepe så kommer klubbarna inte känna några pengar utöver biljetterna då övriga lokalhyror i arenan kommer att gå direkt till Higabs fickor. Då det har sagts att arenahyran skall styras av kostnaderna (som skenat iväg) enligt rådande kommunala marknadskommunistiska principer kan det måhända gynna klubbarna, men vi talar inte om Parken arena här. Den nya arenan är endast en kassako för klubbarna om den kan dra till sig mer publik.

*****

Gepe fokuserar förstås en hel del på det absolut viktigaste av allt; arenanamnet. Om namnet är tillräckligt bra kan den i realiteten se ut som Rambergsvallen men kommer ändå att kännas som San Siro. I alla fall om man tror att ordets makt är starkare än penningen - men det tror la inte ens en Bibel-bläddare som Ekong i sitt innersta? Själv tror jag i praktiken aldrig på vad Aftonbladet skriver. Skulle de hävda på löpet att gräset är grönt så kommer jag att betvivla det. Men så är jag färgblind också.

Tidigare inlägg om arenan:
Har man satt Fan i båten... (18/1 2008)
Arenafrågan: "konsten att bygga helt fel" (21/1 2008)
Mer om den nya arenan och evenemangspubliken (27/1 2008)
Rapport från årsmötet (26/2 2008)

onsdag 21 maj 2008

I väntan på CL-finalen

När många av oss sitter och fördriver tiden i väntan på en helt engelsk final i den ryska huvudstaden kanske det är ett lämpligt tillfälle för att påminna om en annan match i samma stad, som då var huvudstad i ett annat land; Sovjetunionen.

Följande text är något jag grävt fram från internets djupa avgrund och som från början publicerats i Gårdakvarnens tidning nr 1 år 2000. Om författaren Peo Ek har något emot att jag lägger upp texten här så skall jag omedelbart ta bort den. Själv är jag inte torr nog bakom öronen för att ha varit med på tiden då denna saga utspelade sig.

GAIS i Moskva

GAIS i dom europiska cuperna ! Det kanske känns lika avlägset som Lösnäsvallen just nu, men bara för elva år sedan var det en realitet, GAIS hade via sin bronsplats 1989 kvalificerat sig för UEFA cupen. Den stora drömmen var att få möta Glenn Strömbergs Atalanta, vilket skulle vara ekonomiskt bra för GAIS, (Denna historia utspelades sig för elva år sedan då GAIS hade ont om pengar…) Samt att få Gaisa loss i Italien, det hade inte gått av för hackor.

Saltholmen Juli 1990:
-”Helvete också, har ni hört ? Det kunde man ju för fan räknat ut på förhand !
Jag kommer fan att ta bonnpermis från lumpen, jag skall med till Moskva, så är det bara !!! ” skrek en upprymd och knäckt P-Mats på Saltholsmskajen mot Styrsö.
Mats hade precis fått reda på lottningen i Uefacupen och givetvis blev det inte Atalanta, utan in i dåvarande Sovjetunionen skulle man gaisa till det, mot Moskvas Västra Frölunda, Torpedo Moskva.
Som en liten europeisk förrätt skulle GAIS möta danska laget Bröndby i tipscupen, och man valde att lura ut Peter Schmeichel och Faxe Jensen till denna ö, för att klå upp dom med 3-2 !
GAIS vann förövrigt hela sin tipscupserie efter tunga segrar mot Karlsruhe och Hansa Rostock, man
inkasserade 150 000 kronor som kunde slängas i den bottenlösa gaisbrunnen.
GAIS hade spelat Uefa cupen redan 1975, inför mäktiga 1 776 personer knäckte Pålle på egen hand SLASK från Polen med 2-1 på Nya Ullevi. Returen i Wroclaw blev dramatisk, GAIS hade länge 2-3 (båda målen Hasse Johansson) vilket skulle innebära att GAIS skulle gå vidare.
Men antagligen var det någon gaisare där som sjung ”-vi skall slå dom jävlarna alt. segern är vår” för i 89 minuten satt polackernas 4-2 mål som en strut bakom Uppling ! Gaistränaren Vilmos Varsesgi hade klagat på den grekiske domaren i ett tidigt skede och blev uppvisad på en plats på läktaren brevid två poliser.
Om dessa två var en polsk förlaga av Östen & Bohlin förtäljer inte historien, Jersy & Gregorszcack kanske…

Horizont…
I början av nittiotalet följde en kabel-tv boom i Sverige.
Nu kunde man avnjuta MTV, Eurosport samt även den sovjetiska kanalen Horizont, som förutom oändliga nyhetsprogram även visade schyssta sportsändningar.
Så när eurosport visade monstertrucks och traktor- pulling, så kunde man glida över till Horizont som kunde visa brutalt fräck Trabant racing (östtyska bilar) och ännu bättre, sovjetisk fotboll i toppklass.
Matchen Torpedo-GAIS var med i program agendan. Detta gjorde att många gaisare inte brydde sig om att åka, -”Nja den går ju på teve”…
Naturligtvis plockar svenska kabel tv bort Horizont och GAIS ur tablåerna veckan innan GAIS skall lira…

Mockba 18 september 1990
Lugnt och säkert landade planet på en av Moskvas fyra flygplatser, vissa hävdade att det var fem eftersom tysken Mathias Rüsht hade landat med sitt plan på röda torget året innan, hur som helst så lotsade utmärkte guiden Johan ”Red-top” Larsson den femtiotal brokiga gaismobben till passkontrollen.
En viss otålighet spred sig i ledet och bandaren med Beatles ”Back in the USSR” spelades påpassligt upp.
De sovjetiska passpoliserna smålog bara när Torben och Red-top körde lite luft-richenbacher samt höfnerluftbas framför dom.
Samtliga kom igenom utan strul, det var väl bara en liten målarfirma från gbg som hade stärkt sig lite väl starkt.
Och dom började bli lite brötiga, och det var la sådär med GAIS intresset med dessa tio, sprit och unga ryska kvinns prioriterades.
Väl framme på hotellet fick Red-top slita hårt. Gamle Tore Klintberg krävde plötsligt eget rum. Folk böjade fyllna till och började bli osorterade.
Jag och en av Ståhl bröderna beslöt oss för att dela rum på det olympiska ryska hotellet.
Den gode Ståhl hade jäkligt mycket bagage med sig, han hade länsat hela släktens garderober på bizzara sextio och sjuttiotalskläder, som han skulle skänka till ryssar som han tyckte kunde behöva bli lite upphottade…

