onsdag 28 november 2007

Några hundra meter är så jävla långt

Först skulle jag in på GT:s hemsida för att sparka in den öppna dörren till Göran Johanssons kontor, såhär några dagar försent. Men något annat drog till sig mitt korpöga. En artikel om Götlaborg! Ja, de är inte ofta man får se sånt i Göteborgstidningen sedan det blev en påklistrad front för Expressen, med små insprängda göteborgsvitsar mellan storstadsnyheterna.

Nåväl, ämnet är vad som skall hända med Filmstaden på Kungsgatan, mitt emot Domkyrkan. En gång i tiden var lokalen ett varuhus och detta skall den återigen bli.

Det finns två småstenar i min sko. För det första bristen på biosalonger i centrum. Allt sedan Bergakungen öppnade på det så kallade evenemangsstråket Skånegatan har denna utveckling gått allt snabbare. Det är bara så att jag inte är så värst glad över att behöva ta mig ut till Skånegatan. Ett evenemangsstråk som är ungefär lika roligt som backaplans parkering en regnig kväll i november.

Det räcker med att måste ta mig dit bort minst femton gånger nästa år (fjorton hemmamatcher samt bortaderbyt mot dls). Det är ett stadslandskap skapat för feta svenskar med stora bilar. När Göteborg slutade vara en varvstad och blev Götlaborg med hela svenska folket kom några ljushuvuden på att placera allt skojsigt på en gata lite lagom bort från centrum. Resultatet blir en stendöd del av staden som jag verkligen inte vill dröja kvar i, snabbt ut från bion och sedan därifrån. Meningen med att ha allt på samma ställe vara att folk skulle gå emellan evenemangen. Men vem hinner med ett besök på Världskulturmuseét innan en film före hockeymatchen, allt i väntan på ett jälva monstertruckrally i en betongellips?

Den andra småstenen är vad som skall in i de nyrenoverade lokalerna på Kungsgatan; Åhléns och Zara. Jaha, hur kul är det då. Inte för att jag är det minsta intresserad av shopping (Nordstan gör mig ofta illamående, klädaffärer gör mig trött), men varför? Åhléns finns i Nordstan, det kan inte vara mycket mer än 800 meter. Zara har sin nyöppnade affär vid brunnsparken ännu närmare. Valfrihet med likriktning!

Rekordet borde la slås av Lagerhaus som har två butiker på Östra Hamngatan, lätt under 400 meter ifrån varandra. Sedan är kanske Pressbyrån värre, men i det fallet förstår jag att närhet är viktigt. Kommer ihåg när jag var i the Village på Manhattan, satt på ett Starbucks och tittade snett över gatan på ett annat Stackbucks. Trots det föredrar jag att köpa mina varor hos någon turk som jobbar skiten av sig 12-14 timmar om dagen för att skaffa en framtid för sig och sin familj. Inte så troligt att en turk får möjlighet att öppna en kiosk i gamla Filmstaden, han är inte tillräckligt likriktad och kommer att skriva felstavade skyltar för hand med en vanlig, billig penna. Zaras och Åhléns skyltar kommer också vara felstavade, men utskrivna på fint papper med helvetica som typsnitt av propert klädda individer med ljus hy och blonderat råttfärgat hår (omdöpt till cendré av rasbiologiska institutet i Schweiz).

Hade jag inte tvingats jobba skulle jag aldrig lämna mitt kvarter. Fan för att åka femman genom centrum en fredagskväll; förbi fulla trollhättebor och annat kranskommunspack på avenyn och vid korsvägen raglar konferensknullare av och på ("ner med hundrakortert och tryck 5 som i femmans spårvagn") vagnen.

*****

Får skylla det faktum att jag gått in och redigerat inlägget en miljon gånger på Tom Waits. Brukar sällan lyssna så mycket på texter, men mr Waits drar till sig min uppmärksamhet allt för ofta, klarar inte av att fokusera. Dags att börja lyssna på mer Schlager!!!

måndag 26 november 2007

SvD goes Pravda

På dagens ledarsida i SvD tas okunnigheten om kommunismens brott upp. Måhända att slå in öppna dörrar, då de flesta människor som läser ledarsidor (gråa små individer med dålig syn som inte tittar på teveprogrammet Idol men som kan reglerna till Schack) redan vet om att det finns mycket okunskaper om kommunismens brott.

Lavrentij Berija

Speciellt sedan den nya regering tämligen omgående gav myndigheten Forum för levande historia - som tidigare framförallt gjort sig kända för sin bok om förintelsen som delades ut på skolor - uttryckliga instruktioner att även beröra dessa illgärningar Dessutom har övenintendenten för samma myndighet, Eskil Franck, bara några dagar tidigare haft inne en debattartikel i samma tidning om hur den kommunistiska ideologin är en förklarande faktor till Stalin, Pol Pots och Maos brott mot mänskligheten. Han vill föregripa anklagelser om att myndigheter kommer att förminska ideologins roll i den rapport som de kommer att presentera först till våren (Ja, det är samma gråa stackars människor som läser Brännpunkt som samtidigt läser ledarsidor). Tidigare har han inte velat ge ideologin något större förklaringsvärde, men nu ser han den som en delförklaring.

Det problem som Claes Arvidsson har på SvD:s ledarredaktion har med Levande historias arbete är just att de gjort sin egen tolkning av uppdraget som myndigheten fått av regeringen; att ideologin är en delförklaring och inte en sådan som sätts i centrum.

Vad Arvidsson tycks vilja komma till är att myndigheten är infekterad av socialdemokrater och andra vänsterelement (Kanske till och med trotskister!?!?!). Individer som (måhända) präglas av sina ideologiska uppfattningar och vill förringa ideologins roll för sin egen. Helt enkelt gör de inte den tolkning av det historiska skeendet som regeringen och Svenska Dagbladet förespråkar. Vilka reaktionära terrorist-skurkar!! Kulaker hela bunten!

Men vänta lite nu. Har SvD:s ledarredaktion tolkningsföreträde av guds nåde? Är smutskastande av svenska vänsteraktivister - som med all säkerhet snabbt skulle bli offer för utrensningar i en totalitär stat som Sovjetunionen - genom att beordra en myndighet att på politiska grunder sammanblanda deras uppfattningar med brott mot mänskligheten ett nobelt, ädelt och konstruktivt sätt att föra politisk debatt på?

För det la det som är Svenska Dagbladets önskan?

Missförstå mig rätt, jag avskyr kommunister, men naiva svenska vänstermänniskor inom kultur- och forskningssfären är inte som grupp ett hot mot våra liv.

*****

I övrigt vet jag inte om det är värt att spekulera kring att Eskil Franck nämnde Stalin men inte Lenin. V I Uljanovs brott har ofta underdrivits och ursäktats inom Svenska och internationella vänsterkretsar. Men jag tror och hoppas att hans frånvaro har att göra med det begränsade utrymmer för ett inlägg i SvD än en vilja att släta över mannens brott.