Eftersom det blev ganska sent så stannade nästan hela gänget kvar på hotellet och dess nattklubb. De som inte hade varit smarta nog och hade handlat på sig pilsner på planet, fick hålla sig till godo med det ryska söta körsbärsvinet, samt härligt gröna övermogna bananer som tilltugg, det var det som fanns.
Ganska mycket rysk ungdom var där och dom hade en platta att spela, det var Depeche modes senaste och låten ”Enjoy the silence” spelades på repeat.
En av Rikard röds kompisar, tyckte att det blev lite väl mycket synt, så han ställde sig och körde ”Honkty tonk woman” helt på egen hand mitt på dansgolvet.
Luft-fender-telecaster var hans instrument. Han skrek även ”-Give us back Raul !!!” (Wallenberg) för första gången, det skulle nämnas åtaliga gånger mer !
Den gode Bengt Kihlberg tyckte vi skulle ha en efterfest på något rum , han föreslog givetvis inte sitt egna, utan tyckte att jag och Ståhl skulle stå för rumsfacilliteterna. För att få en viss nivå på det hela så fick vi som tur med reseledaren Red-top och Torben, två stabila killar.
Så efterfesten blev ett par djupa timmar konversation istället, som fick Bengan nästan att somna, så när han gick för att koja, passade han på att bonka i väggen ett par gånger innan han gick, så det ukrainska paret brevid började kackla å väldigaste…

Mockba 19 september 1990
Efter en sedvanlig halvtimmesväntan på en nykär Bengt Gellinskog, så kunde den guidade bussen ta oss på en guidad tur. Målerifirmans natt hade varit tuff, så det tog några stänkare innan dom kunde börja skryta om sina nattliga bravader.
De unga ryskorna som jag och Ståhl försökte bjuda övermogna bananer, tyckte att de goa målerigamängerna från götet var intressantare, i vart fall plånböckerna, och nu satt dom och skröt detaljrikt och högljutt till
min och Ståhls förtretelse, man kunde börja ana att dom höll på ett annat randigt lag.
Väl på marknadsplatsen var Jönsson förtvivlad, den manlige ryske guiden hade övertygat många att växla in till rubel, men dollars och ciggaretter var mycket tyngre valuta. När jag frågade en rysk försäljare vad hans kompletta ryska fotbollsnålssamling kostade, så visade han tre fingar till mig. Jag undrade sålunda tre limpor? Njet tre cigg ! Men jag gav honom ändå en limpa.
Längre bort stod Jönsson och hade monopolpengsångest och kunde inte köpa satintavlan med gråtande barn…

Torpedo-GAIS
Efter en sedvanlig halvtimmesväntan på en nykär Bengt Gellinskog, så kunde vi äntligen åka mot stadion.
Det kändes ungefär som att åka till vilken borta match som helst, bandaren stod på ”Space truckin” med Deep Purple rockade klart fetast på Moskvas leriga gator.
Framme på arenan som påminde om ett sunkigt värendsvallen, så köpte man lite Torpedo krims-krams och strosade runt lite. Men nu var det tio minuter till match start, så nu fick vi lite brådis. Då körde de trettio ryska soldaterna en maktdemonstration och sa att vi var för fulla och inte kunde komma in.
Paniken bröt ut, den kvinnliga ryska tolken började gråta, Gellingskog skrek ”-Jag skall fanimej ringa Lennart Johansson på Uefakontoret det första jag gör när jag kommer hem !”
Tio minuter försenade kunde vi dock smyga egenom spärrarna, och då sket soldaterna fullständigt i oss.
Men å andra sidan sken ljustavlan redan 2-0 till Torpedo Moskva så det känndes ju sådär…
Klart försenad klämde man in sig i klacken, det spöregnade, var åtta plusgrader och vi var omringade av 350 ryska soldater med östtyska schäferhundar. Två stycken rekordeliga vattenkanoner läckte som ett
Gaisförsvar, och brummade hotfullt, någon ”pitchinvasion” kändes aldrig aktuell.
Några klacklegendarer utmärkte sig dock. Ett välbekant nylle hade givetvis tagit sig igenom hela det sojetiska säkerhetssystemet via tåg.
Nu stod Lennart Cooper där i vanlig god stil och flinade.
En annan kille som vi kan kalla Bobby, hade med dödsförakt, och i gammal god Markarydsanda plankat in på denna taggtrådsgulaginrättning, en Mathias Rüsth light helt enkelt.
I paus hade stod det 4-0 till ryssarna, målerigänget började nu prata gamla blåvita minnen, vackra Valencia, Dundee by night mm. Facilliteterna var begränsade, så några stycken gick runt och frågade om dom hade sett Raul i närheten. GAIS spottade upp sig i andra halvlek. och Mikael Göransson hyfsade siffrorna till 1-4.

Den ryska televisionen var inte så impade av laget GAIS.
Men supportrarna gjorde enligt den ryska guiden stort intryck på kommentatorerna. Klacken stödde bra i 90 minuter, samt en bodybuildande gaisare stod i bar överkropp i regn och åtta plusgrader.
Stämningen på bussarna till hotellet var naturligtvis dämpade, bara Bengt Gellingskog trodde på en vändning i returen, ”-GAIS löser detta” sa Bengt.
Raul lös också med sin frånvaro.
Sent samma kväll bestämde sig några att åka och hälsa på det hotell som Gais-spelarna bodde på.
Vi andra valde de gröna bananerna och rötjutet ytterligare en natt.
När jag sedan åker upp till mitt rum på våning tio, uppenbarar sig en helt bizzar figur iklädd bara y-fronts kallingar, som står och stöter på den stackars ryska receptionisten.
Som den redige jävel man är, så beslutar jag mig att leda snubben till sitt rum för att undvika vakter som inte skulle vara så bödiga mot honom.
Jag upptäcker att han har ett otroligt ärr på kroppen. Det skulle visa sig att denna man som var från Varberg, hade en gång på fyllan, krypit ut på motorvägen och somnat, tyvärr väckte en långtradare honom bryskt.
Han överlevde dock, och efter några månader i resirator kunde han återigen tokgaisa på nytt.

Hemresa
En ny guidad tur i Moskva, Duman, Röda torget, guldlökkupolerna samt ett Mc Donalds med 300 meter kö får vi uppleva, att vi inte har en chans att komma in och få oss en rysk Big Mac, upplevs nästan som ett större nederlag än 1-4 förlusten.
Våran vän Bobby har inte dragit ned på tempot utan toppar formkurvan lagom till flygplatsen, pga av flygsäkerheten nekas han att följa med. ”-Keep Bobby and give us Raul instead” manar någon vid gaten. Bobby får vakert vänta ett dygn.
På planet är ett baseballag från USA med, det anrika Chicago Cubs har varit och uppvisningspelat i Sovjet.
Dom verkade sakna Mc Dougglas ännu mera än vi.
Åter på Landvetter och sist ut av alla blir Varbergssnubben, han satt ensam och sov vid bagageutlämningen, vi hjälpte honom på bussen mot stan och efter det har jag aldrig sett honom, nägonsin.
Ett märkligt GAIS europaäventyr är över, och samtidigt på ett regemente någonstans i Skövde tränade P-Mats marcshanträden med full stridspackning.

Friggagatan på gång igen

I dagarna bestämde sig länsstyrelsen att avslå överklagandet mot den nya detaljplanen (detaljplanen från 2006) för kvarteret Bangården längst Friggagatan. En person boende i området hade anfört att platsen var olämplig för bostäder och samt den nuvarande funkishusens kulturhistoriska värde. På sidan för den främsta byggherren Stigberget Fastighetsutveckling AB (huvudsaklig byggherre, men även Söfast AB skall bygga ett hus) har de publicerats ett ovanligt öppenhjärtat och indignerat inlägg i debatten om den enskilde individens möjlighet att stoppa upp stora byggprojekt och därmed fördyra processen ytterligare.
Kvarteret Bangården
Personligen har jag vacklat lite i min ståndpunkt. Först var jag en smula negativ till rivandet av de gamla husen. Inte först och främst för husens arkitektoniska kvalitéer, utan för att skövlandet kommer rensa ut en del kommersiella verksamheter som inte ges plats i den nya staden; ut med små, enskilda firmor och hantverkare som säljer till en ofta nischad målgrupp och in med slätstrukna kedjor.
Nuvarande bebyggelse
Samtidigt kan jag inte säga något annat än att jag är positiv till 450-500 hyreslägenheter ett stenkast från centralstationen. Sådär 6-8 våningar är inte helt fel det heller, hyfsad exploateringsgrad. Synd att de inte verkar finnas några planer på slutna kvarter, två rader med lamellhus med ett föga intressant utseende, men kan man ens hoppas på något annat längre? Det finns en risk att området blir lika tråkigt som Annedal, Landala eller Vegastaden (lamellhus från 1970-tal och liknande) om det inte anknyts till befintlig stad - nuförtiden är det som bekant omöjligt att planera levande och fungerande stadsmiljöer. Det är måhända just detaljplaneringen som är problemet.
Lamellhus a la White Arkitekter
Arkitekten Ronny Reinholdsson hade en arg insändare om planerna i augusti 2007 (jag har tidigare påpekat att det är svårt att få några vettiga resultat av gepes sökmotor, se dock inlägg och debatt på diskussionsforum för Sveriges arkitekter) där han för fram den svenska arkitektkårens vanliga argument, några som jag personligen tycker är relevanta andra inte. Till exempel oroar sig de ofta allt för mycket över ljuset. En föreställning som i ett historiskt perspektiv måhända är relevant, men nu förlorat alla perspektiv - inget byggs längre som på 1920-talet. Reinholdssons vision om det nya, "mörka" kvarteret som ett framtida bostadsslum känns tämligen löjligt i sammanhanget. Vasastaden har la också en del mörka innergårdar.

Att han tycker att husen har ett kulturhistoriskt värde förstår jag också, men samtidigt kan inte en levande stad bevaras som ett museum -många funktionalister härjade fram bland äldre kulturhistoriskt intressant bebyggelse, varför skall funkis i sin tur inte råka ut för samma sak? Jag är kluven i frågan.
SöFasts del av kvarteret (närmast Odinplatsen)
Personligen hade jag måhända önskat att nya områden inte bara lämnades över till en eller ett fåtal byggherrar utan att mindre tomter i högre utsträckning lämnades över till olika byggherrar. Ett resultat skulle kunna bli en mer varierad, dynamisk och intressant bebyggelse. Kvarteret Bangården är inte stort som ett miljonprogram, men nog är det risk för att det blir lite av en monokultur. Tyvärr är la en sådan förhoppning stick i stäv med rådande branschstruktur och skal-ekonomi.

tisdag 20 maj 2008

Hur tänker rekryteringsföretag egentligen?

Efter att ha kommit hem från Lappland (tror la i och för sig inte det kallas det bland lokalbefolkningen som inte är samer) och överlevt en första, lång arbetsdag ids jag inte med mycket mer än lite gnäll.

Under lunchen ringde en kvinna från ett rekryteringsföretag hos vilka jag sök ett arbete. Efter några tidigare erfarenheter verkar det som vad företag som hyr andra företag för att rekrytera personal betalar för att dessa skall ringa runt lite planlöst först innan de faktiskt börjar göra riktiga intervjuer och därmed förlänga processen och därtill hörande kostnader ytterligare. I den ljusnade framtid som är vår och där produktionen görs någon annanstans, gäller det att satsa på och bygga ut tjänstesektorn med ännu mer slags tjänster.

När jag studerade ägnade jag en del tid och intresse åt hur man egentligen kan mäta effektivitet och produktivitet i av tjänster, och då tänker jag i första hand på de arbete som utförs av tjänstemän inom ett företag, organisation eller förvaltning och inte säljs direkt till en kund (ett annat intressant, likartat problem är hur man skall skatta produktivitet i offentlig hälsovård vilket ledde till en rad tjocka luntor i Depratementserier under 1990-talet utan att ge några slutliga svar). När det nu på löpsedlar glatt skrivs om hur mycket tid den genomsnittlige tjänstemannen slösar bort på att leka på internet kvarstår frågan om tjänstesektorn lider av negativ produktivitet, då surfandet på arbetstid uppges öka...
"Personalkontoret, tack!"
Nåväl, tillbaka till mitt riktiga gnäll: En kvinna ringde och ställde några frågor som i princip redan besvarades i mitt (mitt verkar vara vedertaget och jag har börjat vänja mig, spontant ville jag tidigare skriva min - men jag kan väldigt lite om grammatik så jag skall hålla käft) CV, vilket jag sänt med ansökan till den aktuella tjänsten. Efter ett tag av krystat samtal (hon verkade allmänt ointresserad eller så förstod hon inte vad jag sa och därmed inte heller mina kunskaper) så konstaterar hon att jag har en lämplig utbildning för arbetet men att jag saknar arbetslivserfarenhet nog. Omdet nu var frågan om att räkna tjänstetid inom vissa yrken var det la bara att addera siffrorna från mitt CV? Ringer hon runt och tror att några sökande har gömt sina relevanta och kvalificerade arbetslivserfarenheter?

Lite grädde på moset? Jag hittade annonsen till det aktuella jobbet under rubriken "arbeten utan krav på yrkeserfarenhet" och rekryteringsföretaget själv ser det som ett arbete som de annonserar ut till studenter.

I övrigt så undrar jag om andra sökande med min utbildningsprofil som har mer arbetslivserfarenhet och som jag söker en osäkert, tidsbunden tjänst på ett företag som inte ens går ut med sitt namn hos sitt rekryteringsföretag inte kan antas vara hjärnskadade, visat sig vara inkompetenta (troligen projektanställda på en kommun...) eller bara är allmänt duktiga på att spendera sin tid på att porrsurfa.