*****

Litteraturtips är självfallet Gulag-arkipelagen samt En dag i Ivan Denisovitj liv av Aleksandr Solzjenitsyn och framförallt Berättelser från Kolyma av Varlam Sjalamov samt som historisk ledsagare Anne Applebaums Gulag - de sovjetiska lägrens historia.

onsdag 21 november 2007

Samförstånd vs konfrontation

Onsdagens brännpunkt i SvD är ett inlägg med titeln "Den Svenska modellen raseras" av sossen och fd ministern, och senare landshövding i Älvsborgs län, Bengt K Å Johnsson. Måhända inte någon gigant i svensk modern politik historia, men en minister i alla fall. Långt mycket mer än jag någonsin kommer att bli, enligt den konventionella skala där mina skitjobb är nära botten och statsminister är toppen. Nåväl, jag lämnar ämnet, men är man bitter så är man.

Målet för Johnsson är minister Mats Odell som han menar förstör den svenska beslutsmodellen. Namnet på Odells brott är "Enrådighetsmyndighet". I fortsättningen skall regeringen ge direktiv till myndighetchefen som sedan verkställer. Bortkopplade från modellen är styrelsen (i alla fall i det flesta fall, ibland skall det finnas ett insynsråd). Rakare rör och allt det där, men Johnsson menar att myndigheten förlorar en viktig källa till intryck och perspektiv på verksamheten samtidigt som besluten inte längre på samma sätt förankras.

Det som hotas är den gamla beprövade svenska modellen, där beslut och principer ger tyngd och förankring genom att så många parter som möjligt får en möjlighet att säga sitt.

Som ett andra exempel drar han fram utredningsväsendet. Ni vet, det där som efter ett par års pappervändande blir en SOU - statlig offentlig utredning. Förr i tiden tillsattes oftast en utredningsgrupp med representanter från flera olika parter som kom fram till ett gemensamt beslut. Nu är det istället en enskild utredare - en expert - som utses av regeringen. Nu råkar detta vara ämnet för min mediokra C-uppsats i statsvetenskap för ungefär tusen år sedan, så jag vet att det är en smula missvisande av Johansson att peka ut borgerligheten för denna övergång från samförstånd till konfrontation. Det är en utveckling som pågått länge. Jag gjorde själv en jämförelse mellan utredningar från 1975 respektive 1995 och märkte en tydlig skillnad både i antalet fullvärdiga medlemmar i utredningsgrupperna och antalet reservationer mot utredningarnas slutsatser.

"Märkligt nog har denna förändring av hur regeringen vill styra myndigheterna knappast uppmärksammats alls."
Ovanstående citat är en av Johanssons inledande poänger. Men det är nog ingen direkt förvåning att det inte väckt några större reaktioner bland kreti och pleti. Det låter som något som får färg att torka. Trots allt försöker Johansson använda sig av den förenklade bilden med honom själv som en ärrad gråssosse i skinande rustning som stormar mot väderkvarnen Odell för att rädda folkrörelsernas inflytande och den svenska beslutsmodellen. Något i grunden mycket viktigt måste ändå beskrivas som verket av en man. Detta är mycket större än Mats Odell och också något mycket viktigare än vem som gillar toblerone, vem som är full och vem som använder sig av svart städhjälp.

Det jag misstänker blir en konsekvens av dessa förändringar är att det i mångt och mycket blir att så som regeringen ropar får den svar. Ett mer toppstyrt myndighetssverige är inte något jag tycker vi behöver.

Illmarsch genom staden

Plötsligt så händer det mig; jag traskar ner för Karl Johansgatan vid Klippan och ser hur spårvagnen svänger av från Älvsborgsgatan och beger sig mot Jaegerdorffsplatsen. Istället för att göra det vettiga och vänta på nästa som kommer inom fem minuter börjar jag gå. Upp för backen mot Chapmans torg; genom majorna upp mot Stigberget; när Karl Johansgatan byter namn till Första Långgatan byter jag till Andra Långgatan; förbi kv. Kostern (som jag gnällde på häromdagen); förbi Masthuggstorget; andra långgatan med sina porrklubbar och krogar; över järntorget och in genom turistfällan Haga nygata ("Albert och Herbert", var är ni nu?); svänger över Rosenlundskanalen; upp över Ekelundsgatan vid Otterhällen sida; Södra Hamngatan och sedan är jag framme vid brunnsparken där tians vagn dyker upp framför mig.

Masthuggstorget

Fem kilometer på mindre än en timme. Det måste vara tempo, jag måste vara själv. det måste finnas ett mål, men det är inte målet som är meningen. Snabba promenader genom varierande stadsmiljöer är något av att det bästa som finns. Det går inte riktigt att planera för mig, en dag så missar jag en vagn eller buss och inget kan stoppa mig - jag bara börjar gå. Fördelen med att byta mellan lite olika skitjobb i staden är möjligheten att börja gå från nya platser. Hoppas jag får ett skitjobb i Lunden nästa år, inte gått mycket i den delen av staden.

*****

Den riktigt nördiga människan kan följa min resa genom eniros nya kartmöjlighet "utsikt"- som jag numera missbrukar. Laddningstiden är dock en smula irriterande.

måndag 19 november 2007

Vilse i bananen

Har ni, käre läsare, någonsin irriterat er över att en del personer tycks få vilket material som helst publicerat på debattsidor? Jag tänker då i första hand på så kallade kändisar, politiker och framträdande män (de är la oftast män) i näringslivet.

Nu har det hänt igen, i min lokalblaska och inom ett av mina favoritområden när det gäller att driva upp lite irritation och bitterhet; stadsplanering. Måndagens debattinlägg heter "Tänk helhet om nya Göteborg" (någon språkpolis som har något att säga om den rubriken?) och är författad av tre folkpartister i kommunstyrelse, fastighets- och byggnadsnämnd.

Först och främst fastslår de glatt en del självklarheter; det finns få och dåliga överfarter över älven; götaälvsbron är gammal och sliten; det finns nya hus som någon byggt på norra älvstranden. Sedan går de glatt vidare och slänger fram en del fantasifulla förslag. Till exempel en bro för kollektiv- och cykeltrafik mellan Stigberget och Lindholmen. Inte ett ord om att någon med teknisk kompetens har tittat närmare på det eller hur det skall gå till att bygga en bro mellan två bebyggda berg. Sedan glatt vidare med lite glada förslag om höghus på bananpiren med någon fjantig bananpark och lite skojsigt uställningsfastigheter kring Ostindiefararen Götheborg.

Deras inlägg känns som något de flabbat fram på en sen lunch på hotel Avalon. Självklarhet blandas med ogenomtänkt trams. Ja, det går la eventuellt att bygga höga hus på bananpiren, men varför uttalar sig bara politiker om olika gigantiska byggnader som skall sätta Göteborg på kartan? Det akuta som folk upplever är en skrikande brist på bostäder i allmänhet med brist på hyresrätter och högt uppskruvade priser på bostadsrätter och hus. Landmärken snarare än vettiga och genomtänkta förslag för att utveckla stadsbebyggelsen i Göteborg är det som upptar politikernas tankar. Detta i en halvmiljonersstad som saknar en stadsarkitekt. Ett av de senare utslagen av vansinne var la idén att bygga ett gigantiskt höghus mitt i rödastensmotet. Detta skulle förvisso skapa bostäder, men vem vill egentligen bo en koloss som placerats mitt i ett motorvägsmot? Ord som användes var förstås "Visioner", "en ny entrépunkt" och "något extra".

Från att ha varit en rejäl hamnstad med industriarbeten skall vi nu bo i en evenemangsstad. Politiker tycks dock ha glömt bort alla oss människor som bor mitt i detta. Jag vill inte ha några Lisebergskaniner på mitt torg, det räcker så bra med lite A-lagare. Känns bättre så.

lördag 17 november 2007

Skoldebatt i SvD - en replik

I SvD har det kommit en replik till det debattinlägg jag kommenterade under rubriken "Om skolan är vi alla experter". En socialdemokratisk skolarbetare - så presenterar han sig själv - som heter Alf Hjertström ställer, som kontrast till Inger Enkvist klagovisa kring den anti auktoritära skolan, den önskan som hans generation haft att låta sina egna barn komma undan 1940- och 1950-talets auktoritära fostringsideal.

Men istället för att komma med alternativa lösningar väljer Hjertström att beklaga nedskärningar, skylla på betongförorterna och poängtera föräldrarnas yttersta ansvar för sina barns uppfostran. Om man vill vara lite elak och vill gå i polemik med Hjertström så skulle alltså problemen bero på nedskärningar gjorda av socialdemokrater under 1990-talet, betongförorter vars bygge drevs igenom av socialdemokratiska politiker och i slutändan är det föräldrarna - inte samhället och skolan - som skapar medborgare; ett borgerligt snarare än socialdemokratiskt perspektiv.

Då jag inte är borgerlig politiker är det inte i mitt intresse att klaga på Hjertströms partifärg. Istället är jag mer intresserade av fungerande lösningar på det problem som frammålats. Det är faktiskt lite märkligt att Hjertström som representant för socialdemokratin inte kan presentera en mer offensiv reaktion på ett i grunden dåligt och ofokuserat debattinlägg från professor Enkvist.

Kanske är det så som vissa politiska kommentatorer påstår; socialdemokratins visioner är redan genomförda eller har koopterats av borgerligheten. Varthän tog du vägen, du sköna nya värld?

Svenska FBI [efbeäj']

Sedan mitt tidigare inlägg om organiserad brottslighet, där jag gjorde mig lite lustig över Abrahamssons lite ofokuserade rop efter ett svensk FBI, har debatten även kommit till Sveriges framsida och lokalblaskan Gepe.

Häromdagen gick folkpartisten Cecilia Wigström med ett debattinlägg med en riktig kvällstidningsrubrik: "Därför behöver vi ett svenskt FBI". I morgonens tidning fortsatte länspolismästare Krister Jacobsson och polismästare för länskriminalpolisen Klas Friberg med att "Samverkan krävs för att bekämpa kriminella gäng".

Samhällsfara
vad jag tycker är en smula oroväckande är såväl Abrahamsson som Wigströms återkommande referenser till FBI, Cosa Nostra och Al Capone. Jag får intrycket av att journalisten och politikerns verklighetsuppfattning i hög utsträckning styrs av maffia- och polisfilmer från Hollywood. De båda polischeferna drar inte fram med några jämförelser med "Gudfadern", men berättar samtidigt om satsningen med namnet "Alcatraz", som inneburit gripandet av 280 personer (inklusive Clint Eastwood?) av vilka sedan hälften blivit anhållna.

Nåväl, det viktigaste är vilka metoder som anses behövas för att bekämpa den organiserade brottsligheten i samhället. Folkpartier förespråkar förstärkning av rikskrim (vårt "FBI"), buggning och brottsprovokation samt samverkan på nationell nivå mellan Skattemyndigheten, Kronofogdemyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Tullen. Ett samarbete som idag bedrivs på regional nivå i Västra Götaland inom "Alcatraz". Folkpartiet argumenterar för att de kriminella inte bryr sig om länsgränser och att det är viktigt att slå mot brottsligheten på alla nivåer ("Al Capone [...] hamnade till slut bakom lås och bom för skattebrott."; tack vare Kevin Costner!). Polismännen vill istället att arbetet måste skötas på lokal- eller regional nivå och fokus på att hindra nyrekryteringen till kriminella organisationen genom att fånga upp yngre brottslingar.

Även om det spontant känns som att poliser borde bättre koll på sin egen verksamhet än folkpartister som tycks ha sett för mycket på amerikanska polisserier, verkar det dock som poliserna i hög utsträckning talar i egen sak. Att regionala polischefer inte vill se att deras ansvarsområde flyttas upp på nationell nivå är knappast en högoddsare och det är klart att det är något som man kan framföra i lokalblaskan. Att sedan fokusera mycket energi på att fånga upp unga kriminella låter i teorin lovvärd. Men tjena, polisen i Göteborg har aldrig haft resurser att fånga upp alla de ungdomar som har problem i Angered, Bergsjön, Förlunda, Backa och Biskopsgården, oavsett om de sedan blir yrkeskriminella eller bara vanliga socialfall - så varför skulle det funka nu?

*****

Innan jag avslutar blogginlägget tar jag mig en promenad till Hisingens bibliotek, som för en gångs skull är öppet. Passerar den heliga treenigheten Arbetsförmedlingen, Föräkringskassan och Polisen, över Vågmästareplatsen och går upp för Gustaf Dahlensgatan, omgiven av skumma krogar, små restauranger, däckfirmor, motorcykelklubbar och verkstäder. Inga Seven-11, Pizza hut eller Lindex här inte. Om det pågår någon försäljning är det inget jag ser med med mina naiva ögon. Lite på skämt har jag undrat om det är den behändiga närheten till den heliga treenigheten, snarare än nedgånget lätt industri som är lockelsen. Här kan man bråkas med arbetsförmedling och försäkringskassa, innan man tar sig en hövding vid Vågmästarplatsen och kanske hamnar nere på polishuset - allt inom ett par hundra meter!