Måhända (läs troligen) är det bara min personliga bitterhet som yttrar sig. Hade jag varit ansvarig för att anställa till en avdelning hade jag aldrig lämnat över det till ett annat företag eller ens personalkontoret; vem bättre än jag förstår vad tjänsten kräver? Någon självutnämnd expert på personaladministration (eller måste vi säga Human Resources nu?) får gärna berätta hur fel jag har.

fredag 16 maj 2008

Min smutsiga, osminkade litterära last

Det händer då och då, senast för några veckor sedan. Jag spejar runt på hyllorna. Min flackande blick letar efter något intressant, något matnyttigt som stillar mina intellektuella behov. Men så faller blicken på det där smutsiga som snarare berör andliga lustar än något annat. Nej, jag talar inte om porr utan om självbiografiska krigsskildringar av överlevande soldater från andra världskriget. Råa skildringar av händelser soch upplevelser om trots allt oftast dämpas av tiden som flytt och måhända författarens oförmåga att med ord fullt ut beskriva sin ungdoms upplevelser.

Som lågstadieelev fick jag tidigt glasögon vilket torde haft en dämpande effekt på min aggressivitet (jag går dock fortfarande från 0 till 100 på 0,3 sekunder om jag blir tillräcklig provocerad). Våld var något som fick upplevas genom böcker och andra medium. Nu får la i alla fall försöka låtsas som intresset för krig handlar om mer än häftiga vapen, explosioner och äventyr. Måhända som en effekt av detta har mitt krigsintresse blivit allt mer polariserat; makroperspektivet med sina övergripande strategiska, ekonomiska, resurs-, teknologiska och organisatoriska frågor och mikroperpektivet som handlar om människor med kött och blod, med känslor, rädsla, hat och idéer. Allt mindre intresserar mig frågan om huruvida det var så värst smart att förflytta en brigad några kilometer hit eller dit.

Den här gången var boken som jag inte kunde släppa Günther K. Koschorreks "Frontschwein". En rätt bra skildring av en tysk kulspruteskytts (MG42 finns som bekant som en modifierad version i det svenska försvaret; Ksp58) erfarenheter på östfronten, från Stalingrad till nederlag. I ett mönster som känns igen så går författaren från att vara en ung och ivrig rekryt till att bli en härdad - men aldrig förhärdad - veteran (betydelsen av den svenska (sic!) titeln) med förakt och avsky för partifolk och andra som lever gott mellan han och hans kamrater lever i ett helvete under knappa förhållanden. Även om Koschorrek inte tillskriver sig några brott själv så är han vid ett sammanbrott med när en förrådsansvarig skjuts utan att hysa några betänkligheter över det (det var enligt hans erfarenhet vanligt att välfyllda förråd hölls låsta med order att brännas istället för att dela ut mat och materiel till retirerande soldater). Tidigt i boken förfasas han över en veteran som sin sadisiska vana att skjuta alla skadade fiender i huvudet efter en drabbning med ursäkten att någon av dem kan få för sig att skjuta någon tysk i ryggen. När författaren råkar ut för att en av hans kamrater dödas av en sårad, tillfångatagen sovjetisk officer som precis blivit omplåstrad är han dock inte så långt att börja se saker ur sadistens perspektiv - även om han aldrig går så långt.

Mitt bibliotek (läs: mina bokhyllor; för er som inte är fullt så pretentiösa) innehåller flera liknande titlar: "If You Survive" av den amerikanska officeren George Wilson handlar om hur en ung officer (lägre front-officerare dog likt flugor under kriget) som slängs in som ersättare i Kompani F för 4:e Divisionen (ett av de 'lyckliga' förband som placerades vid det lugna Ardennerfronten under vintern för att få vila upp sig) strax efter landstingen i Normandie och är den ende kvarvarande i förbandet vid krigsslutet. Den boken köpte jag på National Air and Space Museum i Washington D.C. (som den initierade läsaren av denna blogg känner till känner jag ofta ett behov att köpa böcker på museum som är gratis).

"Soldat i Waffen-SS" av Johann Voss kommer jag inte riktigt ihåg var jag plockade upp. Kan inte säga att den boken heller lämnat så många bestående intryck. Han tjänstgjorde som kulspruteskytt (de verkar ha en tendens att överleva) i 11. SS-bergsjägareregementet vid finska fronten och senare på västfronten. Den har dock fördelen av att vara nedskriven tämligen omgående efter kriget, som krigsfånge hos amerikanerna, vilket innebär att den på det sättet blir befriad från en del efterkonstruktioner och -rationaliseringar. En ung idealistisk man går med i vad han ser som sitt lands främsta gren, hans illusioner krossas och när han förstår vad som hänt på ockuperat område så rämnar hans föreställningsvärld.

Nackdelen med dessa självbiografier är att perspektivet oftast är låst till en enda person. I jämförelse med detta har en del berättelser skrivna av människor som oftast har direkta erfarenheter men författar fiktioner sin fördel eftersom de får med gruppdynamik och olika perspektiv bättre. Jag tänker här på skildringar som James Jones "Den tunna röda linjen" och Norman Mailers "De nakna och de döda" som har mycket gemensamt med varandra, utöver scenografin, men där jag definitivt föredrar James Jones (den engelskspråkiga världens mest intetsägande namn?) roman - om du tröttnar på filmens långa, vackra men händelselösa scener kan jag påpeka att det inte är mycket av det i boken. Den finska proletärförfattaren Väinö Linnas skildring "Okänd soldat" får definitivt inte gås förbi onämnd - ännu fler kulspruteskyttar!

För en tid sedan recenserade jag på den här bloggen Arkadij Babtjenkos självbiografiska skildring "Krigets färger" från krigen i Tjetjenien och som på något sätt gick i polemik mot Erich Marie Remarques berömda skildring "På västfronten intet nytt" - som onekligen torde vara den bästa skildringen av dem alla, skriven av en veteran som samtidigt hade kvalitéer som författare. Babtjenko var en smula kritisk mot bilden hos Remarque om en idealiserad kamratskap bland soldaterna. I Babtjenkos erfarenhet är soldaten i grunden ensam inför helvetet. Jag tänkte direkt på hans bild av krigets färger när jag i några stycken hos Koschorrek läser en viss sympati för den ryska soldaten som oftast tvingades in i meningslösa stormningar över öppen mark mot befästa fienden av officerare och politiska kommissarier (Koschorrek kan inte ens spekulera över hur många ryska soldater han mejat ner under flera års krig). Måhända är det så att Babtjenkos perspektiv säger något specifikt om det ryska armén och i förläningen samhället än om krig i allmänhet.