Den framtida bebyggelsen, när den nu blir av, kommer nog sterilisera miljön ordentligt. Från rivningskontrakt till koncept. Nåja, jag svänger av in i det område med små- och radhus av trä och eternit som ligger precis jämte detta kriminalitetens epicentrum. Några ungar sparkar boll på gräsplanen jämte och här och där står skyltar om grannsamverkan mot inbrott. I övrigt är det lugnt och tyst i villastaden.

Wieselgrensplatsen
På vägen hem går jag en annan väg, mot Wieselgrensplatsen och sina 50-talslimpor och sitt minst sagt levande tidstypiska centrum där små tanter stapplar runt med sina matkorgar. Sedan vidare, landshövdingehus, små thailändska restauranger, skomakare, hemslöjd, kiosker och skumma krogar; hemma.

fredag 16 november 2007

Wingårdh vinner igen

House of Sweden

Den götebosska (nåja, han är från Skövde från början, men bär ej truckerkeps för det) arkitekten Gert Wingårdh har för femte gång
en vunnit Kasper Salinpriset, som anses vara det mest prestigefulla arkitektpriset i landet. Aldrig hört talas om priset? Oroa dig inte, du är säkert i gott sällskap. Det är inte priset som stör mig, utan mannen som belönas. Eller, jag har la inget emot personen Wingårdh, utan hans firma, Wingårdhs Arkitektkontor AB. Företagets hemsida är mycket snygg, men känns inte direkt användarvänlig. Det är måhända en poäng med det...

Huset som vann är Sveriges nya ambassad i det stora landet i väster och har det föga intressanta eller förvånande namnet "House of Sweden". Hans firma ligger även bakom hus som Universeum vid Mölndalsvägen, Kv. Kostern och en del annat.


Kv. Kostern

Mitt problem med Wingårdh och andra likt honom är att de inte bygger hus för människor utan koncept i glas och betong. Arkitektur och stadsplanering är frågor som jag är väldigt engagerad i, utan att för den sakens skull veta så mycket om det. Jag är lite som Adolf Hitler helt enkelt . Men det kanske är den känslan jag får som är lite problemet med arkitektur i Sverige och världen idag. när jag läser ledande arkitekter och så kallade kunniga debattera frågan så känns det verkligen som om de lämnat människans vardag bakom sig. deras studier i sitt eget ämne har drivits så långt att de tappat kontakten med övriga människors uppfattning. Det är lite som modern konst; konstnärerna är säkert jätteduktiga, men jag och de flesta med mig fattar egentligen inte ett smack.

Jag kanske uppfattas som en konservativ och reaktionär människa, men jag har inget emot att inte allt nytt som byggs måste se ut som saker gjorde förr - I fallet med Universeum kan verkligen designen motiveras av huset speciella syfte, det är ju inte precis en gammal villa - men jag vill verkligen se mindre svensk nyfunktionalism och lite genomtänkta hus som passar sitt syfte och sin omgivning. När jag åker på vagnen förbi kvarteret Kostern (spåret syns på bilden) blir jag inte direkt varm och glad inombords. Men det är klart, hela Masthuggets bebyggelse har förvandlats till Öststat light av tidigare stadsplanerare.

Jag föredrar nog mitt reaktionära boende med innergård, ihophållna kvarter och turkkiosker och pizzerior i bottenplan. I Wingårdhs hus finns det la knappt plats för något levande. Kanske en Fillipa K-affär (de har samarbetet i samband med butiksinredningar) och ett själlöst fik tillhörande en kedja (tänk koncept!), som Condeco kanske Espresso House.


onsdag 14 november 2007

Åsiktsrötter och abort

Återigen är det SvD som ger mig näring idag. På opinionssidan brännpunkt går sju kristdemokrater fram med att deras samvete säger nej till aborter. Själva poängen med deras inlägg är att de planerar att rösta nej till ett lagförslag som går ut på att människor av annan nationalitet oprövat skall kunna göra abort i Sverige. Anledningar till deras nej sägs bland annat bero på risken för vinstdrivande abortkliniker och undergrävandet av andra länders abortlagar (implicit: deras striktare lagar är värda att bevara). Dessutom beklagar de sig över den stora andelen aborter per påbörjad graviditet i Sverige och en oroväckande klamydiaepidemi.

Men är det Sveriges ansvar att understödja andra länders lagstiftning? Och är inte den ökade mängden aborter och snarare ett tecken på att förnyat upplysningsarbete behövs? När det kommer till sex tycks nya generationer ha en ofantlig förmåga att förtränga tidigare generationers erfarenheter. Tror näppeligen den saken skulle förbättras om kristdemokraterna fick större inflytande över sexualundervisningen.


Trots senare års flört med genomsnittsvensken står det klart att partiet fortfarande har kvar sina rötter i skrifttrogen kristendom. När riksdagspartier hela tiden har inte bara ett finger, utan hela armen i luften för att se vart opinionsvindarna blåser, är det tacksamt att se att kristdemokraterna fortfarande styrs av rejäla, etablerade, traditionella föreställningar (läs:fördomar) om hur andra människor skall sköta sina liv.

Även om de försöker gömma sitt argument bakom en fernissa av upplysta argument om att återta folkhälsoperspektivet, handlar det i grund och botten om föreställningar som är allt annat än upplysta.

Jag tycker att det är beklagligt att de försöker gömma sin åsikt istället för att föra fram den. Samtidigt har jag en helt annan åsikt än de har. Enligt min uppfattning skapas inte en människa vid befruktning utan genom att någon förvärvar vissa för människan unika egenskaper. För att göra det enkelt för sig skulle jag vilja sammanfatta dessa egenskaper som dem som gör en människa till något mer än en organism utan till en individ; empati, självbild, förmåga till högre tänkande och liknande.

Mänskligt värde uppstår inte genom förenandet av celler utan genom innehavande av egenskaper som gör någon mänsklig. I realiteten får ett nyfött barn dessa egenskaper först flera månader efter födseln. Jag skulle dock inte vilja sträcka mig så långt som att kräva rätten till avlivandet av spädbarn som en form av retroaktiv abort, några kanske skulle finna det allt för stötande.


Det är förstås om sådant en debatt om abort i första hand skall handla om. Kristdemokraterna försöker dölja sina åsiktsrötter bakom hälsopolitiska detaljer. Jag vill att debatten skall röra själva kärnan till vilken värdegrund vi vill skall styra samhället. Politik skall inte reduceras till endast vägande mellan olika tekniska lösningar. Sådant kan tjänstemän oftast göra bättre än politiker. Politik måste lyfta fram och besluta om premisserna för besluten.

Men om kristdemokraterna inte försökte dölja grunden till sina åsikter kanske de inte hade suttit i riksdagen idag. Så måhända har även de hela armen i opinionsvinden.

*****

Skulle vara kul om Gepes debattartiklar lite oftare kunde väcka några känslor och åsikter hos mig.

tisdag 13 november 2007

Våld, dålig journalistik och ståplats

I Italien har fotbollen återigen krävt ett dödsoffer. Denna gång en Lazioanhängare som sköts till döds av en polisman som påstår sig ha skjutit varningsskott i samband med bråk mellan Lazio-Juventusanhängare. Händelsen ledde till än mer bråk mellan polis och fotbollssupportar i Italien. Nu diskuteras vad som bör göras för att kontrollera det fotbollsrelaterade våldet i landet.

Av en slump (?) hade även svensk elitfotboll (SEF) ett möte i måndags som framförallt tog upp frågan om huliganism i Sverige. Det diskuterades bland annat hur den så kallade huliganen, snarare än klubben skulle behöva stå för bötesbelopp och andra straffpåföljder. Låter la i och för sig bra, jag är inte den som jublar av glädje när någon bränner av en bengal och kostar klubben pengar. Inte för att jag har något emot bengaler i sig; snarare det motsatta, när de bränns av på ett snyggt och organiserat sätt. Men i och med att de numera bara bränns av en och en och dessutom är dåligt kontrollerade, ger de mig inte mycket mer än rök i ögonen och stora, grå mjällflagor på kläderna.


Vad jag starkt betvivlar är tyvärr fotbollförbundet och polisens förmåga att göra vettiga prioriteringar. Just bengaler är kanske ett typexempel på det. Jag upplever verkligen risken att bli nedslagen av Wisemen eller polisen - trots att jag i första hand är en kategori A-supporter - som ett större hot mot min säkerhet än en bengal eller två på läktaren. Och som ett brev på posten kommer även diskussionen om ståplatsläktarna.

Sanningen att säga har jag oftast känt mig säkrare på genuina ståplatsläktare än sittplatsläktare. dessutom är det oftast lättare att förflytta sig till och från pissoarerna och andra faciliteter. Om polis, vakter eller publikvärdar inte kan stoppa införsel och nyttjande av bengaler, räknar jag inte med att de kan stoppa folk från att stå upp på fotboll. Tro det eller ej, de flesta av oss gör det inte för att utgöra ett hot mot vare sig polis eller andra. Vi råkar bara tycka om en klubb och vill göra vårt för att aktivt stötta laget under pågående match. Men istället för att betraktas som trogna kunder till Svensk fotboll behandlas vi ofta som pöbel, trots att en ståplatspublik - i alla fall i Sverige - ofta består av en heterogen grupp av individer. Det är inte så att våldsamt beteende logiskt följer av intensivt fotbollsintresse.

Senast ett dödsfall skedde i Italiensk fotboll, i februari dödas en polisman i Palermo, skrev Mats Härd, så kallad sportjournalist för Gepe, en krönika där han agiterade för förbjudandet av ståplats. Enligt Härd var det ståplatsläktares ett apberg med skränfockar. Väldigt uppskattat från min del, som aldrig lyft en hand mot någon i samband med en fotbollsmatch. Dessutom visar tilltaget på den brist på logik som styr analysen. Polisen dödades utanför arenan som dessutom saknar ståplatsläktare!

Tyvärr är svensk fotbollsjournalistisk - med undantag för Offside - ofta löjeväckande. Journalisternas kunskaper räcker oftast inte till för att analysera fotboll och när det kommer till vidare frågor som berör samhället i stort och människans psykologi är deras okunskap ofta skrämmande. För andra gången på lika många dagar tycks det som jag måste påpeka att det ibland finns skillnader mellan Sverige och Italien, läs till exempel vad Robert Lindberg (författare till mästerverket "Förbannade GAIS" som kom ut förra året) skriver.

Vad jag verkligen irriteras är hur engagerade fotbollssupportar nästan konsekvent likställs med huliganer. Som det noteras på Gårdakvarnens hemsida, är det inte allt för sällan som polisen ser bortafans som hot och mål snarare än individer som de faktiskt i många fall skall skydda. Hur mycket jag än tycker illa om huliganer som sådana, har jag överlag känt mig mer direkt hotad av poliser i samband med fotboll.

*****

En relaterad nyhet är att idag har rättegången börjat mot tio aik-huliganer som var inblandade i stormingen på gamla ullevi 2005. Hur skall huliganism eller våld överhuvudtaget bekämpas om det tar mer än två år tills dess att saken utreds i en rättsal? Det saknas inte precis bevis och vittnen. Vem som helst kan se fjantarna på youtube. Förbannade töntar som springer omkring i sina fåniga burberry-kepsar.


måndag 12 november 2007

Capo di Tutti Kvillebäcken

För en tid sedan greps Salvatore Lo Piccolo på Sicilien. Av många utpekad som ersättare för Provenzano som ledare för den sicilianska maffian. Det tycks som ledande mafiosi grips på löpande band. Men det har verkligen inte alltid varit så. Under årtionden underskattades, skyddades och ignorerades problemet med organiserad brottslighet på ön i Medelhavet. Först med Falcone och hans medarbetares hårda arbete har den Italienska staten nått avgörande framgångar mot den skuggstat som länge hållit ön i ett hårt grepp. Falcone själv mördades med hjälp av en bomb placerad under en väg 1992, men - kanske för första gången i ön historia - dog inte kampen mot maffian för det.

SvD:s Maria Abrahamsson försöker dra paralleller till situationen i Sverige. Inte för att jag vill utmåla mig som en expert på den sicilianska maffian, men jag tycker Abrahamssons jämförelse haltar. Även om mycket av maffians historia är höljt i dunkel är det ett unikt exempel som troligen inte kan jämföras med någon annan situation. Dessutom gör hon vad som knappast kan beskrivas som något annat än ett självmål:

"Vilken lärdom bör vi dra av detta? Jag vet inte exakt hur den italienska polisen jobbar men svaret är givet. Inrätta ett svenskt FBI efter den modell som rikspolischefen har skissat"
Att svaret är givet när man inte har någon koll på hur föredömet arbetar känns minst sagt märkligt.

Men det är inte bara för Abrahamssons haltande argumentation jag intresserar mig för frågan. Siciliens maffia är unik, men så kallad organiserad brottslighet i Sverige arbetar med samma modus operanti som en maffiafamilj. Måhända med skillnaden att en siciliansk mafioso inte är så teatralisk och öppen med sin verksamhet. För att ta ett för mig ytterst lokalt exempel: I och med planerna för ett nytt Kvillebäcken har stadsplanerare hotats till livet av MC-knuttar som inte vill att deras lokal skall rivas för nya bostadsområden i den del av Hisingen som i med kvällspressretorik kallats Gazaremsan.