*****

Högflygande inlägg. Den bästa krigsskildringen av dem alla torde la trots allt vara "Den tappra soldaten Svéjk" av Jaroslav Hasek. Ingen annan modern krigsberättelse som jag känner till har lett till ett eget begrepp. Svéjkism är är en metod för motstånd och ett sätt att avmaskera maktordningar för den vanliga människan genom naivt beteende, humor och direkt idioti.

onsdag 14 maj 2008

Exil i lappland

På grund av omständigheter bortom min kontroll är det tid för en långhelg i Arjeplogs kommun.
Utanför mitt fönster strålar fortfarande solen. Folk bär kortbyxor och kortärmat. Träden och blommorna har slagit ut. Inte en enda person bär hårig fleecetröja eller skoteroverall. Människor talar i hela meningar. Öl och kaffe flödar på uteserveringar.
Våren är här!
Allt detta lämnar jag nu bakom mig. Jag är tillbaka till början av nästa vecka - hoppas jag.

*****

Den riktiga, historiska Kropotkin åkter frivilligt på geografiska expeditioner till områden som Norra Manchuriet, Transbajkal och Amur såväl som till svenska och finska glaciärer under andra hälften av 1800-talet. Jag fördrar nog trots allt att göra upptäcksresor i mer bildlig bemärkelse. Gärna bekvämt i en soffa eller fåtölj med en varm kopp kaffe eller en kall öl.

*****

För att inte bloggen skall verka fullständigt död har jag slängt ihop ett längre inlägg som kommer att publiceras medan jag är borta - ett obamhärtigt reportage om er bloggares mörkare, snaskigare sidor utlovas!

måndag 12 maj 2008

GAIS 3 - 0 Örebro SK

Vårens sista match och ett avgörande läge för ett GAIS som ofta presterat bra mot förväntade topplag men vars spel gott i baklås mot sämre motstånd som krympt ytor och jobbat hårt. En seger och GAIS kan börja snegla uppåt i tabellen, poängtapp och avgrunden kommer närmare då de förväntade bottenlagen då och då sprattlar till och tar sina poäng. Fast ärligt talat, för gaisare känns de flesta matcher som sexpoängsmatcher - även träningsmatcher.

Lag: [4-2-3-1] D. Jankulovski; K. Gustafsson, B. Friberg da Cruz, A. Tobiasson, D. Durmaz; P. Ikpe Ekong (85' J. Lundén), F. Lundgren; D. Nicklasson (38' E. Hédinsson), W. do Carmo, L. Patjadzjan (59' T. Lycén); D. Morais Reis.
Samma laguppställning som mot Malmö FF således; en match där GAIS bitvis spelade mycket bra.

Men slutet var som bekant sämre. De första fem minuterna är det snarare ÖSK som tar kommandot och jag oroar mig väldigt för att GAIS inte skall vara på tårna. Efter bara några minuter så slarvar David Durmaz med bollen, ett läge uppstår och Dime Jankulovski är så när att trassla till det för sig och för laget. Dimes högstanivå är väldigt hög men hans lägstanivå är avgrundsdjup. Som tur var har vi sett väldigt litet av den varan i år, men då hans sista ingripande mot di blåe var diskutabelt oroar jag mig för att nu är målvaktens fina spel till ända för den här säsongen. Som tur är går det vägen - att släppa in första målet mot ett bottenlag som ÖSK skulle troligen vara förödande för GAIS - och Dörr-mats gör återigen en gedigen insats matchen igenom. Efter en något trevande inledning av spelet den här säsongen har han skött sig allt bättre i rollen som ytterback. På sin numera ordinare mittbacksplats är Bobbie Friberg da Cruz följsam och läser spelet väl. I första halvlek oroas försvaret flera gånger av den snabba Tevez-look-a-liken Nordin Gerzic.

Det la inte precis någon spektakulär eller chansrik första halvlek som det sedvanligt mediokra pubilkantalet får bevittna. Om jag inte missminner mig fullständigt 4-3 i avslut och 2-2 i avslut på mål. Ja, det kommer ett mål till GAIS förstås: kaptenen och kämpen Fredrik Lundgren nickar ner en boll till Wanderson do Carmo som vid straffområdetslinjen drar till ett skott rakt upp i krysset. 1-0 till GAIS och sedan lämnas bollen i högre utsträckning över till ÖSK som inte mäktar med att skapa många chanser - fast det räcker ju med bara en chans... Daniel Nicklasson får återigen starta som vänstermitt och gör återigen en bra initial insats. Tyvärr drar han på sig en skada och får linka av redan i 38:e minuten för Ejyolfúr Hédinsson som vi alla förstår kommer att göra en gedigen insats, löpa mycket men kanske inte skapa så värst mycket framåt.

Jag sa att första halvlek var föga underhållande? Ja, första 40 kanske vi skall säga; därefter händer nämligen en hel del. Tidigare har någon på den grönsvarta tankesmedjan gais.nu påpekat att Daniel Morais Reis borde väljas som anfallare då han gör Wanderson bättre. Den här dagen hade den unge brassen - 22 år fyllda idag - lust med mer än så och var hela tiden aktiv framåt. I sluten av halvleken rusar han och en av motståndarnas mittbackar efter en boll och det hela slutar en en rejäl krock mellan tre spelare när målvakten kommer flygande. Lite oväntat blåser inte domaren av, Daniel Morais ligger i straffområdet nära bollen och försöker liggande skjuta den i mål. Hade han varit lite mer kylig hade han kanske kunnat resa sig och göra ett bättre avslut. Nu studsar bollen istället vid stolproten - utanför. Mittbacken får bäras av på bår för att sys med 17 stygn och när domaren till slut blåser igång spelet igen ser jag bort mot ÖSK:s målvakt och noterar att han inte ser vidare stabil ut han heller. Om GAIS bara hinner får till ett avslut innan halvtidspaus så kanske... Och det lyckas vi faktiskt med. Daniel Morais Reis är återigen framme, lyckas spela bollen runt en nyinbytt innerback medan han springer runt på yttersidan, får tag i bollen och skjuter mellan benen på en annan Örebroare, bollen tar lite på ena benet och ställer den instabila målvakten. 2-0 till GAIS efter två avslut på mål. För den sakens skulle känns det inte orättvist. De två brassarna tillsammans med Levon Patjadzjan har flera gånger skapat flera andra goda halvchanser.

Två måls ledning i halvtid känns änna gôtt. En poäng är så gott som säkrat. ÖSK har bytt ut sin skärrade målvakt. Kommer nu GAIS spela på säkerhet? Inte riktigt. Levon kommer snabbt fram på sin högerkant och slår in bollen till the dynamic duo (brassarna) i straffområdet. Daniel skjuter på målvakten, bollen studsar ut till Wanderson som spelar över till en helt ren Daniel Morais Reis som gör 3-0 redan i den 47:e minuten. GAIS har en anfallare som gör mål, två mål. Vi får hoppas att detta håller i sig och inte blir ett tillfälligt gästspel som målskjut (tänk Anton Holmberg och två mål mot HBK hemmamatchen 2007). Det är inte något som födelsedagsbarnet verkar ha tänkt sig. Han viftar efter sitt andra mål tydligt och klart när och vart han vill ha bollen. Då 2-0 kom med flera minuters övertid ser det lite lustigt ut på resultattavlan: först gjorde Daniel Morais Reis 2-0 i 49:e minuten och sedan 3-0 i 47.e minuten.