Tyvärr verkar det som stadsplanerarna i slutändan valde det i min minst attraktiva alternativet för det framtida Kvillebäcken (min sambo grävde långt ner på kommunens hemsida för att försöka hitta någon information). Jag är föga förvånad förstås. Arkitekter och stadsplanerare tycks inte kunna se fungerande stadsbild om den så hoppade upp och bet dem i ändan. Nåja, det kan näppeligen bli mycket fulare än vad det är nu. Tyvärr kan inte det egentliga problemet inte byggas bort. De kriminella kommer att hitta nya lokaler. Kanske det behövs lite hårda tag ibland, även om det skulle bära mig emot att hålla med Abrahamsson - utav ren princip alltså.

Bristande irritation


Tyvärr har jag inte riktigt något ämne för min blogg idag. Tycks som irritationen sviker mig. Nåja, kanske en sanning med motivation. Klart det är saker som irriterar mig, men inget som är värdigt en rubrik här!

Eller?

Lite skall jag kunna skaka fram från det världsomspännande nätet som kallas internet.

*****

Rök utan eld i Nordstan. Synd att inte hela skiten brann ner. Varje gång jag av någon anledning tvingas in i östra nordstan känner jag direkt hur luften går ur mig. Jag kan inte andas och blir instinktivt aggressiv. Det är det som kallas att shoppa och är en fritidssysselsättning för miljontals människor i framförallt västvärlden och på andra ställen där väldigt många människor har mer tillgångar än behov.

*****

Tydligen pågår det någon slags gala om fotboll på teve. Inget som jag lägger någon energi på. Jag uppskattar fotboll för spelet, inte för stjärnor, glamour, skvaller, dåliga uppträdanden och fjantiga tal. Varför sänds sådan skit egentligen? Fast det är klart, för att vara tv4 så...
Dessutom är föga förvånande ingen spelare i GAIS nominerade. Men sedan fick inte Karl-Alfred spela mer än sex landskamper heller.

lördag 10 november 2007

Åka gratis spårvagn


Västtrafik fortsätter med sina storkontroller av spårvagnsåkare, denna gång vid Gamlastadstorget på linjerna 4, 8 och 9. 7,4 procent av resenärerna visade sig sakna giltigt färdbevis. En märkbart högre siffra än tidigare kontroller vid Botaniska (3,9%) och Frihamnen (4,6%) där även jag kontrollerades två gånger.

Biljettkontrollanternas arbetsledare säger sig inte ha en aning om varför siffran var så pass mycket högre. Måhända inte särskilt politiskt korrekt att häva ut sig att betalningsmoralen är bättre hos Frölunda- och Hisingsbor än bland boende i Angered. Men det är tryggt att se att inte endast moderater stjäl från skattebetalarna.


Med risk för att låta som en gnällig gubbe, men tjuvåkande innebär lägre inkomster för spårvägarna, och lägre inkomster för spårvägarna leder på sikt till högre priser och mindre turer. Tjuvåkarna stjäl från mig.

I alla fall låter det väldigt bra och politiskt korrekt. Tyvärr, när det gäller offentliga bolag i Göteborgsområdet, är risken stor att ökade inkomster endast leder till ökad kommunal uppbackning av Den Lille Satan i blått och vitt.

fredag 9 november 2007

Om skolan är vi alla experter


När skolan kommer på tal anser sig alla veta vad som är fel. Det är kanske inte så konstigt då vi (nästan) alla själva har spenderat otaliga år i denna institution. I gårdagens Svenska Dagbladets debattsida brännpunkt raljerar en professor i spanska om den svenska flumskolan.

Inger Enkvist ser roten till det onda i 1960-talets antiauktoritära strömningar och normlöshet. Jag undrar om det inte är att slå in öppna dörrar? Speciellt så om man presenterar argumenten i en djupblå morgontidning som SvD.


Nu skall även jag passa på att vara expert på skolan, fast det nu är många år sedan jag lämnade den. Men samtidigt borde väl redan 1980- och 90-talets skola, som jag gick i, vara ett offer för detta flum? Min upplevelse var då rakt inte att det var dessa sidor av skolan som gjorde att jag inte trivdes eller lärde mig. Snarare var det bristen på sånt flum som utrymme för mig som individ att uttrycka mig som jag saknade mest. Man kan tycka att flumskolan skulle ha etablerat sig i slutet av 1980-talet, men det är inte riktigt min högst personliga uppfattning. Jag tror inte heller att elever hade någon respekt för lärare i Biskopsgården eller Bergsjön då, lika lite som jag tror att elever i Örgryte, Näset eller i Vasastan nödvändigvis saknar respekt för sina lärare idag.

Skolan existerar näpperligen i ett vakuum. I senare delen av sitt inlägg pekar Enkvist på följderna av bristen på auktoriteter leder till klotter och sen som en röd tråd direkt mot gängbildning och kriminalitet. Problem som då rimligtvis skulle varit mycket mindre före sent 1960-tal, eller?

Ligger inte sanningen någonstans mitt emellan Caligula, rotting och tvång å ena sidan och skolk, flum och frivillighet å den andra? Jag tror att jag lärt mig mer i flumskolan som Enkvist målar upp som ett hot än den tröga, grå institution jag var inlåst i. Samtidigt kan jag ofta ha en skeptisk hållning gentemot min sambos Waldorfskola. Flum, tänker jag.

Är det inte så att den moderna skolan kräver starkare lärare som inte längre kan gömma sig bakom en auktoritär institution? Har det helt gått Enkvist förbi att det finns mängder av exempel hur det i auktoritära skolmiljöer existerat och frodats just det hon anklagar flumskolan för att orsaka?

Jag har verkligen inte lösningen för hur skolan skall lösa sin pedagogiska uppgift. Jag är inte ens en expert på skolan. Men jag tror verkligen inte allmänt raljerande om flum och normlöshet är lösning på något.

Som nihilist tycker jag nog i slutändan att normlöshet är bra; bara ungjävlarna slutar bära fula kepsar inomhus, drar åt livremmen och lär sig tala vettigt!

Vem får sparka boll?

Den svenska fotbollen är avslutat för i år och det europeiska tranferfönstret är stängt, men det är alltid något på gång inom fotbollen. Det som inte minst är viktigt i dessa tider för svenska klubbar torde vara vilka begränsningar på spelartruppen som är att vänta nästa säsong och framöver.

I dagarna har förbundsordförande Lars-Åke "Bra för svensk fotboll!" Lagrell gått ut med ett uttalande som stödjer en ytterligare avreglering på spelarmarknaden. I år har endast tre spelare utanför EU/ESS fått ingå in en spelartrupp samtidigt. Men numera tycker Lagrell att reglering "är för krångligt alla inblandade." En motström mot öppnade marknader för sojourner i fotbollens värld är det ökade kravet på ett givet antal "home-grown-players" i klubben och truppen.

En anhängare för regleringar FIFA:s Sepp Blatter som föga oväntat tror sig kunna diktera regler och restriktioner för EU. Europeiska kommissionen tycks dock vara föga imponerad av herr Blatters vilja att kringgå unionens regler om fri rörlighet för arbetskraft för medlemsländernas invånare. Olika lösningar på situationen tycks dock pågå där regler kring spelarens bakgrund i klubben eller landet snarare än hans nationalitet i sig sätts i fokus. För närvarande måste en 25-mannatrupp för UEFA-cupen eller Europacupen innehålla tre spelare tränade i landet i tre år mellan 15-21 års ålder och ytterligare tre spe
lare måste vara tränade tre år i klubben under samma ålder. Nästa säsong kommer dessa krav stiga till fyra+fyra spelare.


Även jag håller i princip håller med EU:s hållning om fri rörlighet för arbetskraft. Men som supporter är det alltid extra roligt att se en ung spelare ta klivet från ståplats ut på plan. Det är det och tillhörande klubbhjärta som ger status till en komplementspelare likt Martin Dohlsten. Enligt säkra källor kommer minst fyra spelare i GAIS nästa säsong vara födda och uppvuxna i landshövdingehus och fyra till födda och uppvuxna i landsshövdingehus i Gårda. Kravet kommer läggas in som extra punkt i klubbens stadgar vid ordinarie föreningsmöte.

Ni vet var ni läste det först!

Tidning som internetsida som teve

Ett av de senaste av en rad irritationsmomenten jag upplever i min vardag är ett på senare tid allt mer populärt tilltag hos tidningsredaktioner: TV.

Som jag ser det har både papperstidningen och dess internetbaserade motsvarighet sina fördelar. Papperstidningen är oftast trevligare, lättläst och portabel medan internetsidan är lättillgänglig (ja, förutsatt att man en datorburk, tangentbord, mus, skärm, eluttag och internetanslutning är saken biff!) och gör att det går att läsa och komma åt tidningar som man faktiskt inte, av olika anledningar, har någon större lust att prenumerera på.

Men nu har det flera gånger hänt att jag viljat läsa någon nyhet som ett klick senare visar sig vara ett teve-inslag på tidningens egna "kanal". Istället för en text som jag snabbt kan ögna igenom och lämna eller läsa mer noggrant drabbas jag istället av det tröga tevemediet. Bortsett den positiva effekten av rörliga bilder, en effekt som inte direkt kommer till sin rätt i små fönster på min skärm, är tevemediet för mig som läsare trögt, oflexibelt och påkostat. Jag måste sitta och titta på någon fjant som läser upp saker för mig, det är bökigt att hoppa fram eller bak i budskapet som läses upp och informationsmängden är i slutändan inte mer än vad som brukar framkomma i en tt-notis i vilket fall.

Nog är det några som tagit ordet multimedia allt för bokstavligt. När jag var liten ville jag inte lära mig läsa, men nu när jag faktiskt kommit så långt behöver jag ingen som läser upp tt-notiser för mig. Återkom när jag är döv.

*****

Det regnar i Göteborg idag. Knappast en chock, allt annat hade varit en världsnyhet. Efter ett ärende svajade jag fram på den döda gatan kallad Avenyn som agerade vindtunnel för höstvinden. Efter att ha passerat rader av menlösa krogar och uteställen gick jag och köpte mig en halv special och hoppade på tians vagn hem till Hising Island.


torsdag 8 november 2007

Arena som kulturyttring


Går i väntan på ännu en säsong i betongbunkern och har i tankarna en eventuell europaresa med fotboll på schemat.

Vad som kan tyckas som konstigt är att för mig är inte laget som jag i så fall skulle se av största vikt utan själva arenan. Bra fotboll kan jag se på tv men det är svårt att ta på stämning och uppleva en arena annat än på plats. Med mina begränsade erfarenheter av platser som Påskbergsvallen, Gamliavallen, Sandlådans ip, Örjans vall och Gamla Ullevi blir en resa till en europeisk arena för toppfotboll som en resa till en annan planet. En arena säger samtidigt så mycket om det samhälle som står bakom dess tillkomst. Allt från små gemytliga folkrörelsearenor till betongklumpar med öststatsvibbar till moderna kommersiella tempel för Mammon.

Frågan är dock hur man kan motivera en semesterresa till Ruhrområdet för sin flickvän? Och hur skall kunna leva på en planet med så många Häcken-fans?

onsdag 7 november 2007

Ny bild, lik i bäcken och annat



Sedan senast har Gepe bytt bild på det planerade moskébygget vid Myntgatan. Klart mer illustrativ bild, men undrar inte om jag tycker delar av den påminner starkt om en bussterminal.

*****

Bland andra nyheter har polisen fiskat upp ett lik från under bron över Kvillebäcken vid Herkulesgatan. Alltid lika roligt när ens närområde får plats i den lokala blaskan. Vad den trevliga andfamiljen som bor i den delen av bäcken tyckte om uppståndelsen förtäljer ej historien.

*****

Fortfarande inget nytt från "tystnadens klubb"; GAIS officiella hemsida har inte publicerat några nyheter sedan det stod klart att Anatoli Ponomarev inte är bra nog för Öster kampanj i söderettan (läs: division tre) utan återvänder till klubben. Känns tryckt.


tisdag 6 november 2007

Moské i mitt kvarter

Så ser det till slut ut att bli en moské på Hisingen. Som fullblodsateist har jag trots allt en viss acceptans för andra människors villfarelser. Om öns muslimer dyrkar Allah hälften så mycket som jag i mina svåraste stunder avgudar GAIS bör de ha en plats för sin tro (eller ett eget rum på Lillhagen).

Hoppas bara att byggnaden blir lite trevligare än betonghögen Nya Ullevi. Arkitektens datorskapade bild av hur byggnaden skall se ut är som brukligt inget att lita på. Enligt egen utsago skall det vara en blandning av orientalisk tradition och skandinaviskt formspråk. Nostalgisk kitch möter sterilt och avskalat? Jag är avvaktande skeptisk. Men vem skulle lyssna på vad jag säger? Skulle jag få bestämma skulle det la antagligen bara få byggas landshövdingehus i staden.

Läget är det inget större fel på i mitt tycke. Centralt med flera vägar och rätt bra kollektivtrafik. Att det alltid kommer att finnas lokala idioter som kommer att komma med en massa invändningar mer eller mindre öppet baserat på fördomar och rasism kan man la tyvärr aldrig komma ifrån. Oavsett hur byggnaden kommer att se ut i slutändan kan den näpperligen bli fulare än den hög av skrotbilar som ligger nedanför ätterstupan i nuläget.

måndag 5 november 2007

Stöd öis, köp Faktum

Kan knappast sticka under stol med den skadeglädje jag känner när jag läser dagens artikel i Gepe om det obestånd som drabbat öis. En dålig tabellplacering, ett ekonomiskt underskott som hotar att driva klubben till fattighuset, svikande publiksiffor, en tvivelaktig styrelse och inte mycket till talang i truppen heller.