Nu bestämmer sig MP för att börja lufta bänken. Tommy Lycén får komma in för den hårt arbetande armeniern och gör ett rätt bra inhopp med några skott och något bra inlägg. ÖSK har förtvivlat svårt att skapa något framåt och det blir allt mer uppenbart varför laget har skapat så pass få mål. Vi som dagligen neggar kring GAIS oförmåga att komma till bra avslut har det bra i jämförelse, ÖSK kommer knappt till några avslut alls. Det är frågan om ett par hörnor och ett bra läge i där Örebroaren fäller sig själv och skriker efter straff - det blir en tung resa tillbaka till Örebro, staden där ingen vill bo. Att de inte lyckas skapa några chanser beror verkligen inte på att GAIS drar sig hemåt och spelar på resultatet. Istället blossar kreativiteten upp när anspänningen släppt. Under en tiominutersperiod i mitten av andra halvlek spelar GAIS i praktiken med ett system knappt setts till sedan innan Herbert Chapmans dagar.

Seger och sju matcher i rad utan förlust är ett hyfsat slut på vårsäsongen.

Vårfinal för oss sektmedlemmar

Jag är medlem i en sekt.

Ikväll är det våravslutning för sektens medlemmar. Några tusen flagellanter samlas för gemensam andakt och sång, späkelse och självbefläktelse i en jolle av betong.

Sörplar på perolator-kaffet och konstaterar krasst att ingen vill bro i Örebro. Det här kan bli hur smärtsamt som helst.

Rapport kommer senare.

lördag 10 maj 2008

Eklektiska upplevelser

En helgdag i maj: Om man är lite uppmärksam i sin vardag - eller lördag - hinner man få lite intryck. Dagen började med att det var miljöfest på torget. Ett sådant där inslag som kanske inte direkt attraherar mig. Åsneridningen var förvisso gratis men endast om man vägde under 40 kg - jag gillar dock åsnor. Vi skall inte ens tala om hoppborgens lockelser.
Kvilletorget - allt var kanske inte bättre förr...
På väg den löjligt varma majdag så kunde jag inte låta bli att traska runt ett varv och upptäckte en liten utställning vid sidan om och hamnade i en diskussion med en företrädare från fastighetsägare på centrala Hisingen - FCH och en från Älvstranden Utveckling. Jag passade på att spy lite galla över detaljplanen vid Wieselgrensgatan och Hitlerdal... förlåt Hildedal.

*****

Skäms som en hund att erkänna det men sedan åkte jag bil till Freeport - Designer Outlet Village utanför Kungsbacka. Om jag inte visste att jag fått en smäll mot bakhuvudet och en sur min skulle jag skylla på en ring på fingret. Skvalet av musik redan på parkeringsplatsen ger mig gåshud. Inte av välbehag skall tilläggas. Samtidigt skall vi ha sympati för min bättre hälft som måste dras med en vuxen, obstinat, passivt-aggressiv femåring så fort vi befinner oss nära ett köpcentrum.
Freeport - ingen hamn i sikte dock, och varorna är inte helt gratis
Något som jag kommer att tänka på när jag vandrar varvet - för de som inte har varit där så kan jag berätta att Freeport består av ett cirkulärt gångstråk utomhus omgivet av affärer i trähus; vi talar kapitalistisk småstadspastisch - är att de, möjligen medvetet, troligen omedvetet, använt sig av Camillo Sittes tankar (se det här inlägget för en trevlig sammanfattning) från tidigt 1900-tal. Genom att stråket är cirkulärt men byggnaderna mer kantiga så skapas mycket mer vyer än i en miljö med vinkelräta gator. Betvivlar la i och för sig att det var enbart kommersiella vyer Sitte tänkte på i första hand, men i alla fall. Måhända är det värt en tanke att även den medeltida staden har kvalitéer som kan tilltala morgondagens storföretag.

*****
Undrar vad marknadshyran är, det ligger trots allt lite avsides
För att utnyttja vädret och resan maximalt så åldrades vi snabbt tjugo år och åkte ut till Tjolöholms slott (nej, Tjoflöjt-namnet är inte ett uttryck för att den Dicksonska familjen smittats av göteborgshumor i senare led). Detta bygge i Tudor-stil ger ett helt annat perspektiv på begreppet hus i park om man säger så. Måste även tillägga att gargyler och andra bisarra skulpturer är underskattade i modern arkitektur. Att bygga i Tudor-stil år 1900 var förstås tämligen anaktoniskt och vulgärt. Det skulle la vara som att försöka bygga funkishus idag - helt osannolikt och märkligt, eller hur?
Pelare på övervåningen försvårar storbildsvisning av bortamatcher - varför tänkte de inte på det från början?
Sedan åldrades vi säkert ytterligare ett par decennium och åkte förbi Bräutigams, numera endast i Fjärås, för marsipan-inköp. Fram till början av 1990-talet drev släkten Göteborgs kanske mest fashionabla konditorier i den lokal som numera är ett vattenhål med viss grönsvart anknytning - Dubliners. Då och då dyker det dock upp berättelse om hur folk stött på gamla tanter och gubbar, besökare och göteborgare i exil, som lite förvirrat frågat om vägen till Bräutigams.

torsdag 8 maj 2008

Malmö FF 1 - 1 GAIS

Typiskt GAIS. När man hoppas eller till och med räknar med en seger blir det förlust eller möjligen oavgjort efter krampaktigt spel - som senast mot IFK Norrköping - och när man mer eller mindre räknar med noll poäng och endast hoppas slippa förnedringar - som årets bortamatch mot Kalmar FF - så sitter man (läs: står, skriker och bankar) där och känner sig bestulen på två poäng efter att ha dominerat mot ett förväntat topplag. Är det någon som undrar varför jag kallar mig själv för bitter?

För visst är Malmö FF ett storlag - att GAIS en gång i tiden var, och återigen hoppas bli, ett storlag är något vi oftast glömmer bort när det väl kommer till match. Som många andra neggare förväntade jag mig förlust. Nere i soliga Skåne hade Rolle och Batongen bytt ut träningsoveraller mot matchade finkläder (måhända en delbetalning i Italienska kläder när Zlatan Ibrahimovic gick från Ajax i Amsterdam till Juventus i Turin) var förväntningarna troligen stora bland de över 13 000 åskådarna. Endast en liten klick grönsvarta på en av Sveriges kanske bortasektioner hoppades på ett mirakel.

Jag var inte en av dem. Som lat marginalare valde jag att avnjuta (?) matchen på en krog vid Wieselgrensplatsen, alltid en vinst när man slipper ta sig över älven. Wieselgrensplatsen after dark - när det vanligtvis dominerande inslaget av äldre tanter gått hem för att se rapport, äta kvällsmat och gå och lägga sig.
Lag: [4-2-3-1] D. Jankulovski; K. Gustafsson, B. Friberg da Cruz, A. Tobiasson, D. Durmaz; D. Nicklasson (74' E. Hédinsson), W. do Carmo (82' J. Lundén), L. Patjadzjan; D. Morais Reis (64' S. Suma).
GAIS började direkt med en mycket bättre inställning än mot Norrköping. Förvisso underlättade det att MFF inte spelade med samma köttmur som nämnda maoistiska motståndare, men nog var passningsspelet och de raka lösningarna mycket bättre än senast. GAIS vann många bollar på mittfältet medan motståndarnas spel främst utmärktes genom deras blonda lintott Ola Toivonen som förenade sitt oskuldsfulla blonda leende med sitt ökänt fula spel utan att åka på något kort för sina armbågar och allmänna armviftande - i en härlig matchsekvens går Daniel Nicklasson in hårt på mittfältet och markerar för att visa var skåpsfan skall stå, en Nicklasson som var bra i första men som försvann en del i andra. Gårdakvarnarna Prince Ikpe Ekong och Fredrik Lundgren var båda återigen bollvinnare som inte slarvade bort bollarna i onödan och titt som tätt lyckades få iväg nån boll på djupet eller ut på kanterna utan att först spelat igenom hela backlinjen via målvakt och tillbaka till defensivt mittfält. Den första kvarten hade malmöiterna inte något att komma med och GAIS skapade en del farliga lägen som tyvärr inte utnyttjades maximalt. Efter den första kvarten fick pågarna en bra period i fem-tio minuter men sedan var det mest grönsvart igen. Tur det, Dime Jankulovski stod nämligen med en lågt stående sol i ögonen hela första halvlek. Bobbie Friberg da Cruz är återigen en följsam och duktig mittback samtidigt som ytterbackarna lyft sitt spel sedan senast. Framförallt Kenneth Gustafsson kommer ofta upp på sin vänsterkant och lyckas till och med springa offside. Lite plus till David Durmaz också som skötte sitt defensiva jobb bra mot en ojämn, kringflackande Gunnilsepojk innan denne gick av skadad. Ju längre halvleken led desto mer började jag tänka på Kalmar FF borta, där ett positivt spel straffades med ett mål i slutet och en total kollaps i andra. Men jämförelsen i min stressade hjärna var inte rättvis. Matchen mot kalmariterna var en jämn kamp men här dominerade de rättrogna. 0-0 i halvtid.

I andra halvlek börjar GAIS med samma attityd och för en gångs skulle belönas det. Bara några minuter in i halvleken ramlar bollen bort till en omarkerad Levon Patjadzjan som med ett disktinkt skott längst med marken kan göra sitt första mål i den vackraste av tröjor och 0-1. I den här matchen var Levon tillbaka i gammal storform efter några mer anonyma insatser. Han fick mer bollar att arbeta med och var inblandad i många dueller. Med ledning på bortaplan gör MP vad jag bedömer som ett vettigt byte när Daniel Morais Reis tidigt får gå ut för Sheriff Suma. Brasseanfallaren har slitit på men inte fått ut så värst mycket och har dessutom den föga hedervärda vanan att ramla ihop som en säck potäter så fort han kommer nära straffområdet. Om jag inte visste bättre kunde man tro att storheter som Jörgen 'Sockiplast' Pettersson var en stor idol bland brasilianska ungdomar. Tyvärr tar inte Suma riktigt vara på den här möjligheten. Även om han är teknisk och snabb både med och utan boll så har han ännu inte riktigt förstått det här med lagspel. Även om det i första hand är frågan om att springa på kontringar efter ledningsmålet så finns det oftast passningsalternativ. Istället rusar Suma som oftast mot närmsta hörnflagga.

Malmös anfall består framförallt av att de vaskar fram ett dussin hörnor varav en del blir farliga. Undantaget är ett stolpskott av den finske före detta premier league-spelaren Jonathan Johansson som annars oftast skjuter förvånansvärt uselt. Mot slutet börjar MFF:s spel mattas och jag börjar verkligen hoppas och även tro på tre poäng. Tidigare har jag hela tiden hållit hårt i bordskanten vid alla farligheter men nu börjar jag slappna av och släpper greppet. Därför måste jag ta på mig en del av ansvaret för vad som sedan hände. Matchuret har gått förbi 90 spelade minuter och går närmar sig slutet på stopptid när fienden får en frispark vid deras vänstra långlinjen. Inbytte utomjordingen Alf, som för lite mer än 30 år sedan kraschade i Frölunda, snor åt sig några extra meter inåt plan och slår ett inlägg som Dime försöker boxa bort men hindras av egna spelare (Prince Ikpe Ekong tror jag det var) och den ramlar hos en motståndare som klipper till, bollen studsar mot insidan av bortre stolpen och sen via Andreas Tobiasson i eget mål. Ridå och ytterligare ett oavgjort resultat i protokollet.

Men någon form av stoisk distans så är måhända oavgjort i Malmö inte så värst illa och vi fick i alla fall igång målskyttet med två mål - om än det ena i fel nät. 1-1 är på något löjligt sätt bättre än 0-0, även om det suger att vi inte håller nollan. Nu får vi tro och hoppas på några poäng hemma mot Örebro SK. Risken är dock stor att det blir en repris av matchen mot IFK Norrköping.

onsdag 7 maj 2008

En gång hus i park, alltid hus i park

Sitter och kollar igenom ett förslag till detaljplan för nya bostadshus vid Wieselgrensgatan. Det här är alltså någon eller några kilometer från den mycket mer uppmärksammade planerna vid Backaplan på vars samråd jag var för ett antal veckor sedan. Närområdet består av byggnader i 1940- och 50-talstil och består i huvudsak av hus i park. Dessutom ligger ned nära den nybyggda så kallade trädgårdstaden Hildedal - en idyll i nyfunkis som av någon anledning ger mig lätt illamående de få gånger jag passerar förbi.
trädgårdstaden Hildedal
När närområdet skall bebyggas så är svaret givet på förhand. Eftersom husen runt omkring är kringspridda bland menlösa gräsmattor så måste även den nya bebyggelsen vara av samma skrot och korn. Slutna kvarter och blandstad (ett uttalat mål!) är inte att tänka på förstås. I sammanfattningen av förslaget till ny översiktsplan för Göteborg anges området som mellanstad där det skall kompletteras och blandas.