Den kris i Sveriges äldsta fotbollsklubb som på senare tid flutit upp till ytan och gjort så att inte ens den blinda sportredaktionen på Gepe har missat det, skänker mer ljus till sommarens bomb: FC Gothia.

Redan tidigare har kremlologer på sidor likt gais.nu kommit fram till ett händelseförlopp som nu kan ses som etablerat, även om detaljerna ännu inte är kända.

Det har blivit allt mer uppenbart att öis styrelse var drivande i detta förslag som sedan visade sig ha noll förankring bland klubbarnas medlemmar. Deras sponsorer har tröttnat på att pumpa in pengar i ett svart hål utan att klubben uppnår vare sig framgång eller mediautrymme. det var under denna press som deras styrelse gick till GAIS och BK Häcken med förslaget att slå samman klubbarna. Sedan en tid har Stena Bulk, ett företag i Stena-koncernenen som länge varit en tongivande sponsor för Örgryte, varit en av GAIS större samarbetspartners. Med tillståndet som det är nu, är det nog ingen större överraskning om Stena går över till en annan klubb eller lämnar fotbollsmarknaden helt och håller.

*****

Köp gärna Faktum, måste erkänna att jag är allt för dålig på det själv.

*****

Notera att enligt mina högst personliga stavningsregler skrivs alltid öis med gemener och GAIS med versaler.

söndag 4 november 2007

Världen är deras ostron

Så hände det igen. Föga oväntat har det återigen visat sig att moderata politiker har använt sig av svart städhjälp. Paret Cederschiöld har i drygt tretton år hållit nere sina hushållsnära tjänstekostnader genom att inte betala skatter och avgifter beslutade av Sveriges riksdag.

Hur kan dessa människor, som rimligen har ett genuint intresse för samhällsfrågor, motivera detta beteende för sig själva? Om de nu överhuvudtaget har tänkt så långt, och det tycker jag man kan begära. Förvisso är moderata samlingspartiet motståndare till höga skatter och positiva till skatteavdrag för hushållsnära tjänster, men att se på detta som en form av i förtid uttagen subvention är väl magstark för vem som helst som står för ett parlamentariskt system. För varför skulle någon annan människa acceptera och följa några av de lagar och regler som paret Cederschiöld driver igenom, om vi inte tycker om dem? Själva har de tydligen inga problem att välja och vraka bland reglerna efter eget behag.

Nu kanske jag verkar vara en moralisk väktare och torrboll. Men missförstå mig rätt, jag har full acceptans för att folk ibland kringgår ett krångligt och bökigt system. Men det är inte acceptabelt att en politiker på toppnivå, som på heltid måste göra val för andra och därigenom hela tiden ställs inför moraliska ställningstagande, bara lite slentrianmässigt kan kringgå ett gemensamt grundat ekonomiskt system regelbundet i tretton år. Deras trovärdighet närmar sig snabbt noll.

Men på något sätt hade det kunnat vara befriande om än patetiskt om de försökt motivera sitt beteende som en rebellisk handling. Nu är det istället det gamla vanliga. Alla är vi jämlika, men vissa är lite jämlikare en andra. En grupp av människor som har det väl förspänt reflekterar inte ens över vilkoren för sitt välstånd. Världen är deras ostron.

Om paret i alla fall kunde uppvisat lite av den paternalistiska attityd som tidigare var en kulturell tradition bland högerpolitiker. Att arbeta som städare, speciellt i privata hem, är slitsamt. Genom att lyfta vit lön hade städhjälpen vid sjukdom eller skador haft tillgång till allmänna ersättningssystem. Eller tycker moderatparet att låginkomsttagare har det bättre utan sådana passiviserade skyddsnät som bara hindrar löneslaven från frihet och självförverkligande?

*****

Efter att skrivit ovanstående inlägg läser jag på DN:s hemsida ett svar på tal från ordföranden i arbetsmarknadsutskottet, Catarina Elmsäter-Svärd (m). Osökt kommer jag att tänka på det gamla talesättet (påstådd urpsrungsman är Abraham Lincoln) att det ibland är bättre att tiga och låta folk tro att man är en idiot än att öppna munnen och undanröja varje tvivel.

lördag 3 november 2007

Vadå röd dag?

Gick upp tidigt med ett enda egentligt syfte: Att ta mig till biblioteket för att skriva ut ett par sidor. Jag har ingen skrivare och behöver sällan skriva ut något på papper, men ibland så.

Vädret är helt i sin ordning och jag börjar strax innan klockan elva spatsera bort mot Hisingens bibliotek. Det tar en kvart. Väl framme visar det sig att det är stängt. Hisingens bibliotek är alltid stängt.

Går ner till Wieselgrensplatsen för att ta spårvagen till avenyn och stadsbiblioteket. Stadsbiblioteket är också stängt. I en halvmiljonstad måste tydligen all kommunal service stänga ner en hel dag för att en minoritet av människor skall sätta ut ljus på sina anhörigas gravar. Har full respekt för seden, men måste detta innebära att ingen kan arbeta? Hur lång tid tar det egentligen att besöka en gravplats?

Det tjötas om det moderna tjugofyratimmarsamhället, men att det skall gå och besöka ett bibliotek mitt på blanka förmiddagen är en fullständig omöjlighet. Har ingen förståelse för varför kommunal service som ett stadsbibliotek skall vara otillgänglig någon dag på året. Julafton kanske någon tänker, men nog har Göteborg muslimer nog för att hålla igång verksamheten. Men det är klart, muslimer och andra invandrare kan ju inte arbeten på kommunen annat än som städare och vårdpersonal; de är allt för arbetsvilliga och ett hot mot öststatsmentaliteten i svensk offentlig verksamhet.

Det är kanske därför det är en röd dag?

Programförklaring

Nu börjar bloggar bli tillräckligt omoderna för att även jag skall kunna ha en utan att skämmas. Tydligen är det något som heter facebook som gäller för tillfället. Igår var det myspace och i förrgår lunarstorm (i alla fall för ungdomar).

Jag är en allmänbildad akademiker som arbetar med diverse olika dåligt betalda skitjobb. För ingångsjobb inom mitt område (offentlig förvaltning) är jag överkvalificerad. För jobb jag har utbildning till saknar jag erfarenhet. Städjobb är jag tydligen inte överkvalificerad för i alla fall.

Då jag är nyfiken, läser tidningen och iaktar min omgivning och dessutom är tämligen bitter, har jag mycket jag vill säga. Men då jag är en nolla i samhällets ögon och inte har lust att skriva upp på något etablerat partis programförklaring, har jag inget sätt att ventilera min irritation.

Jovars, min sambo finns ju här. Men hur kul är det för henne egentligen?