Detaljplanen ger oss åtta bostadshus i park med 3-4 våningar. För handel hänvisas till Bjurslätts torg och nya Lidl vid Swedenborgsplatsen. I kapitlet om service är den första meningen "I området skall det undersökas om det finns möjligheter att anlägga en hundrastplats.". Ja, här blandas funktioner hej vilt och kringliggande bebyggelse kompletteras - NOT! Rätta mig om jag har fel, men var det inte Gunnar Myrdal som sa att i framtidens bostadsområden skulle medborgaren endast gå ut med hunden - allt annat i medborgarens liv skulle ske någon annanstans (eller i hemmet förstås). Är det inte den inställningen som vi behöver vända oss emot?
Kan man inte nästan känna stadspulsen!?
Mellan alla diskussioner om vad skall hända mer centralt förvandlas till pajkastning, gnäll och storartade projekt som krymper när visionerna krockar med den ekonomiska verkligheten (se till exempel höghuset i Gårda, tornen vid Posthuset, fortsätter staden i realiteten växa i form av sprawl (sockerbitar på Hisingen och småhus i Gunnilse) och funktionsdelade bostadskvarter med hus i park som i bästa fall ligger nära ett förotscentrum likt Bjurslätts torg (porslinsfabriken).

I princip och med en grov förenkling är området som planeras för här en rundar trekant med väg vid basen och kullar och natur på sidorna. Är det då verkligen nödvändigt att placera runt en massa gräsmattor runt husen? Skulle det inte kunna gå att till exempel bygga slutna kvarter med en högre fasad mot vägen för att dämpa bullret mot innergårdarna och eventuellt bryta upp de slutna kvarteren mot bergsluttningen? Finns det ingen möjlighet att ge möjligheter för någon pizzeria, kiosk, butik eller kontor i bottenvåningarna mot Wieselgrensvägen? Nej, en gång funktionsdelade hus i park, alltid hus i park! Undrar om det inte står något om det i Bibeln, någonstans i slutet...

måndag 5 maj 2008

GAIS 0 - 0 IFK Norrköping

När jag står där på läktaren och lider mig igenom de sista minuterna av denna vedervärdigt dåliga match så undrar jag lite kring vilken mening jag skall börja matchrapporten med. I skrivande stund kan jag inte komma ihåg dem alla; inte någon champagne on ice men måhända lite pissljummen lättöl; superettan här kommer grönsvart; pengarna tillbaka...

Man behöver la inte vara så värst perceptiv för att förstå att detta var en dålig match?

Lag: [4-2-3-1] D. Jankulovski; K. Gustafsson; A. Tobiasson, B. Friberg da Cruz; D. Durmaz; P. Ikpe Ekong, F. Lundgren; D. Nicklasson (76' B. Andersson), W. do Carmo, L. Patjadzjan (68' J. Gudmundsson); M. Memelli (45' E. Hédinsson)
Nu skall det kanske sägas att med lite perspektiv (läs: upplevelse av ytterligare 45 minuter) var inte första halvlek så värst dålig från GAIS sida. Förvisso kom laget inte till så värst många vettiga avslut men det gjorde verkligen inte bottengänget IFK Norrköping heller. Migen Memelli kom då slutligen in som anfallare i en startuppställning och lämnade i halvtid, fortfarande utan att ha gjort mål i en allsvensk match för sitt klubblag. Nu tycker jag inte han var så värst dålig, han nickskarvade fram en massa bollar till Norrköpings målvakt men var i övrigt inte helt värdelös. Får la tro att de var hans brist på matchtempo och flås snarare än hans insats som ledde till det bytet. Han var helt enkelt inte den frälsare som vissa tycks se i super-Migen, men inte heller så dålig som en del befarat och ansett. Det enda glädjeämnet som jag såg i första halvlek var Prince Ikpe Ekong som inte bara var utmärkt som bollvinnare utan även bidrog offensivt. Bra, tänkte jag, nu måste la tvivlarna som inte förstår den defensiva mittfältgigantens storhet bli nöjda. I andra halvlek gör han mig besviken, mycket besviken, genom att slå bort bollar på motståndarna på sätt som jag inte trodde var möjligt.

Nu var det verkligen inte bara Prince som kom ut som en annan, sämre spelare, till andra halvlek. Oavsett vad MP sa till dem i halvtid så fick det knappast önskad effekt. Maken till dålig inställning, kassa passningar och alibilöpningar får man leta efter. Genom att ta ut super-Migen hamnar laget i en bekant situation; det finns ingen anfallare kvar på plan. Wanderson do Carmo försöker och är emellanåt riktigt kreativ, men någon striker är han inte. Dessutom förlorar vi honom för hans bästa position. Ingen nyhet för någon och det är förstås lättare för mig som sitter och gnäller framför en datorskärm än MP som måste fatta ett beslut med fyra anfallare som går och skadar sig konstant, men att upprepa gamla misstag en gång... När GAIS har bollen finns det i nästan aldrig mer än en eller två spelare i boxen. Om det skulle visa sig att det finns fler spelare där inne börjar någon kladda på bollen - så vackert när spelet fungerar men så frustrerande när det gått i baklås - och så tappas den bort till inkast, eller hörna, eller någon obskyr frispark som den lätt sinnesrubbade domaren hittar på.

De enda som får godkänt över hela matchen är möjligen Wanderson och Bobbie Friberg da Cruz som ofta är säker och elegant samt Dime Jankulovski som agerar tryggt de gånger han behöver göra något. Övriga i försvaret var snarare säkerhetsrisker. Jag förstår inte varför Andreas Tobiasson nästan varje gång hamnar med ansvaret att sökta uppspelet. Han är la så lite Beckenbauer man kan bli och är verkligen inte rätt man att ha bollen framför fötterna när någon motståndare gör en rusning.

IFK Norrköping kom definitivt till Göteborg med siktet inställt på en poäng, krympte ytor och spelade på kontringar. Inte vackert, men i deras situation kan man inte anklaga dem för det.

Ibland klagar äldre människor över att tevespel förstör ungdomen. Jag tycket inte det har drabbat mig - jag är inte ens så värst ung längre - men nog har det skadat mig en del. När jag trött och besviken staplar ut från betongh-vetet så tänker jag att något måste la ändå göras för att få tillbaka denna chans att göra mål och hänga på den övre halvan? Dra upp haken på 1541:an så att floppyn åker ut, vända på 5 1/4'' av plast till första sidan och första halvlek, knappa in LOAD"GAIS",8,1 och köra om matchen. Ser jag någon av spelarna på sta'n imorgon får jag la gå fram och fråga om jag kan få pengarna tillbaka. De tjänar definitivt mer än vad jag gör. Kanske kan köpa det där GTA4 som alla talar om är så farligt nu för tiden. Commando Libya är ju bannlyst av Barnjournalen så de kan man ju inte spela...